Det är tidig morgon, ingen annan är vaken när jag snappar åt mig en handduk och följer stigen genom den smaragdfärgade, täta djungelgröns­ kan ner till stranden. En banka, en filippinsk fiskebåt med pontoner av bamburör, gungar långsamt i de glittrande vågorna, och från en enkel bungalow mellan kokospalmerna hör jag en mansröst som sjunger i falsett: ”Ooooooh, love to love you, baby”.

Någon har tydligen redan dragit igång karaokema­skinen för dagen. För Filippinerna är ett land musik­ satt av glada amatörer, där det finns en karaokemaskin i nästintill varje hem, oavsett om det är en koja eller ett slott.

Läs också tillhörande guide!

Vi befinner oss i ”provinserna”, som allt utanför Manila kallas. Ett flyg, en buss, en trehjuling, en båt byggd av trä och bamburör och en moped krävs för att ta sig till Maripipi, en av de mindre, bebodda öarna i regionen Östra Visayas. På den cirkelrunda öns cementerade kustväg tar man sig runt på habal-habal, en hyrmoped med chaufför och hembyggt trätak som skydd mot solen. Öns mitt upptas av en gammal vul­kan som Filippinernas seismologiska institut klassar som ”potentiellt aktiv”. Ingen vi talar med minns dock något utbrott, så vi hoppas att det bara är en stan­dardskrivelse.

Om man bildgooglar Maripipi får man i princip bara upp foton tagna på avstånd av öns grönskande dubbla vulkankon, inte en enda bild från själva ön dyker upp. Jag tolkar det som att Maripipi ännu inte upptäckts av mobilförsedda instagrammare, och det är det som är en stor del av öns tjusning.

Maripipi har dock en handfull boenden att erbjuda dem som ändå har tagit sig till Östra Visayas bästa hemlighet. Napo Beach Resort är en enkel liten stugby på norra kusten med en pool och en stenpir där man kan gå i för att snorkla. Här finns även ett par home­ stay­ställen som trevliga Casa Violy i byn Canduhao, där vi stannar ett par dagar.

Att kunna ha möjlighet att laga maten själv då och då när man är utomlands är en ynnest. Råvarorna här är pinfärska och kommer direkt från havet, djungeln och köksträdgårdarna. I köket tillagar vi bläckfiskar så färska att bläcket fortfarande pulserar under skinnet.

Frågar du en filippinier kommer hen att säga att det inte finns något som går upp mot lechon, en av världens ohälsosammaste nationalrätter. En hel, fet spädgris dränks i salt soja, spetsas på en påle och gril­las tills den är krispigt körsbärsröd. Lechon serveras i gathörn över hela landet och är rätten nummer ett när det vankas fest, och det gör det ofta.

På Maripipis östra kust ligger Candol Beach, Maripipis stolthet. Den vita, mjuka sanden ligger tryggt skyddad i en frodigt grönskande vik kantad av palmträd. Hit kommer lokalborna på helgerna för att bada och umgås, men på vardagarna är vi i princip ensamma på stranden. Ytterligare en strand är den lite mer hemliga Pebbles Beach i öster. Här möter havet djungelgrönskan genom ett band av stora, mjukslipade stenar i alla färger.

I princip runt hela ön, bara några meter från strandkanten, finns ett enormt, levande korallrev med färggranna koraller och massvis med fiskar. Sikten är oklanderlig tack vare stenbottnen som gör vattnet klart som vodka. Vi ser hinkvis med banérfiskar, enor­ma stim av små glänsande tetror och hela släktkalas med clownfiskar som pilar in och ut ur sina anemoner. Egendomliga tryckarfiskar bligar misstänksamt på oss och färggranna papegojfiskar knaprar högljutt på revet. Överallt släpper de sedan ut sin avföring vilket låter lite oaptitligt att simma omkring i, men papegojfisk­ bajs är helt enkelt ren, finkornig korallsand.

För att ta sig till de små kaksmulorna till öar som utgör Sambawan Islands behöver man boka en motor­driven bangka­båt från Naval eller Maripipi. Besätt­ningen klänger runt på vår hyrda bangka utan något som helst säkerhetsskydd, de balanserar stora resväskor på huvudet och trampar barfota på de långa bambu­rören som utgör skrovets utriggare. En arbetsmiljö­inspektör hade protesterat å det bestämdaste.

Ute på öarna ligger Sambawan Dive Camp and Beach Resort. ”Resort” används här i den mest gene­rösa av tolkningar; det är fem rymliga bambuhyddor med madrasser på golvet och ett par grillplatser. Men vad mer behöver man när man är i ett tropiskt paradis?

Ön är känd för sin råa skönhet, folk vi talar med säger att det är Östra Visayas bäst bevarade hemlighet. Strandsanden på ön är mjuk och vit, med ett hypnoti­serande blått vatten vars yta döljer fantastiska korallrev med ett enormt utbud av marint liv.

Från toppen av ön har man en makalös utsikt över den lilla ögruppen och havet. Under dagen delar vi sandstranden med två andra familjegrupper, men när eftermiddagshettan övergår i en svalare kväll och ett rosa skimmer lägger sig över arkipelagen så lämnar de oss helt ensamma.

Vi har tagit med oss mat och dryck från Maripipi, för det finns inget att köpa på Sambawan. Öns besiktningsmän som ser efter stranden erbjuder sig dock att laga till råvarorna åt oss, och att tacka ja till det visar sig vara ett utmärkt beslut. Perfekt grillad fisk äts med fingrarna, bara kryddad med salt och pressad kalamansi, den lokala söta runda citrusfrukten. Till det äter vi medhavd pansit, nudel­wok, och färsk frukt.

I skymningen kommer fladdermössen fram och sveper över våra huvuden, och efter dem eldflugorna, irrbloss som lyser upp sin vingliga färd framför oss och sedan försvinner in i mörkret igen och lämnar oss kvar med bara stjärnorna som åskådare.

Efter två dagars Robinsonliv lämnar vi Sambawan och vår högljudda bangka styr mot den större ön Bili­ran. Naval är en livlig småstad vid kusten med en stor och färgstark marknad i flera våningar. Det första som möter oss är rader av likadana stånd med vackert upp­lagd och hängande färsk frukt. Vi köper en plastpåse med mangosten, bryter sönder dess skal och blottar de vita, knubbiga klyftorna av saftigt fruktkött medan vi fortsätter in under marknadstaket.

Här gäller det att inte vara kräsmagad, under de vispande fläktarna som ska hålla flugorna borta ligger både bligande grishuvuden och plockade kycklingar och väntar på att tillredas. Från en vagn säljs balot, en grotesk men populär snabbmat. Ett kokt ägg med ett delvis utvecklat ankfoster i äts med vinäger och salt och sägs öka viriliteten. Jag är nyfiken men feg, så jag köper ett ägg och ber försäljaren att öppna och äta det så att jag kan se hur det ser ut. Det var nog hans bästa affär den dagen.

Gatorna i Naval myllrar av cykelkärror och tricycles, motorcyklar med sidovagn som rymmer tre personer om man är små eller känner varandra mycket väl. Jeepneys kör längre sträckor ut på landsbygden. De var från början gamla militärjeepar som byggdes om till små ”bussar” men numera tillverkas de nya. Det är lågt i tak för långa västerlänningar, och de öppna sidorna gör resorna dammiga och obekväma.

Att åka bil över Biliran är en sicksackfärd mellan nötter och kokos som ligger på tork på vägen och långsamgående cykel­ och mopedkärror. Dessutom måste man hålla utkik efter höns, hundar och barn som betraktar landsvägen som sitt privata vardagsrum.

Vi passerar risfält där vattenbufflar plöjer det vattentäckta, vidsträckta lapptäcket av åkrar. Högre upp i bergen är risfälten terrasserade i vackra forma­tioner. Mondelos Farm and Park är en ljuvlig oas där vi får Bilirans bästa utsikt över vulkaner, floddeltat och havet på bägge sidor om en halvö. Förutom att man odlar frukt, grönsaker och snittblommor i den egna köksträdgården så har man också ett B&B och en väl­besökt restaurang där man lagar mat på egna råvaror.

Bilirans vattenfall är definitivt värda att ägna en hel­ dag, det finns ett tiotal som är lätta att ta sig till, och många fler om man är beredd att vandra ett tag genom urskogen. Vi tar oss till Ulan­Ulan Falls i Almeira där vattnet faller nästan 30 meter genom djungelgrönskan innan det når stenpoolerna nedanför och fyller dem med fräscht, rent vatten där man kan ta ett svalkande dopp.

Vi har tagit in på Talahid Beach Resort, och redan tidigt på morgonen börjar det fyllas på vid picknickbor­den på stranden. Det är lördag, och helg är synonymt med heldagsfest i Filippinerna. Hit kommer familjer från hela Biliran och dukar upp klassisk filippinsk husmanskost som lechon, nudelwok, kokta majskolvar och färsk fisk som grillas på de tillgängliga bbq­-grillar­na runt stranden. I vattenbrynet leker barn i färgglada badtröjor och det är rykande åtgång vid uthyrningen av plastkanoter, trampbåtar och flytmadrasser.

Framåt lunch går de medhavda karaokeanlägg­ningarna varma, stämningen är hög och grilldoften hänger tung över stranden. Vi blir inbjudna att sitta ner tillsammans med en storfamilj som verkar tycka västerlänningar ger extra fägring åt festen. Vi serve­ras tuba, hemkört kokosvin som är vanligt på öarna. Fotograf ­Ulf beskriver drycken som en stålnäve i en lovikkavante, syrligt och lättdrucket i värmen, men som kan föranleda en rejäl huvudvärk dagen efter.

På kvällen tar vi en tricycle till Migo’s som ligger längs landsvägen strax utanför Naval. Här pekar du själv ut din middag vid fiskdisken och väljer tillag­ningssätt. En färsk, vit bläckfisk förtrollas till frasigt friterade bläckfiskringar, tonfiskkotletten dyker upp i en helt ny skepnad, tärnad och marinerad med vitlök och chili i den filippinska version av ceviche som kallas kinilaw, och räkorna blir en stabil bas i en syrlig sinegang­soppa. Till efterrätt beställer vi den osanno­lika desserten halo-halo som består av en massa olika lager av blå ubeglass, crème brulée, sötade mungbönor, palmfrukt, ananasgelé, kokosstrimlor, krossad is, färsk jackfruit och mango bland annat, serverad i ett högt glas.

– Det här är Filippinernas finaste dessert, säger ser­vitören. Alla lager symboliserar de olika människorna som lever här i landet och de traditioner som de tagit med sig hit.

När den handskrivna notan kommer är den lång som ett Ullaredskvitto, vi gick visst lite bananas vid fiskdisken. Men slutsumman är trots det förvånansvärt överkomlig, vi betalar lite över 130 kronor per person för mat och dryck.

Nästa morgon lämnar vi Biliran bakom oss, ackom­panjerade av cikadornas sång och en oskolad mansröst i fjärran som genom ett par spräckta högtalare brölar fram de bevingade orden av Paul McCartney: ”Obladi, oblada, life goes on, bra!”

Läs också tillhörande guide!