Annons
Annons
Foto: Håkan Elofsson

Foto: Håkan Elofsson

Restips

Kapstaden – med musiken som guide

På restaurangen, på stranden, i en township – Vagabonds Johan Tell tar sig runt i Kapstaden till tonerna av Sydafrika.

Text: Johan Tell • 2006-11-20 Uppdaterad 2021-06-23

Township

Langa
Vi hänger på torget The Grand Parade i väntan på att bli upplockade. På trapporna till statyn föreställande Edvard vii sniffar sex smågrabbar lim. På torgmarknaden säljs trista kläder och dåliga plastprodukter samt stora kassar att bära hem skräpet i. En frisör erbjuder mushroom-klippning och damfrisören bredvid är inbegripen i evighetsarbetet med små, små flätor av riktigt eller konstgjort hår.
Dizu Plaatjies kommer gående. Hälsar glatt, my brother, how are you? trots att vi aldrig träffats och lotsar iväg oss till sin bil.
Dizu är grundare av Amampondo, en sydafrikansk grupp som fått ett visst rykte även utanför landets gränser för sin traditionella xhosa-musik.
Jag hamnar i baksätet med Xola som berättar att han också var musiker.
– Innan det här hände, säger Xola, och visar fram sina svårt brända underarmar.
– Oj, säger jag, för vad ska man säga? Har du råkat ut för en olycka?
– Nej, det var ingen olycka. Det var magi!
– Magi?
– Ja. Jag fattade eld. Började brinna. Inget annat brann. Ingen annan eld var i närheten.
– Blev ingen annan skadad?
– Nej, ingen annan. Inte ens soffan jag satt i. Det var bara jag som brann.
Varpå Xola halar upp trÙ�jan, visar magen där skinnet liknar stearin, slät och runnen, stelnad i valkar.
Vi kommer fram till Langa, det township Dizu och Xola bott i hela sina liv. Det är rätt förfärligt, men allting är relativt. Det räknas som ett av de bästa townshipen, det är ett av de äldsta, det är ett av de mest centralt belägna.
– Langa betyder sol, säger Dizu och parkerar bilen.
Vi går en sväng. Kön framför lottobutiken är lång, längre än till telefonkioskerna. En bastant madam insisterar på att jag ska köpa en levande höna. LökfÙ?rsäljaren sitter framför bankomaten och det ryker fränt från de halva oljefat där fårkött grillas.
Langa var betydelsefullt under kampen mot apartheid.
– Därför finns det en vis bitterhet här nu, säger Dizu när vi traskar igenom ett gammalt härbärge för män. Det var vi som befriade landet, som kämpade, som stod upp för våra rättigheter och nu, när passlagarna äntligen avskaffades, kan vi då flytta till bÙ�ttre områden? Nej! Men i stället flyttade folk hit. Tidigare var vi 75 000. I dag bor det 350 000 i Langa och många av de nyinflyttade bor i skjul, uppspikade långt ut i gatan.
Inne hos medicinmannen hänger torkade ödleskinn och djurtassar av diverse slag i taket. På golvet högar med torkade växter vilka aldrig tillåtits i en svensk villaträdgård.
Medicinmannen berättar om sin bästsäljande huskur som hjälper mot allt från manlig svaghet till kvinnor som har svårt att fÙ� barn. När han hör att vi är från Sverige vill han gärna komma och hälsa på.

Kapstaden - med musiken som guide
– Ni har älgar, yes yes och renar yes och hjortar. Stora horn, mycket stora horn. Stora horn är jättebra mot allt. Man behöver inte ens äta dem. Häng dem i taket bara. Funkar mot det mesta.
Dizu köper en bunt torkade örter som han brukar elda innan han ska göra något betydelsefullt. Dizu bor mitt i Langa i ett hus som inte bara är större än alla andra utan även högre med sina två våningar.
– Jag sparade i tjugofem år till det här huset.
Dizu visar runt och demonstrerar sina olika instrument. Ur de mest enkla ting får han fram de mest märkvärdiga toner. Ett trärör blir en utmärkt flöjt, liksom ett tunt, svart pvc-rör som jag misstänker egentligen ska vara till något slags vattenledning. En båge filar han på med en stråke, biter om träet, blir sin egen resonanslåda och får till och med ut ett visslande läte. En fyrpipig panflöjt får han att drilla. En liten grunka pluggar han in i näsan och ut kommer en norsk folkmelodi som han snappat upp på någon resa. Ett krumhorn från en kudu ger ett stort ljud ifrån sig. Ett läte att gå ut i krig till. På gården ligger trummor av gamla färgburkar och koskinn för att stramas av värmen.
Dizus fru Nokinezi kommer in med deras tremånaders gamla dotter Ukwanda, ett tjockt litet charmtroll. Nokinezi lär vara barnbarn till Nelson Mandela.
Dizu har nyligen hoppat av Amampondo. Efter det att gruppen släppt en remix-cd där de elektronisk hottat upp sin egna låtar valde han att gå sin egen väg, ta ett steg tillbaka, mot sina rötter.
– Min första utlandsresa var faktiskt till Sverige, till Åstorp.
– Åstorp, upprepar jag lite frågande, osäker på om jag hört rätt. Åstorp är nämligen en liten håla utanför Helsingborg som jag känner väl då min farmor kom därifrån.
– Jo, Åstorp. Det var ett musikaliskt utbyte. Från Sydafrika reste vi med några skolklasser till Åstorp och sedan kom de hit. Nu spelar de väldigt bra marimba i Åstorp.

Restaurang

Mama AfricaSkickar ett sms till mina döttrar: “Äter krokodilkebab på Mama Africa.” Får snabbt ett svar: “Stackare!” Vet inte om de tycker synd om mig eller krokodilen. Fast jag borde ha lärt mig efter ett tidigare liknande meddelande om ungerska grodlår.
Att äta krokodil är hur som helst mer kul än kulinariskt. Ett vitt kött med tuggmotstånd någonstans mellan kyckling och bläckfisk.
Gruppen Afrofiesta håller låda i baren. Fyra slagverkare och en sångare öser på och gör all konversation omöjlig. Det är trummor och marimbas och en stor mängd andra saker att slå på som jag inte vet namnet på. Afrofiesta är bra, väldigt bra.
De afrikanska rytmerna korsas med några kubanska salsatoner och en sydafrikansk fågel viskar i mitt öra att hälften av bandet är illegala invandrare från Moçambique varför bandet inte kan turnera utanför landet. Inte bara instrumenten och bandets sammansättning är typiska för Sydafrika, utan också det faktum att man även på synes klockrena turistfällor – som restaurangen Mama Africa utan tvekan är med sina storögda vita turister som tuggar på exotiska rätter och tittar på väggdekorationerna bestående av uppstoppade strutsar, krokodiler och kuduantiloper med belysning i – bjuds väldigt bra musik.

Kapstaden - med musiken som guideUtanför på Long Street drar det unga Kapstaden förbi på väg till eller från backpackerställen och klubbar.
En och annan pundare tassar skyggt fram i dunklet under husens utskjutande balkonger med gjutjärnsräcken som ger centrum sken av att vara byggt som New Orleans. Ett antal ­hemlösa killar vinkar in bilar i parkeringsfickor och tar betalt för att vakta bilen från sådana som de själva.
Vi går hem genom natten. Jag tänker på taxichauffören vi hade in från flygplatsen tidigare under dagen. Han hade börjat med att fråga ut oss om hur muslimerna hade det i Sverige och fått svävande svar. Sen hade han berättat att hans mor var från Tyskland, hans far från Indien, att han spelade i ett brassband på sin fritid och att han var muslim. SÙ? är det i Sydafrika, en väldig röra som gör att man hela tiden tänker “det trodde jag inte”. En muslim som spelar bastuba i en marschorkester med: det trodde jag inte.

Jazzklubb

Mannenbergs
Han dansar som om han uppfunnit dansen och sjunger som om han inte begrep sin rösts inneboende begränsningar. Som en vårlärka går han högt upp i registret, gränsande till ett slags falsett på något vis lyckligt omedveten om att han egentligen är en jazzsångare med basröst.
Två svarta tjejer med paraplydrinkar hänger i baren, vita dricker öl och vid bordet bredvid oss sitter en av varje sort. Man skulle kunna säga att där sitter fem vackra sydafrikaner, i stället för en vit, en svart, en färgad, en indier och en jag inte kan etikettera. Men även om apartheids gamla rasistiska indelning i olika raser på papperet är en historisk numera olaglig konstruktion lever den kvar i praktiken: vita är oftare rika, vita bor sällan i township, vita spelar helst cricket eller rugby och det är vita som påstår att svarta kvoterats in i rugbylandslaget. “Men titta på fotbollslandslaget”, muttrar de vita, “bara svarta och då är det minsann inte tal om någon kvotering.”

Kapstaden - med musiken som guide
Utelivet är också fortfarande starkt segregerat. Undantaget är klubbar, som Mannenbergs i Waterfront, där bra jazz- eller världsmusik skapar den regnbågspublik som denna regnbågsnation så gärna vill vara. Här blomstrar den musiktradition som överlevde hela apartheidepoken. Detta trots att den gamla regimen gjorde allt för att hindra blandad publik och till och med rev hela District Six, nöjesområdet som inte bara såg ut som New Orleans utan var lika musikaliskt vibrerande.
Loadingzon efterföljs av Titi and the Earth. Titi är en liten kvinna med mer röst och utstrålning än en hel idolomgång och hon dansar vildare än någon svensk gjort sedan vikingarna slutade äta flugsvamp. Därtill har hon en sådan pipa att hon med sin röst lätt skulle kunna släcka en marschall från andra sidan en fotbollsplan. Som på ett givet tecken är hela publiken framme vid scenen för ett slags linedance: höfter rullar, kroppar
gungar, svetten pärlar – framåt, bakåt, framåt, bakåt, snurr och litet skutt.
Personalen dansar fram mellan borden. Kan bara inte stå still.
Waterfront är annars ett ganska trist shoppingområde med trista butiker och restauranger av amerikansk modell. Men tryggt, rent och säkert om det är detta man är på jakt efter. Och när solen går ner förändras allt till det bättre: sälar leker med delfiner i hamnbassängen, hoppar i de allra sista strålarna av ljus, gatumusikerna kommer fram, charterseglarna kommer hem, turisterna slår sig ner för att kolla solnedgången, inser att det är fel väderstreck, smuttar vidare på sin sundowner och säger “tänk ändå att man kan sitta utomhus i januari i bara en t-tröja.”

Karneval

Greenpoint– Cape Town Hawkers, vrålar kommentatorn inne i Greenpoints gamla stadium.
In marscherar ett par hundra rosaklädda män, pojkar och flickor. Karnevalstågen här verkar inte vara något för kvinnor. De rosa kostymerna liknar något som har med Mardi Gras i usa att göra: glansiga dräkter och plasthattar i amerikans-ka flaggans färger. Musiken drar igång. Bra drag i mässingslurarna och trumskinnen fladdrar som getingvingar. Så himla samspelta är de kanske inte, men entusiasmen är det inget fel på. De spelar ett slags evighetsmusik. Efter fyra strofer tas allt om och om igen. Ett varv marscherar hökarna varefter de tystnar. Man kan riktigt höra hur deras toner skramlande ramlar ner till marken. Sedan traskar de ut, tillsynes nöjda med sin insats.
Varefter Philadelfia, som värmt upp utanför med “In the summer time”, traskar in med det slags stolthet man bara uppbär om man är förra årets segrare.
Sen sjunger en pojkkör om freden.
Folkligt, festligt, färgat, fattigt. Det sista inser jag till fullo när jag inte upptäcker en enda kamera bland de säkert tjugo tusen åskådarna.
– Ska jag berätta vad karnevalen handlar om? undrar en färgad taxichauffÙ�r senare på kvällen. Jo från början, under apartheidtiden, och ännu tidigare, då firade kolonisatörerna förstås in det nya året medan slavarna och tjänarna naturligtvis fick jobba och passa upp. Men de hade nyårsdagen ledigt. Då klädde de ut sig och maskerade sig för att deras husbönder inte skulle känna igen dem om de bar sig alltför illa åt.
– Men varför har de amerikanska kläder på sig?
– Hur ska jag veta det?

Kapstaden - med musiken som guide

Botanisk trädgård

Kirstenbosch
Söndagseftermiddag i världens finaste botaniska trädgård. I väntan på konserten strosar publiken runt bland fantasifulla stenstatyer från Zimbabwe, luktar sig igenom doftlunden eller sträcker ut sig i gräset med någon älskad, lite vin och kyckling.
Här är alla informationsskyltar på två språk, engelska och afrikaan. Inte xhosa som på stadens alla förbudsskyltar. Framför scenen när Hot Water kör igång är det ungefär 99 procent vita.
Men det är ett jäkla drag. Donovan Copley är som ett mellanting av Håkan Hellström – fast med renare sång och bättre musiker – och Paul Simon fast med mer äkta afrikanskt gung. Och det är inget att skämmas över att man är vit och har groove och kan få hela Kirstenbosch att vibrera och hela publiken att dansa sig vackra.
Tittar man uppåt ser man det magnifika Taffelberget färgas orange av solnedgångens överslätande strålar.
Tittar man nedåt i dalen ser man Langa: hett, trångt, dammigt.

Guide Kapstaden

Resa ditDet finns inget direktflyg till Kapstaden varför man vanligtvis byter plan i exempelvis London, Amsterdam eller Frankfurt. Priserna utanför högsäsong börjar på ungefär 7 000 kr. Flygtiderna, beroende på väntan vid bytet, kan variera mellan 15 och 24 timmar.

Resa runtDe kommunala transportmedlen i Kapstaden är usla: bussarna kommer sällan, minibussarnas chaufförer är ofta ett riskmoment och tågresenärer lär rånas. Ändå tycker jag att man, när det är ljust och mycket folk i rörelse, ska använda sig av dessa. För det är i trånga bussar man träffar folk och pendeltåget från Kapstaden runt hela Taffelberget till Simon’s Town är en upplevelse. Hyrbil behövs bara om man ska ut ur staden.

Boende
Den som tänker stanna i Kapstaden ett tag bör, på grund av de dåliga kommunikationerna, flytta runt. För att uppleva kultur- och nattlivet kan man välja att bo på Long Street:
Carnival Court, Long Street 255, tel 021-423 90 03, http://www.carniva
court.co.za. Fantastisk viktoriansk byggnad med inte fullt så fantastiska men prisvärda rum. Ett dubbelrum för 200 kr natten och en säng i sovsal för 65 kr.
Urban Chic, 172 Long Street, tel 021-426 61 19, http://www.urbanchic.co.za. Snyggt, strikt, lite downtown-New-York-lyx med priser som börjar runt en tusenlapp för ett dubbelrum.
Lugnare är området Greenpoint:
40 Winks Guesthouse, Ravens-craig Road 2, tel 021-434 79 36, http://www.40winksguesthouse.co.za. Litet ställe, minimal pool men med stora och individuellt inredda dubbelrum från 450 kr natten.
Finast tycker jag dock man bor i något av de mindre ställena utmed False Bay på östkusten där badvattnet är något mer badbart.
The Beach Lodge, York Road 13-19, Muizenberg, tel 021-788 17 71, http://www.thebeachlodge.co.za. Spartanskt surfställe med östkustens längsta strand och längsta nattliv. Ett dubbelrum kostar från 250 kr natten. Säng i sovsal från 100. För 1 000 kr får man fyra surflektioner inklusive all utrustning.

Äta
Det dominerande köket kallas för Kap Malay vilket har en holländsk och brittisk bas vilken bokstavligen hottats av den malaysiska kökspersonalen.
Five Flies, Keerom Street 14-16, tel 021-424 44 42, http://www.fiveflies.co.za. En av Kapstadens absolut bästa restauranger med mycket historia i de väggar som omslutit såväl en bordell som en herrklubb för domare. Prova strutsen, njut av den omfattande vinlistan, avsluta med sydafrikansk grappa. En trerätters meny kostar inte mer än 150 kr.
Mama Africa Restaurant & Bar, Long Street 178, 021’?424 86 34. Hit går man inte enbart för matens skull utan även för musikens. Spenderar man en hundring på mat blir man nöjd.
Waterfront, http://www.waterfront.co.za. Det uppsnofsade hamnområdet är skönt att besöka en kväll efter en varm dag, men det är väl många vita besökare för att kännas helt avslappnat. Här väljer man ofta matställe efter var man hittar ett bord med bra utsikt över hamnen.

Musik
Termen “Cape jazz” syftar på en improviserad musikform som blandar europeisk, asiatisk, nord- och sydamerikansk musik med den inhemska afrikanska. Och ja, då kan det låta precis hur som helst.
Mannenbergs Jazz Café. V & A Waterfront, tel 021–421 56 39. Klubben förlorade en del atmosfär när den flyttade från centrum till Waterfront, men musiken är fortfarande superb.
Andra bra musikställen är:
The Green Dolphin Restaurant. V & A Waterfront, tel 021-421 74 71.
News Bar. Long Street 14, tel 021-425 28 67.
De största musikfestivalerna hålls under julledigheten, men det är alltid värt att kolla följande hemsidor: http://www.capetownjazzfest.com, http://www.capetowntoday.co.za, http://www.cpo.org.za, http://www.info.gov.za/links/artscult.htm och http://www.music.org.za (drivs av svensken Christer Syrén).


Text: Johan Tell • 2006-11-20
RestipsSydafrikaKapstaden

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top