Annons
Annons
Brygge har fått smeknamnet "Det nya Venedig." Foto: Johan Marklund.

Brygge har fått smeknamnet "Det nya Venedig." Foto: Johan Marklund.

Belgien

Brygge: Öl och död i Belgiens medeltida weekendpärla

Belgiska Brygge är känt för sina gotiska byggnader, öde kullerstensgator och livlösa kanaler. Men det tog ett tag för medeltidsstaden att förlikas med sin melankoliska dragningskraft.

Text: Christian Daun • 2016-05-19 Uppdaterad 2021-07-21

Den död och stillhet Brygge kommit att förknippas med når oss via försmaker. På vår bilresa från flygplatsen i Bryssel gör vi ett första pit-stop vid Den Helige Sixtus kloster i Vleteren, där Westvleteren, världens bästa öl, tillverkas. Det som är tänkt att bli ett ölnördigt besök förvandlas snabbt till en meditation över alltings förgänglighet. 

Efter att en av munkarna släppt in oss i det stumma klostret blir vi stående på innergården, blickande ut över en välansad gräsmatta täckt av gravstenar. I mattans mitt står en ensam asp och skallrar stilla i vinden. Häften av stenarna bär inskriptioner: Här vilar broder Wilfried, broder Albericus, broder Eustronius. Resten är blanka, reserverade åt de bröder som fortfarande lever. 

Brygge: Öl och död i Belgiens medeltida weekendpärla
Georges Rodenbachs kortroman “Brygge-den-döda” från 1892 har gjort staden till ett vall­- fartsmål för konstnärsfolk och melankoliker.

Nästa gång vi stannar för en bensträckare hamnar vi vid en kyrkogård för stupade belgiska soldater. Vinden ligger på över de ändlösa raddorna gravstenar, samtliga utsmyckade med belgiska flaggan och sakliga inskriptioner som “Mort pour la Belgique” eller “Stierf voor België”.

Framme i Brygge noterar vi, utan större förvåning, att den världsarvslistade stadskärnan omgärdas av grav. Vallgraven byggdes 1297 för att skydda mot intrång och det är fortfarande ingen smal sak att ta sig in. Innanför vallgraven står en ringmur med fyra portar, när man väl tagit sig in genom någon av dessa öppningar väntar ett virrvarr av smala kullerstensgator. 

Det labyrintiska upplägget är i allra högsta grad medvetet. Det är inte meningen att bilar ska vistas här. Precis som en människokropp avvisar ett främmande organ stöter den gamla staden bort det moderna. Just den känslan kommer att prägla våra dagar i Brygge. Samtiden har inget här att göra. 

Brygge föddes på 800-talet och blev tack vare sina kanaler ett säte för sjöburen kommers. Mellan 1200- och 1400-talen var “Medeltidens New York” Nordeuropas viktigaste handelsstad. Här såldes ambra, guld, exotiska djur och de textilier som än idag prackas på turister. Men på 1500-talet slammade Swijn, den huvudsakliga förbindelsen till havet, och övriga kanaler igen. Brygge förlorade sin betydelse. Medan rivaliserande städer som Gent och Antwerpen industrialiserades föll det forna handelscentret in i en törnrosasömn. 

Brygge: Öl och död i Belgiens medeltida weekendpärla
Att Georges Rodenbachs dog bara några år efter att romanen “Brygge-den-döda” kommit ut, spädde på mytbildningen kring både roman och stad

Första kvällen, en mörk och kulen sådan, dricker vi öl på en bar nära vårt hotell. Bartendrarna Kim Lowyck och Nissa Masovic, två luttrade skönheter strax över 25, uppvaktas flitigt av en engelsk golfare som får sägas ladda upp inför morgondagens tävling på ett oortodoxt sätt. När Nissa Masovic tillfälligt lyckas bryta sig loss berättar hon att Brygges förfall pågick ända fram till tidigt 1800-tal. När engelsmännen började besöka Waterloo, för att se var Napoleon besegrats, tog många vägen förbi Brygge. Staden fick smeknamnet “Det nya Venedig”.  

Horderna av betagna turister fick stadens invånare att ompröva synen på sin hemvist. “Va, den här malätna gamla trasan?”

Brygge: Öl och död i Belgiens medeltida weekendpärla
Makt. I Rodenbachs dystra roman liknas Brygge vid ett mänskligt väsen som “får makt över alla som vistas där”.

Nästa dag vandrar vi runt i staden med Helga Plorie. 61-åringen jobbade tidigare på den numera nedlagda Phillipsfabriken men har de senaste åren levt på Brygges död. Som stadsguide. Vi inleder på torget där det mäktiga klocktornet sträcker sig mot skyarna. Det var här det hände, förklarar hon. Här bytte de förnämliga varorna ägare. Kommersen skedde framför familjen Van der Beurzes paradhus. Beurze … det är därför marknadsplats heter börs.

– Skeppen gick hela vägen in hit, förklarar Helga. 

När Hanseförbundet flyttade sitt högkvarter från Brygge till Antwerpen flydde handelsmännen staden. Eftersom kapitalet försvann revs aldrig de söndervittrande gamla byggnaderna. Brygge var helt enkelt för fattigt för att bygga nytt. 

– Vi hakade aldrig på den industriella revolutionen, säger Helga. Och det ska eftervärlden vara tacksam för. 

Brygge: Öl och död i Belgiens medeltida weekendpärla
(Bac)kanal. Brygges digra utbud av trappist- och annan högprocentig öl har gett många besökare huvudvärk. Kuren: en stärkande tur i kanalen.

Att författaren Georges Rodenbach förlade sin symbolistiska kortroman Brygge-den-Döda, från 1892, till just Brygge var ingen slump. Handling: Änklingen Hugo Vianes flyttar till Brygge för att sörja sin avlidna unga hustru. Brygge är den enda plats i världen som kan härbärgera Vianes sorg och blir till ett mausoleum över den döda. Nej, mer än så. Brygge blir Hugo Vianes sorg. 

I bokens prolog förklarar Rodenbach: “landskapet är inte enbart en kuliss eller ett ämne för slumpmässigt valda miljöskildringar, utan hör intimt samman med bokens intrig.”

Vi behöver inte promenera lÙ?nge för att komma fram till de nunnekloster som figurerar i romanen. Utanför, nedkilad i gräsmattan, finns en skylt med ett koncist direktiv: Silence. Jag noterar att bokhandeln The Strip säljer Brygge-den-döda i serietidningsform, annars lyser Rodenbachs kultroman med sin frånvaro. Märkligt ändå, med tanke på hur mycket boken har betytt för staden. 

Romanen publicerades först som en följetong i franska dagstidningen Le Figaro vilket fick romantiker från hela Europa att vallfärda till staden. Den korta, mycket allvarsamma romanen ansågs så märkvärdig att den översattes ­till svenska på studs. Också svenska konstnärssjälar reste alltså till staden för att få uppleva dess bitterljuva tungsinne, möjligen ditlockade av rodenbachska formuleringar såsom: “Brygge-den-döda, gravlagd mellan sina kajer av sten, med kanalernas vatten stelnat i sina ådror, sedan havets stora pulsslag hade slutat slå.”

Vår guide Helga är inte lika hänförd. 

– Han stryper ju sin nya fru mot slutet, det blir väldigt skruvat. 

Brygge: Öl och död i Belgiens medeltida weekendpärla
Lokalinvånare. De flesta bor utanför den historiska delen. Oavsett var i den gamla stadskärnan du be­­­finner dig tar det bara tio, femton minuter att nå vallgraven som omgärdar den äldre delen.

Nästa populärkulturella yttring att sätta staden på kartan var den svarta komedithrillern In Bruges från 2008. Två irländska torpeder blir ofrivilliga turister då deras boss ber dem ligga lågt i Brygge. Precis som Rodenbachs roman gör den rosade filmen staden till huvudkaraktär. Kameran sveper över många av Brygges monument, vilket ger filmen dess suggestiva stämning. Det var just In Bruges som väckte min nyfikenhet men på hemmaplan var filmen en vattendelare. Bryggeborna var oroliga att filmen skulle skämma ut dem. Vår guide Helga var en av dem. 

– Den fete torpeden är en perfekt turist men Colin Farrels­ karaktär säger ju rakt ut: Bruges is a shithole!

The White Queen och Bollywoodproduktionen Peekay är andra exempel på filmer som dragit nytta av Brygges stämningsfulla kulisser. Idag har makthavarna förlikats med stadens dragningskraft. De flesta nybyggena görs i neogotisk stil, och smälter in sömlöst. En av broarna vi går över, Sankt Bonifacius, ser ut att vara lika gammal som de andra medeltidslämningarna men visar sig vara byggd först på 1900-talet, av gammalt renoveringsmaterial. Staden är så homogen att man häpnar, till och med surnar till, över det fåtal anakronistiska inslag som punkterar trancen. 

En modern husfasad i trä från 1920-talet – riv möget! Det japanska parets selfiestick – knäck och släng i kanalen!

Brygge: Öl och död i Belgiens medeltida weekendpärla
Sightseeing. Att turista i Brygge är att göra halt stup i kvarten. Innerstaden vimlar av Unescomärkt ögongodis.

Till och med dofterna är obsoleta. Titt som tätt slår kanalernas sumpstank emot en, inte sällan uppblandad med den kompakt jäsiga doften av malt. Helga, som själv bor innanför murarna, tar med mig till sin favoritkanal Gouden-Handrei där några kritivita svanar guppar omkring i det kloakgröna vattnet. Vyn är trolsk, men redan efter en timmes vandring märker jag att jag börjar bli avtrubbad. Det finns tusentals pärlor i Brygge – gränder, husfasader, kullerstens­torg – platser och föremål som hade varit turistmål i sin egen rätt om de existerat i fulare omgivningar. Här tar det vackra ut det vackra.

Helga förstår vad jag menar. Det var lite så man resonerade när man byggde den moderna konserthallen Conzertgebouw inför kulturhuvudstadsåret 2002. Den moderna arkitekturen blev något att vila ögonen på. Som kaffebönan man luktar på i parfymbutiken för att rensa sinnena och bli mottaglig för nästa väldoft. Helga för­klarar hur dubbelt det är att bo bland Brygges ruiner. 

– Vi vill bli kvitt vår image som ett open air-museum. För all del, vi är stolta över, och tar hand, om vår historia. Men vi bor faktiskt här också. 

Brygge: Öl och död i Belgiens medeltida weekendpärla
Det mest berömda är klocktornet (inte det på bilden) med anor från 1240. Den som tar sig upp för de 366 stegen belönas med en oslagbar vy över staden.

Nästa dag tar jag och fotografen Johan en kanaltur. Vi hoppar i vid Mariastraat, tar plats i en av de avlånga båtarna tillsammans med ett 30-tal andra besökare. Snart glider vi fram i behaglig fart, ser höstsolen krypa över tegelfasaderna. “Mind your head!” ropar kapten när vi nalkas någon av de många broarna. Hörsammar man inte uppmaningen känner man undersidan av de flera hundra år gamla stenbroarna snudda vid hårbotten. 

Längs med kanalen lapar folk oktobersol. Ett par har lagt sig på rygg i gräset som sluttar ned mot vattnet. På en uteservering dricker folk öl. Det låter kanske konstigt men det fina vädret gör miljöerna en björntjänst. Omgivningarna förlorar något av sitt vemod när solen ligger över dem. Kombinationen sol över kullersten och en kall öl i handen är något av det bästa som finns; men det är också något man kan få i ett Köpenhamn, i ett Bryssel eller ett Prag … 

Det är inte svårt att förstå varför Georges Rodenbach valde att förlägga sin sorgeroman till Brygge. När någon man älskar dör slås den sörjande ofta av känslan att livet runtomkring en pågår precis som vanligt, som om ingenting hänt. I Brygge existerar inte denna omgivningarnas okänslighet. De orörliga gamla byggnaderna kastar sina skuggor över människorna, får dem att röra sig långsamt, liksom ödmjukt.

Brygge ska helst upplevas i höst- och vinterskrud, om kvällen. Först när mörkret sänker sig över de glesbefolkade gatorna kommer staden till sin fulla rätt. Då, när kanalernas vatten får ett oljigt utseende och månskenet avtecknar sig i det svarta trögflytande bläcket, känner man att staden saknar motsvarighet. 

Brygge: Öl och död i Belgiens medeltida weekendpärla
Brygge omgärdas fortfarande av väderkvarnar. Under 1500-talet fanns 23 kvarnar bara på själva stadsmuren.

Trots all sin död är Brygge en stad för livsnjutare. Här finns flest Michelinrestauranger per skalle i världen och de många vattenhålen håller sanslöst hög klass, både vad gäller atmosfär och utbud. Marknadsstånden saluför t-shirtar med putslustiga tryck som “Drink Beer and stay calm” och klassikern: “Drink Beer, save water”.

Som i många andra städer fick Bryggeborna smak för öl av ren nödvändighet. Till skillnad från mjölk och vatten var ölet, som hettades upp till 70 grader, säkert att dricka. Vi besöker det nyöppnade ölmuseet för att lära oss mer om stadens omvittnade ölkultur. 

Vi utrustas med scanners som riktas mot QR-koder på väggen varpå ett informativt ljudklipp spelas upp i hÙ?rlurarna. Vi får reda på att Belgiens kloster skulle vara självförsörjande; det var därför man började tillverka eget öl. Munkarna drev ölutvecklingen, gjorde processen mer hygienisk och fick fram nya smaker. Det som känne­tecknar Brygges öl­sorter är grut, den örtblandning som började användas på medel­tiden för att smaksätta ölet, samt förlänga dess hållbarhet. Merparten av de lokala ölsorterna görs fort­farande på grut istället för humle.

Efter en stund tröttnar vi på scannandet och går istället raka vägen till museipuben. Lars Pillen, en av museets tre initiativtagare, serverar oss en Bruges Trippel, ett rubinfärgat öl med oantastlig skumkrona. 

Very good, säger jag. 

Well, we put our name on it so …

Brygge: Öl och död i Belgiens medeltida weekendpärla
På Markt, den gamla marknadsplatsen, är hästdroskor mer vanligt förekommande än bilar.

Kombinationen mat och öl börjar bli trendig i staden, berättar Lars. Flera restauranger erbjuder öl- istället ­
för vinpaket till avsmakningsmenyerna. Inom kort kommer museet också att erbjuda kurser där deltagarna får lära sig vilken öl som förhöjer vilken rätt, och vice versa. Kursledare? De förhandlar med stjärnkocken på Hertog Jan, restaurangen strax utanför staden, med tre Michelin­stjärnor. Man kommer också att anordna öl- och chokladprovningar ledda av stadens stjärnchocolateur Dominic Persoone. 

– Det finns åtminstone 20 ställen i stan som kan svara på varenda ölfråga den vetgiriga kan tänkas ha, säger Lars. Men det innebär inte att Brygge är snofsigt. Här dricker vi öl utan några större åthävor, vi kallar
det “arbetarklassvin”. I Antwerpen är det mer cocktails som gäller. 

Lars förklarar att han om någon behöver sina rusdrycker. Han håller nämligen på Cercle Brugge, fotbolls­klubben som är evig lillebror till stadens välmående topplag Club Brugge. 

– Cercle slåss alltid i botten av tabellen så vi behöver mer öl än Clubfansen.

Trots sin förfinade palett kan Lars uppskatta en törstsläckarlager en varm sommardag; men det finns givetvis gränser för vad han häller i sig. 

– Holländsk öl kommer inte på fråga! Ni vet väl vad legenden säger … åsnorna dricker belgisk öl och kissar Heineken.

Brygge: Öl och död i Belgiens medeltida weekendpärla
Ljus i tunneln. Den som avskräcks av stadens allvarsamma image kan trösta sig med … 
Brygge: Öl och död i Belgiens medeltida weekendpärla
… Njutning. För lilla Brygge kan stoltsera med restauranger, chocolaterior och ölbryggerier av yppersta världsklass.

Sista natten i Brygge vaknar jag av att kyrkklockorna dånar. Jag petar sÙ?mngruset ur ögonen, ställer fönstret på glänt och hör hästhovar klappra mot kullerstenen. Inget av det jag ser eller hör är yngre än 200 år. 

Detta är inte lajvande à la medeltidsveckan i Visby, inget klumpigt skådespel där ansträngningarna överskuggar den illusion som ska frammanas. Det här är en tidsmaskin som fungerar. 

I efterhand har jag kommit att betrakta ögonblicket som ett slags ödesmättat varsel. Förmiddagen därefter, bara några timmar efter nattens klockspel, ringer nämligen min 88-årige farfar. “Jaså du. Det var som tusan”, säger han när jag berättar var jag befinner mig. “Men vi kan prata en stund”, säger jag. “Så dyrt är det inte.” Men förgäves, farfar blir stressad av utlandstaxorna. Vi bestämmer att höras snart igen och lägger på.

Några veckor senare dör han. Den dagen det händer tänker och känner jag en massa saker, bland annat att det är typiskt. Typiskt att jag var i Brygge sista gången farfar ringde. 

Tyckte du om vad du läste? Gilla Vagabond på Facebook för fler resereportage i ditt flöde. 

Guide: Brygges bästa ölkaféer.

15 fantastiska kanalstäder runt om i världen

24 timmar i Antwerpen


Text: Christian Daun • 2016-05-19
BelgienRestipsReportageWeekendresa

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top