Annons
Annons
"Jag har också försökt förändra mina resvanor sedan jag insett vartåt vår koldioxidvidlyftiga livsstil barkar. Jag har sålt bilen, åker kollektivt och tar om möjligt tåget istället för flyget", skriver Per J Andersson. Foto: Getty Images

"Jag har också försökt förändra mina resvanor sedan jag insett vartåt vår koldioxidvidlyftiga livsstil barkar. Jag har sålt bilen, åker kollektivt och tar om möjligt tåget istället för flyget", skriver Per J Andersson. Foto: Getty Images

Krönika

Krönika: Skamlösa resor

"Ligger vi resenärer i kan vi kanske få syndernas förlåtelse", skriver Vagabonds krönikör Per J Andersson.

Text: Per J Andersson • 2019-08-19 Uppdaterad 2021-09-15

Aldrig tidigare har resandet i allmänhet och massturismen i synnerhet varit så ifrågasatt som nu. Det handlar om protester mot eat and run-fenomenet, alltså dagsturister som anländer med en buss eller ett kryssningsfartyg, tar för mycket plats, stannar för kort tid och spenderar för lite. Och om semesterlägenhetsuthyrare som trissar upp hyrorna så att lokalbefolkningen inte har råd att bo kvar. Men mest handlar det förstås om resandets, främst flygets, klimatpåverkan.

Det är självklart att överexploateringen och det oreflekterade flygandet förtjänar kritik. Men frågan är vem det är som ska agera för att vi ska få en schystare turism. Vems är ansvaret att ta tag i skiten?

På ett sätt är förstås svaret: alla människor på jorden. Det är i alla fall efter den devisen som allt fler agerar, från domedagsdystra preppare till alarmistiska Vi håller oss på jorden-aktivister (vars mål är att 100 000 svenskar ska flygvägra nästa år). Nu är det tid för botgöring för att undkomma apokalypsen. Ligger vi resenärer i kan vi kanske få syndernas förlåtelse. 

Jag har också försökt förändra mina resvanor sedan jag insett vartåt vår koldioxidvidlyftiga livsstil barkar. Jag har sålt bilen, åker kollektivt och tar om möjligt tåget istället för flyget.

Visst vilar ett ansvar på var och en av oss. Men jag kan inte bli kvitt känslan av att allt det vi gör ytterst handlar om magiskt tänkande. Vi vill förstås känna oss som goda människor. Så då tar vi på oss hela skulden som om vi vore medeltida flagellanter, de som efter pestepidemierna som tog död på en tredjedel av Europas befolkning trodde att det var deras fel – och att allt skulle bli bra igen om de bara gav sig ut på långa vandringar medan de slog sig själva blodiga med piskor med vassa taggar.

Men att vi lever i en värld där flyget är svinbilligt och kryssningsfartygen blir allt större är ju knappast den enskilda resenärens fel. Ansvaret finns högre upp i den mänskliga beslutskedjan. Det vilar tungt på de politiker som med dollartecken lysande i ögonen bestämde sig för att kravlöst ta emot monsterfartygen i sina hamnar, låta flygbränslet vara skattefritt och subventionera nya flygplatser, medan järnvägarna fått stå och förfalla och glesbygden utarmas. Och på de ansvariga i turistbranschen som gör pr-kampanjer om många små kosmetiska hållbarhetssatsningar för att framstå i bättre dager, men ignorerar elefanterna i rummet (kryssningsfartygen och flygplanen).

Det är därför det känns som om det är något som skaver varje gång jag läser om självuppoffrande individer som tror att bara de bättrar sig så ska allt bli bra igen – som flagellanterna som trodde att en blodig rygg skulle blidka gud – istället för att förvandla sin skuld och skam till ilska och rikta den mot politiker och näringslivstoppar som gör för lite.

Effektivare än att ingjuta flygskam i medborgarna är att använda sig av ekonomiska styrmedel. Det skulle göra susen med en global överenskommelse om skatt på flygbränsle (idag helt skattebefriat), högre hamnavgifter för kryssningsfartyg och lokala besöksavgifter för dagsturister, så att även den del av lokalbefolkningen som inte äger ett hotell, en butik eller en restaurang kan casha in på turisthorderna. 

Och samtidigt: skattelättnader och subventioner på klimatvänliga transportsätt – och turistsatsningar på platser som idag inte får så många besök.

Bästa sättet att förändra ohållbara resvanor är inte att ge mig skuld och skam, utan att ta vägen via min plånbok. Då gör jag rätt hela tiden utan att ens behöva tänka efter.

Därför borde din nästa resa gå till Slovenien

Ska vi resa till diktaturer?

Krönika: Verklighetsturism


Text: Per J Andersson • 2019-08-19
Krönika

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top