Annons
Annons
På vandring i de bayerska Alperna. Foto: Sara Arnald.

På vandring i de bayerska Alperna. Foto: Sara Arnald.

Restips

Bayern, bärs och svindlande höjder

Berchtesgaden är Tysklands enda alpina nationalpark. Här i Bayern är traditioner en självklarhet, och de höga bergen är ständigt i blickfånget. Vagabond gav sig ut på vandring bland lederhosen och stenbockar.

Text: Karin Wallén • 2016-04-19 Uppdaterad 2021-06-23

På höga klackar stapplar två tjejer över kuller­stenen utanför Gasthof Neuhaus där vi sitter och äter oss in i den bayerska kulturen. Att Zwiebelrostbraten (rostbiff med lök och brunsås) är lika typiskt för tyska Berchtesgaden som för grannbyarna i Österrike får vi stå ut med. Ölen är i alla fall synnerligen lokal, och det här är ju Bayern. Tyrolen. Var gränsen går mellan länderna är rätt otydligt där filt­hattar och lederhosen är en självklar del av kulturen på båda sidor. Att tjejerna med de höga klackarna bär dirndl, den klassiska klänningen med livstycke och förkläde, är förstås också ett tecken på att vi befinner oss i Tysklands alpina hörn. 

Här har traditionerna ett starkt fäste, utan att behöva innebära något betungande allvar. Att blanda traditionella plagg med moderna inslag är inga problem. I tjejernas fotspår trillar några killar fram över samma slitna kullerstenar, med lederhosen, engelska jodhpurs, och hips­terfrisyrer på svaj. Och i klädbutikernas fönster skyltas med det senaste tyrolermodet: en uppdaterad garderob­ med en touch av Sound of Music

Bayern, bärs och svindlande höjder
Fäbodkulturen är gammal och ett visst antal
kor får fortfarande ströva fritt i nationalparken.

Den som hört talas om Berchtesgaden kan ha gjort det tack vare saltgruvorna, den storslagna nationalparken, eller – förmodligen det troligaste – på grund av Adolf Hitler. Att en död man med ett av historiens värsta folkmord på sitt samvete har en sådan stor dragningskraft på turister är kanske inte riktigt vad staden vill skryta med. Men faktum är att många besökare, inte minst amerikaner, ser ett besök vid Kehlsteinhaus, även kallat Örnnästet, som ett mÙ�ste – eller rentav ett huvudmål med att besöka Berchtesgaden. 

Vi bestämmer oss för att skippa det. Helt enkelt för att vi har andra saker på vår önskelista, och då handlar det mer om friluftsliv och naturupplevelser än om att andas luften vid Hitlers gamla fritidshus, som visserligen är välsignat med en strålande utsikt. Huset var en present från nazistpartiet på hans 50-årsdag 1939, men han tillbringade inte särskilt mycket tid där. 

Vi ser skyltarna och bussarna när vi kör mot Hinterbrand, där vi parkerar bilen. Härifrån ska vi vandra.
Upp på berget, in i nationalparken – till värdshuset Gotze­nalm på nära 1 700 meter över havet, där vi ska
sova inatt. 

Bayern, bärs och svindlande höjder
Pittoreska Berchtesgadens gator och gränder, omgivna av mäktiga berg.

Vädret bjuder bokstavligt talat på en kalldusch. Temperaturen ligger några få grader över nollan och regnet öser ner när vi går – upp längs den slingrande grusvägen, förbi skidbackar i vila och kossor med enorma bjällror under hakorna. Orädda står de i vägen och tvingar oss till en liten omväg. De är lika orubbliga som regnet.

1 350 meter över havet finner vi räddningen i form av en liten timrad stuga där rök stiger ur skorstenen, och en man i filthatt, rutig skjorta och blå hängselbyxor sitter under takkanten för att skydda sig från regnet.

Bayern, bärs och svindlande höjder
Hubsi och hans snapsar värmer kylslagna vandrare.

– Kom in, kom in, säger han och visar oss in bland tunnor, rinnande vatten och sprit som är ifärd att destilleras.

Det här är Enzian Grassl – ett av flera spritbrännerier i Berchtesgaden, men det enda som är beläget i bergen. Hubsi har varit här i 25 år, men familjetraditionen han för vidare är 400 år gammal. 

– Allt jag behöver för att göra spriten finns här: trä, vatten, rötter, örter. Rötterna vi använder växer på mellan tusen och nittonhundra meter över havet. Så jag är på rätt plats, säger han med ett leende, och fiskar fram några flaskor för provsmakning. 

Bayern, bärs och svindlande höjder
Efter en brant nedstigning ligger den vid våra fötter: smaragdgröna Obersee, granne med Königssee.

Sedan området blev nationalpark är det förstås inte tillåtet att ta växter från naturen, men Hubsi har ett tillstånd som den lokala fursten skrev 1692. Det gäller tyd­ligen fortfarande. Dessutom är tillverkningen ganska småskalig. Han häller upp ett par snapsar och jag väljer en sötsmakande som är gjord på tretton olika örter. Den gör sitt jobb med att värma kropp och sinne under vår paus i stugan. Regnet har inte upphört, men vi måste ändå gå vidare om vi ska hinna fram innan mörkret faller. Hubsi tittar skeptiskt ut och stannar kvar inomhus. Vissa dagar sitter han mest och röker pipa och skriver låtar mellan snapsbrännandet. Sitter här ensam och sjunger bergslivets lov. 

Efter någon timmes vandring i skogen, med försiktiga steg över såphala rötter och stenar, är det skönt att åter befinna sig på en grusväg. Med tio minuter kvar till högplatån som är vårt mål, händer det: regnet går över i snö! Tunga flingor faller över oss och målar träden vita. Trots att det bara är slutet av september är det som att skogen börjar spela julmusik för oss. Det plingar till i mobiltelefonen och jag blir hälsad välkommen till Österrike. Vi är uppenbarligen nära gränsen. 

Bayern, bärs och svindlande höjder
Wimbachklamm. En vacker klyfta i berget, där vattnet rinner utmed väggarna.

Att komma upp på platån och se Gotzenalms timrade uppenbarelse ligga och vänta på oss i det vita landskapet är en lättnad. Där inne glimrar det av tända ljus och en värmande brasa. 

Alla toppar vi borde sett omkring oss ligger dolda i tät dimma. 2 700 meter höga och pampiga Watzmann med sin glaciär ligger rakt framför oss, men syns inte alls. Just nu hägrar ändå något mer lockande: värme, torra kläder, mat.

– Det kommer alltid snö i september, men den ligger inte kvar så länge, säger Rudi Klecker, när han skriver in oss i den lilla receptionen som är prydd av gemshorn och traditionella prydnader som korna bär när de vallas hem efter sommaren. 

Bayern, bärs och svindlande höjder
Bäst att ha stenblock mellan sig och en stenbock. Nina Schlesener får närkontakt.

Han har haft stället i 18 år så han borde veta ett och annat om vädrets nycker. Inne i det furuklädda allrummet sitter ett gäng tyska män i olika åldrar och spelar spel och dricker öl. Stämningen är som i en värmestuga: avslappnad och hemtrevlig.  

Värmen från kaminen och en god schnitzelmiddag sitter fint efter en dag i kyla och väta, och snart börjar delar av den bergiga drakryggen ändå titta fram utanför fönstren. Vi skyndar oss ut för att inte missa tillfället och pulsar upp till en utsiktspunkt ovanför Gotzenalm. Det är som att befinna sig i ett julkort, med timmerstugan, bergstopparna och det glittrande lilla hav av ljus som är Berchtesgaden, puttrande i en gryta nedanför oss. 

Bayern, bärs och svindlande höjder
Klättraren Nina Schlesener är uppvuxen i Berchtes­gaden och nyförälskad i vandringsmöjligheterna.

Nästa morgon äter vi frukost med Nina Schlesener. Hon är bergsguide sedan fyra år, och den enda kvinnan av de 30 kolleger som finns i Berchtesgaden. Vi tuggar i oss mackor och ägg och pratar äventyr till kaffet. För Nina handlar det oftast om klättring, på bergsväggar, uppför frusna vattenfall, eller inuti industrilokaler. Ibland klättrar hon i kvarnar och städar dem som ett extraknäck. 

Som liten var hon balettdansös ’� en bra start för klätterkarriären då hon både blev vig och vande sig vid trånga skor. Men den här dagen ska ägnas åt vanlig hederlig vandring, något som Nina börjat uppskatta allt­­mer. I sitt jobb med att skriva Berchtesgadens första engelskspråkiga vandringsguide har hon börjat förstå vad hon missat under alla år då hon mest stirrat in i en klippa för att lista ut var hon har nästa grepp. 

Bayern, bärs och svindlande höjder
Sagolika Königssee med kyrkan St Bartholomä och det ikoniska berget Watzmann.

Snön ligger kvar sedan igår, men så fort vi lämnar platån börjar det alltmer likna september under våra fötter. Vi vandrar i skön takt nerför berget i riktning mot ravinen och sjöarna Obersee och Königssee, som är målet för dagen. Inte långt härifrån ligger Ninas föräldras hütte, Schneibsteinhaus, där hon tillbringade alla somrar och även helger under resten av året. Vandrare som kom och gick var en del av livet. 

– Men mina föräldrar hade inte tid för friluftsliv. Jag och min syster fick vandra uppför bergen med gäster som tog med oss istället. Det var aldrig en tråkig stund. 

Bayern, bärs och svindlande höjder
Snöfall i september. Ingen ovanlighet på högre höjder.

Dessutom bodde de granne med två levande fäbodar, och även det var bÙ?rjan på en livslång kärlek. Hon deltog i arbetet så mycket hon fick och kunde, och har återkommit flera gånger i vuxen ålder.

– Näst efter klättring är fäbodarna min största passion. Att få vara nära naturen, producera egna produkter. Leva ett självständigt oberoende liv, säger Nina. 

Skogen har öppnat sig mot dalen nedanför och utsikten når ganska långt upp på bergen, men inte ända upp över topparna. Dimman har återtagit greppet sedan gårdagskvällens tillfälliga uppklarnande. Ett pipande, nästan skrikande ljud hörs, och vi ser några ekorrliknande murmeldjur kuta för livet nedför branten. Häromdagen såg vi dem uppstoppade i skyltfönstren längs gågatorna i Berch­tesgaden. Då som reklam för “murmeldjurssalva” – en populär produkt i Bayern som sägs hjälpa mot ledvärk.

Bayern, bärs och svindlande höjder
Inget mättar som en schnitzel efter vandring.

Plötsligt tvärstannar Nina på den smala stigen som går längs kanten av ravinen vi är på väg ner i. Hon har upptäckt något vi letat efter ett tag, och börjat ge upp hoppet om. Vita, ensliga små blommor som klänger sig fast i branten ovanför oss: Edelweiss! Det är så här den trivs, äventyrligt klättrande.

Runt nästa hörn väntar två stenbockar. Och det är bara början. En stund senare ser vi fem till, och snart uppenbarar sig ännu fler. 

– I Österrike får man jaga stenbock och murmeldjur, men inte här. Så de håller sig gärna på den här sidan, i nationalparken, säger Nina Schlesener. 

Vi står kvar och studerar dem ett tag, stenbockarna med de enorma välvda hornen som böjer sig bak över ryggen. De smälter in i naturen och nu när vi lärt oss att upptäcka dem ser vi snart ännu fler. Med skydd av några stenar mellan oss och dem vågar vi oss ganska nära.

Bayern, bärs och svindlande höjder
Stenbockarna föredrar Berchtesgaden framför Österrike. Här är de fredade.

Trollskogen sluter sig omkring oss igen. Det blir brantare och stenigare på väg ner till sjöarna. Vandringen känns i benen, men belöningen är den storslagna utsikten över Obersee. Grönblått glitter mellan tvärbranta bergsväggar. Korna som betar på ängen som sluttar ner mot vattnet har bjällror stora som våra skallar. Nina tar en stund att klappa om dem innan vi måste hasta vidare för att hinna med sista båten över Königssee.

Landskapet påminner om en norsk fjord, och när vi stannar med båten i St Bartholomä, för att äta oss mätta på rökt röding från fiskrökeriet intill kyrkan, är tröttheten av det sköna slaget. Så där som det känns när man får vila utslitna muskler och bara njuta av bedriften och utsikten.

– Vi ses imorgon, säger Nina.

Då ska vi cykla. 

Bayern, bärs och svindlande höjder
Lite lederhosen till ölen på bryggerihuset i Berchtesgaden

Hjortläder ska det vara, och helst handsytt förstås, prytt med grönt och gult broderi. Men Engelbert Aigner tycker det är okej om man vill börja med något mer massproducerat. Trots allt är det ett lyft för hela branschen att fler och fler unga vill köpa lederhosen.

– Jag vet inte varför, men det har blivit en boom bland unga människor på senare tid. De ser andra ha det och vill ha likadana. Men det är precis samma utseende som det varit sedan 1800-talet, säger han och börjar skära till ett stycke skinn i sin ateljé ovanpå butiken mitt i centrum. Han är fjärde generationen lederhosenskräddare och både fru och söner jobbar i företaget. 

Bayern, bärs och svindlande höjder
Engelbert Aigner i hjortläder.

Vi tar trappan ner till butiken igen och benen talar om för oss att de känner sig aningen slitna. Men det beror knappast på cykelturen imorse, som var snällare än vi hade förväntat oss. Inte för att terrängen inte var krävande, med tunga backar upp till Kneifelspitze, där panoramautsikten når ända till Salzburg. Men vi fuskade lite – med elcyklar som gjorde under för flåset.

När det sedan bar av nedåt igen, var det på slingrande stigar i skogen, som gjorda för den som älskar utförsåkning. Berchtesgaden som friluftsort fick en extra guldstjärna i kanten. Nu behöver vi bara lite mer av det där andra. Hembygdsromantiken.

När eftermiddagen går över i kväll promenerar vi ner till Berchtesgaden Hofbrauhaus, det gamla hovbryggeriet där humlebuskar hänger i taket i den stora salen. Det är Heimat Abend, hembygdskväll, med svingande ölbägare och umpa-umpamusik – precis som vi råkar vilja ha det just nu. Mässingsorkester, lederhosen och virvlande dirndltjejer. Klackar som stampar hårt i golvet, och kickar nästan ända upp till taket, när dansen tar fart.

Gilla Vagabond på Facebook för fler härliga resereportage i ditt flöde!

Europas bästa vandringsleder

Sponsrad artikel: Tio avstickare från Berlin du inte får missa

12 saker du bara ser i Tyskland

Guide: Vandring i Berchtesgaden, Bayern


Text: Karin Wallén • 2016-04-19
RestipsTysklandFantastiska TysklandReportageVandring

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top