• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Roadtrip med husbil – på slingrande vägar i Andalusien

    Under en vecka checkade vi in på ett hotell på hjul och gjorde en roadtrip genom södra Spanien.
    Längs slingrande serpentinvägar, folktomma stränder, pittoreska byar och imponerande berg.

    Roadtrip med husbil – på slingrande vägar i Andalusien
    Andalusiens vindpinade kust kantas av höga berg, dolda badvikar och så vackra vyer att du kommer sitta fastklistrad med blicken genom bilrutan, även som passagerare. Rubrikfoto: Tomasz Czajkowski - stock.adobe.com. Foto i artikeln: Johanna Jackson

    Ikaros flyger i vindarnas stad på ljusets kust. Hans vingar är ett färgglatt segel. Hundratals kitesurfare som rör sig fram och tillbaka längs horisonten burna av uppåtvindar. Bakom sundet hägrar Rifbergen och Afrika. Kitesurfarna drar till i sina styren, tar sats mot vågorna, gör tricks och snurrar runt i luften innan de landar med ett stort plask på vattenytan. 

    Ilskna rop hörs. Ikaros har flugit för nära solen. Hans skärm har trasslat ihop sig med en annan och nu kraschar de båda surfarna ner i havet. När de kommer upp ur vattnet igen och går i land på den över sju kilometer långa stranden de Los Lances uppstår en så pass hetsig konversation så att man inte kan undgå att undra i fall den hörs ända till Marocko. 

    Själv har jag checkat ut ett stort schabrak till husbil från en parkering strax norr om Málaga några dagar tidigare. Sju dagar ska spenderas på en roadtrip genom Andalusien. Men istället för att ta utgångspunkt i svenskfavoriter som Marbella, Málaga och Ronda försöker vi leta rätt på de mindre besökta delarna. De okända guldkornen om man så vill. Men det är svårt – det är trots allt Spanien vi talar om.

    På andra sidan Tarifa – Afrika.

    Vi befinner oss på en camping strax utanför Tarifa, en söt stad med vita hus, mjuka kullerstensgator och skaldjursrestauranger som säljer piri-piri-räkor till toner av trubadurer. Staden som är den sydligaste punkten på Europas fastland är även känd som vindarnas stad. Inte konstigt att den därför även anses vara den förnämsta destinationen i världen för just kitesurfing. Kusten som vi befinner oss på heter Costa de la Luz och ligger på Andalusiens västkust. Den är lugnare än solkusten och inte lika exploaterad. 

    Men visst finns här turism. Ljusets kust är välbesökt av spanjorerna själva och på vår camping finns även gott om semestrande fransoser, tyskar och nederländare. Många tycks ha bott här flera veckor och dukat upp både bord och stolar framför mastodonthusbilarna. De har med sig cyklar till barnen, små tält till hundarna och en del har till och med bundit upp hängmattor mellan träden. Men varför ha ett hus på hjul om man inte ska använda dem?  I jakten på den perfekta stranden knappar vi in nya koordinater i husbilens toppmoderna gps och tar sikte norrut. Sakta sniglar vi fram längs serpentinvägar. Faktiskt så sakta att mitt resesällskap till slut förvisar mig från förarplatsen och ber mig svänga in till vägkanten så att kön bakom oss kan passera.

    Bolonia: Inte Karibien, men fint ändå. Fortsätter man uppför sanddynerna hittar man välbevarade ruiner från den romerska staden Baelo Claudia. Foto: AdobeStock.

    Utanför fönstren skymtar solbrända slätter och buskbeklädda mjuka böljande kullar med fläckar av grönt. Vi åker förbi vissna solrosfält och vita låga skolådor till hus med platta tak. Här och där, en enslig bensinmack och en och annan rostig vinddriven vattenpump, sådana där höga trekantstorn med en solfjäderformad turbin på toppen som man förväntar sig att se i amerikanska delstater som Arizona eller Wyoming. Den heta marken får luften att darra och vid vägkanten ser vi flera runda marklöpare rulla i vinden. 

    Känslan av att befinna sig i Don Quijotes vilda västern accelererar till max när vi får syn på en skylt som leder till "El Chaparall" strax innan vi svänger av till vårt slutmål för dagen – den 3,8 kilometer långa sandstranden Bolonia. Eller som tjejen i kontoret på husbilsuthyraren viskande beskrev det: 

    – Bolonia är lite som ett Karibien i Spanien, men sprid inte vidare hemligheten. 

    Vilda västern-vibbar utanför Bolonia.

    Och visst är Bolonia vackert. Men det är inget Karibien. Havet utanför är mörkt, det finns inga palmer och ingen vit sand. Den enda husbilscampingen här är en inhägnad fyrkant med tio platser utan rinnande vatten. Lite skillnad mot den andra campingen, men det får duga, tänker vi och betalar innan vi bittert upptäcker att man skulle kunnat parkera gratis direkt framför havet.  

    Solen har börjat gå ner och färgar himlen gul-orange. Bakom husbilen bräker en högljudd get, hoppar upp på en stenbumling och får i sin tur hönan som stått där tidigare att kackla till ilsket. De få strandförsäljarna som försöker kränga handdukar och drömfångare till badgästerna har sedan länge packat och ihop och åkt hem. På stranden sitter folk med dreadlocks i batikbyxor och klunkar ur medhavda ölflaskor. Några har tagit med sig högtalare och dansar omkring barfota, hjular eller kickar boll. Bortsett från en liten del av stranden är det helt öde. Förutom några enstaka restauranger och en handfull enstjärniga hotell ekar bukten tom. 

    Inbjudande surfstränder utanför surfstaden El Palmar.

    En annan morgon och en annan strand. Vi är svettiga när vi stiger ur husbilen i surfhålan El Palmar. Den enda campingen var full men efter en timmes letande lyckades vi landa en parkeringsplats och vi har bestämt oss för att stanna över dagen. Här svämmar strandremsorna över med parasoll och handdukar. Längs huvudgatan trängs den ena surfskolan efter den andra mellan trendiga strandkaféer som utlovar fräscha sallader och nyfångade räkor grillade över öppen eld. Nu börjar vi tala Karibienvibbar. Det var här palmerna, den vita sanden och de kulörta solstolarna i rosa och turkos hade gömt sig. 

    Iñigo Jimenez-Fontes flyttade hit permanent från Sevilla för sju år sedan. Han hade utbildat sig till jurist men när han inte kunde få jobb, som många andra i regionen, sadlade han om och började arbeta som marknadsföringsansvarig på den lilla surfskolan 9Pies istället. Han minns hur El Palmar såg ut när han först kom hit. 

    Iñigo Jimenez-Fontes flyttade till El Palmar för sju år sedan.

    – För tio år sedan fanns här knappt några byggnader alls utan bara långa ensliga stränder. Allt som allt fanns kanske fyra fem surfskolor. Nu öppnar fyra fem nya skolor varje säsong. 

    Han är tacksam för surfturismensom håller företaget igång även in på senhösten, då vågorna är som bäst, men oroar sig för vad framtiden innebär för El Palmar. När lokala myndigheter för några år sedan tillkännagav planer på att bygga ett stort hotellkomplex vid den orörda kustremsan, komplett med direkt strandaccess och "rum med havsutsikt", började han engagera sig i organisationen "Salvar El Palmar" –, Rädda El Palmar. 

    – Vi vill ha en annorlunda turism än Costa del Sol. Sådan typ av turism är inte bra för vare sig naturen, marken eller människorna som bor på den. 

    Nu har planerna påatt bygga ett stort hotellkomplex i El Palmar lagts på is. Men vem vet vad som händer när isen tinar?  

    Lugnet före stormen. "Aldrig igen", sade mitt resesällskap efter att ha trotsat vågorna utanför surfskolan 9Pies.

    Vi hinner med oväntat mycket på bara sju dagar. Avstånden mellan byarna är små och vi tillbringar endast två nätter på samma plats i Granada för att undkomma hettan och hinna med att upptäcka staden. Vi hinner med att vandra runt i skuggan av de höga cypresserna i det rödfärgade palatskomplexet Alhambras trädgårdar, andas in den rosendoftande luften under Sierra Nevadas väldiga bergstoppar och hänföras av de snirkliga mosaikutsmyckningarna i de Nasridiska palatsen.  

    På den nästan öde campingen Fuente de Lobos, med en magisk utsikt över Granada, dricker vi sangria ur tetrapack och dansar polka utanför husbilen. Hit kommer turisterna inte förrän om några månader när snön har lagt sig på bergen. I den vita bergsbyn Mijas tycker vi synd om de små åsnorna som tvingas bära runt på feta britter och i den söta kuststaden Nerja går vi vilse bland de myllrande gränderna med identiska vita tvåvåningshus och nattnäckar i en av stadens skyddande bergsvikar efter en sen kväll av barhoppande på Tutti-Frutti-torget. 

    I takt med att vi kör mer åt sydväst förändras landskapet. Hotellkomplex och golfbanor med enorma tjusiga skyltar kantar de vältrafikerade vägarna och mellan Málaga och Estepona svär vi tyst varje gång vi tvingas passera en vägtull. Hur många ska man behöva åka igenom på en timme? Många visar det sig. 

    Söta Nerja vilar nedanför bergskedjan Sierra de Almijara.

    Nerja har flera upphöjda balkonger och utsiktsposter vända mot havet.

    Vi hinner även med att åka utomlands. Passkontrollen i Gibraltar är den snabbaste jag varit med om. Som lämlar på ett rullband slussas vi förbi en leende kontrollant som inte ens kikar på passet utan bara glatt vinkar oss framåt. Under högsäsong passerar ungefär 40 000 människor gränsen om dagen. Det är rätt mycket med tanke på att det lilla brittiska territoriet endast har 30 000 invånare. 

    – Så när de spanska myndigheterna vill jävlas saktar de bara ner passkontrollen. Då kan vi snacka om en flaskhals, säger vår taxichafför George. 

    Vi har parkerat vår husbil på andra sidan gränsen och är nu på väg upp för Gibraltars mest prominenta landmärke. I en hisnande fart styr George förbi smala svängar och branta stup. 

    – Gibraltar måste vara det enda landet där människor från så många olika religioner samsas på en sådan liten yta. Det spelar ingen roll om man går till den katolska kyrkan, metodistkyrkan, moskén, synagogan eller till det hinduistiska templet, vi är som en stor familj, säger George innan han tvärbromsar för en liten grupp med lurviga individer som slagit sig ner längs med vägkanten. 

    – Okej vem vill ha en bild med aporna? Ställ er på led, se så, var inte blyga, manar George. 

    Tips: Strunta i parkeringsparkerna utanför Gibraltar. Nära gränsen finns ett fält där man kan stå gratis.

    En familj berberapor vilar sig vid vägkanten nära toppen av Gibraltarklippan.

    När vi väl kommit upp till den 426 meter höga Gibraltarklippan är jag smått illamående och behöver luta mig mot en av stenmurarna för att inte få svindel. 

    Utspridda runt omkring oss sitter ett 20-tal av de berömda gibraltaraporna, av arten berberapor. De drygt 200 individerna som bor på klippan är de enda vilda aporna som finns på den europeiska kontinenten och är ett lika stort kännetecken för Gibraltar som klippan. 

    Granadas stolthet, världsarvet Alhambra vilar vid foten av Sierra Nevada. Missa inte att boka biljetter i tid. Foto: Adobestock.

    Enligt en populär trosuppfattning kommer Gibraltar att befinna sig under brittiskt styre så länge som det finns apor på klippan. Och det är kanske just därför som gibraltarborna vurmar så starkt för primaterna. Förutom att se till att ge dem regelbundna veterinärbesök placerar myndigheterna ut stödfodring till dem. 

    – Får man verkligen mata dem? undrar jag samtidigt som George fiskar upp en påse jordnötter och lockar till sig en mindre individ som hoppar upp på hans axel. 

    – Ja då, jag har en speciell licens", intygar George. Men efter en stunds pockande ger han med sig. 

    – Nej okej, jag får inte mata dem. Men hur ska jag annars kunna få kunder? Alla vill ha en bild med aporna. Dessutom matar jag dem bara med osaltade nötter, det är inte farligt för dem. 

    Campingen Fuente del Lobo i Sierra Nevada bjuder på vackra vyer och poolhäng.

    Det ska erkännas, i början var jag rätt skeptisk till att semestra i husbil. Mina associationer gick direkt till Sunes Sommar, foppatofflor, träningsoveraller och meck med septiktankar (som vi faktiskt struntade i att använda). Inte så glammigt. Men rätt praktiskt och bekvämt. 

    Särskilt efter att vi till slut lyckades ta reda på hur luftkonditioneringen fungerade efter fyra dagar i inkubationsvärme. Och sedan är ju en hederlig roadtrip alltid riktigt roligt – särskilt med rätt resesällskap. Man är fri att åka var helst nyfikenheten kallar, men utgår alltid från en trygg bas.

    Sista kvällen har vi ställt upp bilen på en stor parkeringsplats. I kaffekopparna har vi hällt upp finbubbel och till middag har vi kokat upp en stor kastrull med snabbnudlar.  Håren är uppsatta i toviga knutar och havet brusar knappt hundra meter utanför dörren. På något sätt förkroppsligar cavan i kaffekoppen vår husbilssemester i Spanien. Okonventionell lyx på något vis. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!