Annons
Annons
Magiska Cooköarna är lika drömlikt som bilderna utlovar Foto: Cook island tourism board

Magiska Cooköarna är lika drömlikt som bilderna utlovar Foto: Cook island tourism board

Cooköarna

Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar

Mitt i Söderhavet ligger en ögrupp utan trafikljus, snabbmatskedjor och ord för stress och punktlighet. Vi gjorde drömresan till Cooköarna för att ta oss an polynesisk kultur, turkosa laguner och total isolering.

Text: Karin Wimark • 2020-04-06 Uppdaterad 2023-03-09

Den frodiga regnskogen sväljer havets brus. Högt skjutande berg försvinner i fjärran och envisa myggor svärmar kring minsta lilla oskylda hud. Här, i Rarotongas vulkanrika inre, bodde man skyddad från hav, stormar och fiender innan missionärerna kom och tvingade ner urbefolkningen till kusten. Idag ligger större delen av öns bergiga inre orört.

Som från ingenstans dyker en hand upp, kramande en vit, potatisliknande frukt. Den äldre mannens vildvuxna, toviga hår faller ner på hans bara axlar. Bladkransar hänger runt hans hals, och med ett tandlöst leende nickar han mot mig och bryter frukten itu. En stickande doft av mögelost sprider sig i luften då han smörjer in mina armar och ben med den slemmiga, vita frukten. Jag håller andan.

– Så! Nu slipper du bett och bränna.

Uncle Pa nickar belåtet. Han är Rarotongas naturmedicin-man och kokar ihop kurer från naturens skafferi. Då och då tar han med sig besökare in i regnskogen och delar med sig av otaliga historier om Rarotonga. Om vandringsleder han trampat upp över ön, vulkaner som kapats itu och heliga platser där stamfolket samlades för viktiga möten. När han var liten brukade han klä av sig naken och försvinna in i regnskogen i veckor.

– Det finns en speciell energi här, säger han och klämmer varsamt på de stinkande frukterna.

Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar
Naturmedicinmannen Uncle Pa fixar kurer för minsta åkomma. Foto: Karin Wimark

Cooköarna påminner om hur Hawaii var för 50 år sedan. Här finns varken hotellkedjor, McDonald’s eller trafikljus. Den polynesiska kulturen är närvarande och stränderna mer eller mindre orörda. Öarna befolkades för första gången för 1 500 år sedan av polynesiska sjöfarare, som med stjärnornas hjälp navigerat iland med sina gigantiska kanoter. Men det var först efter att den brittiske sjöfararen James Cook seglat iland, i slutet av 1700-talet, som Cooköarna sattes på kartan. Trots att den norra och södra ögruppen ligger utspridd på två miljoner kvadratmeter i Stilla havet är familjebanden starka och skvallret sprids med vinden.

– Häromdagen ringde mamma från Manihiki och undrade vem jag varit på dejt med. Det är 120 mil dit, viskar mannen bredvid mig och höjer på ögonbrynet när vi reser oss upp i kyrkan.

Det är första söndagen i månaden. Söderhavsgospel klingar i de vita stenkyrkorna på ön. Den sprider sig ut över regnskogen och lagunen som lyser klart, trots mörka moln och regelbundna skurar. Söndagarna på Cooköarna är heliga. Särskilt den första i månaden, då kvinnorna plockar fram sina finaste vita klänningar, lägger håret och tar på sig stråhatt. Männen bär kostym, och efter ett par timmars mässa samlas man i församlingshemmet för en kopp te.

Jag sluter ögonen och lyssnar till de stolta, starka röster som på maoriska leker med tonerna.

Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar
Trots att det finns flera gravar vid kyrkorna på Cooköarna begravs de flesta hemma på tomten. Foto: Karin Wimark
Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar
Knappt en människa i sikte på flera av öarnas stränder. Foto: Karin Wimark
Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar
Maori och engelska är båda officiella språk på Cooköarna och Ika mata är Cooköarnas version av sydamerikansk ceviche. Foto: Karin Wimark

– Nu vallfärdar alla till Wigmores och köper krämig passionsfruktglass. Det är tradition sedan länge, säger Tina Kae medan vi hoppar in i pickupen och tränger oss ut från parkeringen i Arorangi på västra Rarotonga.

Tina Kae är en tatuerad trebarnsmamma med vänlig uppsyn och nära till skratt. Dessutom verkar hon känna alla, för redan innan vi hunnit lämna parkeringen har vi hälsat på vad som känns som halva öns befolkning.

Trots att Rarotonga är Cooköarnas största ö kör man varvet runt på knappt en timme. Vi passerar vackra, svarta klippor i norr och övar det lokala språket maori med fiskare i hamnen i huvudstaden Avarua. Fingrar på skimrande, svarta pärlor som kommer från Cooköarnas nordligaste ögrupp och tar den uråldriga inlandsvägen längs den vilda östkusten förbi odlingar av papaya, banan och hibiskus.

När Tina stannar till vid Rarotongas sydliga kust och pekar inåt regnskogens famn får jag titta både en och två gånger innan jag får syn på den övergivna byggnaden. Vad som egentligen hände med Sheratonhotellet är än idag ett av Rarotongas mysterier, berättar hon. Rykten påstår att den italienska maffian hade ett finger med i spelet och att hotellet planerades att användas för illegal pengatvätt. Men sedan hotellet bommades igen för 30 år sedan, bara några dagar före öppnandet, sägs området vara förbannat.

– När jag var liten brukade vi smita in och leka kurragömma. Idag är jag alldeles för vidskeplig för att sätta min fot där, säger Tina Kae och skrattar högt.

När vi rundat ön stannar vi till på stranden i Titikaveka där en familj står och rensar fisk vid en pråm en bit ut i lagunen. En flicka i tioårsåldern plaskar fram till oss och sneglar på min kamera. Snart håller hon den vördnadsfullt i handen och fingrar på knapparna medan hennes bror skär en filé från en fisk och pressar över färsk lime.

– Här, testa. Bästa sushin i världen!

De fulla hinkarna med fisk ska de dela med sig av till resten av byn. Här hjälps man åt. Familjen är viktig och man delar med sig av det man har. Så har det alltid varit på Cooköarna. Men folket är vänligare på vår ö Aitutaki, berättar pappan. Till Rarotonga flyttade de främst för att det fanns jobb. Och fisk.

Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar
Rogivande cykeltur längs frodiga inlandsvägar på ön Rarotonga. Foto: Karin Wimark
Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar
Flera nyanser av blått. Avkoppling på hotellet Little Polynesian. Foto: Karin Wimark

Följande morgon betraktar jag en flicka som sitter klistrad mot flygplansfönstret. Storögd rycker hon i skjortan på den äldre mannen intill och pekar ut genom rutan.

– Pappa, pappa, jag har aldrig landat i havet förut.

– Älskling, vi ska inte landa i havet. Ser du öarna där nere?

Han pekar på de små fläckarna som först varit osynliga, men som blir allt större ju närmare vi kommer. Aitutaki känns genast annorlunda mot Rarotonga. Istället för frodiga vulkantoppar breder en platt ö ut sig, omringad av ett dussin atoller. Runt dem en lagun, som ser ut som den största swimmingpool man kan tänka sig, nedsänkt i det djupblå havet. Det lilla propellerplanet kränger till och innan vi vet ordet av slår planet mark på vad som känns som den minsta flygplatsen i världen.

Aitutaki är ön där tiden tycks ha stått stilla. Här åker man moped på jordiga vägar kantade av bananplantor, hönor och kokospalmer. Många försörjer sig på fiske eller odling, och det fåtal människor man möter vinkar glatt. Första dagarna utforskar jag huvudorten Arutanga med Cooköarnas äldsta kyrka, spanar ut över lagunen från Piraki Lookout och de vilda vägarna på öns östkust. Här är färre turister, färre hotell och stränderna långa och vilda. En smekmånadsdröm som känns genuin, trots att här finns både ett och flera lyxhotell. Men till Aitutaki åker du inte för att stanna på fastlandet. Huvudattraktionen är lagunen.

’?  Oh my god, oh my God! utbrister Armacia Ngan Woo och sträcker armarna i skyn.

Det är tidig morgon och vi står uppe på soldäcket till båten som just kastat loss från strandkanten i norra Aitutaki. Det är jag, en familj från Danmark och ett helt släktkalas från Nya Zeeland. Armacia Ngan Woo berättar att de är här för att sprida ut askan från en avliden farbror. Han var ursprungligen från Aitutaki, liksom de själva, men har likt många från Cooköarna bott större delen av sitt liv i Auckland.

Vi glider förbi den ena paradisiska ön efter den andra, stannar till och snorklar med gigantiska trevallyfiskar lika stora som vi själva och promenerar längs stränder på obebodda öar.

På eftermiddagen blir vi avsläppta vid en sandbank mitt ute i lagunen. Den potatismjölsliknande sanden knarrar under fötterna och jag blickar euforisk runt i kalejdoskopet av vita och turkosa färger. Inte undra på att många väljer att fria här, tänker jag när jag vadar till den närliggande ön där dofter av grillad tonfisk och kokos sprider sig i luften.

Ön One Foot Island fick en gång i tiden sitt namn efter att en far och son illegalt fiskat i lagunen. När de blev upptäckta flydde de till ön, och för att dölja sin sons fotspår lät pappan täcka dem med sina egna. Sonen gömdes i ett träd och pappan dödades. Men eftersom endast en mans fotspår syntes överlevde sonen.

Jag slår mig ner bredvid danskan Camilla Lusanthi Kristiansson som reser ensam med sina två barn som leker för fullt i vattnet. Sonen kämpar på lite extra. Hans ena ben är bara en stump, efter att de varit tvungna att amputera det för bara något år sedan. När de hört talas om att det fanns en ö, långt bort i Söderhavet, med namnet One Foot Island hade Camilla bokat flygbiljetter redan samma kväll.

– Det var självklart att min son skulle få besöka sin ö, säger hon med en suck och ler mot barnen i vattnet.

Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar
Tina Kae är inte ensam om att vara tatuerad. Mönster och tecken avslöjar ofta ens känslomässiga historia. Foto: Karin Wimark
Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar
Under 2017 etablerades en av världens största marinparker Marae Moana på Cooköarna för att skydda vattnets utsatta ekosystem. Här lever fiskar, sköldpaddor, delfiner och valar. Foto: Cook island tourism board

Atiu är raka motsatsen till paradisiska Aitutaki. En Jurassic Park-värld med underjordiska grottor, oexploaterad mark och ett rev som bryter strax intill höga klippor som stupar ner i havet.

Till toner av ukulele landar jag och elva lokalbor med ett litet plan intill ett rangligt trähus med rött plåttak. På den jordiga parkeringen i skuggan av en palm står en pickup, och två karismatiska tjejer med kransar kring halsen kommer mig till mötes.

Mareta Atetu och Techelle Kae är båda från ön och älskar lugnet på Atiu, även om de gärna bytt ett och annat kokosträd mot några höghus. När vi skumpar fram genom den vilda palmallén till Atius centrum, som ligger mitt på ön, går deras munnar varma. Här försörjer sig de 400 invånarna av odling och fiske, tempot är lägre och man lever lika mycket för familjen som för ett gott skratt.

– Lyckligtvis är jag inte riktigt släkt med min partner, men visst händer det, säger Mareta Atetu fnissande när vi rullar in i en av de fem byarna som med åren vuxit samman.

Några hotell och restauranger ser jag inte skymten av. Inte heller några andra turister, när vi lika snabbt är ute ur byn och framme på parkeringen till en grönskande trädgård med en handfull villor.

– Leta reda på Ben Isaia innan det blir mörkt så får du berätta om äventyret ikväll på puben, ropar Mareta glatt och sladdar iväg.

En timme senare betraktar jag de spetsiga, grå korallerna som klär marken. Regnskogen är snårig. Jag slänger en blick på mannen bredvid mig med keps på huvudet och vänliga ögon.

– Du ska veta att det är inget glammigt över Atiu. Det du ser är vad du får. Och ramla för guds skull inte, säger han och sträcker över en vandringspinne.

Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar
Familjen Kristiansson stortrivs i Aitutakis turkosa, klara vatten. Foto: Karin Wimark/Cook island tourism board
Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar
Solmogen papaya med krämig naturell yoghurt och kokos. Foto: Karin Wimark

Ben Isaia tillhör stamfolket Ngati Pauarangi vars grotta Anatakitaki lockar fågelentusiaster från hela världen. Det finns fyra andra grottor på ön, men eftersom de tillhör andra stammar får han inte guida där. Vi vandrar varsamt. Då och då stannar han till för att berätta något om ön.

Hade han inte stannat och vänt sig om skulle jag ha missat hålet i marken, delvis övervuxet av regnskogens vegetation. En repstege försvinner ner i djupet. En pannlampa tänds. Den värld som öppnar upp sig får mig att dra efter andan. Droppformade klippor reser sig massivt intill banyanträdens enorma rötter som faller från grottans tak likt lianer.

Ju längre in vi kommer, desto mörkare blir det. Grottan fortsätter ytterligare hundratals meter under marken, men redan här kan man höra det knäppande klickljud som kopekafåglarna ger ifrån sig för att navigera i mörkret. En fågelart som inte existerar någon annanstans på jorden.

Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar
– Cooköarna är GRYMT nice! Foto: Karin Wimark
Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar
Fruktstund utan vare sig plasttallrikar eller bestick och Taro – rensning av tropisk potatis. Foto: Karin Wimark
Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar
Det finns alltid tid för musik, sång och dans.Rytmer som påminner om Hawaiis hula. Foto: Karin Wimark

Vid skymning blir jag upphämtad av tjejerna som klätt upp sig med blomma bakom örat. Det har blivit dags för pubrunda. Men istället för att stanna i byn tar vi små vägar, förbi några gårdar och vidare in i regnskogen. Längst ner i en glänta får jag syn på ett skjul utan väggar. I fotogenljuset sitter en kraftig man vid en tunna omringad av ett dussintal personer på pallar och bänkar. I tur och ordning tar de emot en skopa som sveps, skickas tillbaka och fylls på nytt.

En tumunu, så kallade hembryggarskjul, är en tvåhundra år gammal tradition på Atiu där man samlas i regnskogen för att sjunga, lösa problem och dricka bush beer. Tumunus har genom historien varit både hyllade, problematiska, älskade och hårt bestraffade. Men idag är de lagliga och såpass organiserade att de sex “pubarna” på ön har sekreterare, kassör och ordförande.

Vi hinner nätt och jämt slå oss ner innan den bastante mannen doppar ner skopan gjord av kokosnöt i den vita plastbaljan och sträcker fram den till mig. Jag sveper det grumliga ölet som till min förvåning smakar sött, med en lätt frisk och fruktig smak. Jag sneglar på tunnan. När tre varv gått och drycken i tunnan knappt ser ut att ha rörts vänder jag mig mot en av killarna. Ska den tömmas?

– En bra natt så gör vi det. Men blir man odräglig så slängs man ut.

Ölkärlet skickas runt i takt med att mörkret lägger sig över Atiu. Sorlet stiger och snart brister gruppen ut i sång. Här, i det simpla fotogenljuset i gläntan på Atiu, glömmer jag tid och rum. Det är något som människorna och miljöerna på Cooköarna får en att bli bra på.

Läs mer!

Ta del av guiden från Cooköarna!

Cooköarna – drömmen om Söderhavets paradisöar
Efter maten blir det fest. Ungdomarna på Atiu visar stolt upp sina danskunskaper. Foto: Karin Wimark

Guide till drömlika Cooköarna

Cooköarna vill bli världens grönaste resmål med gigantisk marinpark

Sköna Punakaiki – Nya Zeelands bäst bevarade hemlighet


Text: Karin Wimark • 2020-04-06
CooköarnaNya ZeelandRestipsReportageSol och bad

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top