Chiang Mai: Vi vandrar mellan bergsbyar i norr

Utanför ett omålat, nybyggt cementhus sitter Nang Go och krossar betelnötter som hon blandar med kalk och stoppar in i munnen. Hon drar ihop de blodröda läpparna och suger njutningsfullt i sig den hopknådade massan. Tugga kan hon inte längre eftersom nästan alla tänder är borta. 

Hon är äldsta kvinnan i huset, där flera generationer bor tillsammans. De tillhör palaungfolket som ursprungligen kommer från Burma, och de äldsta i familjen flydde hit till Chiang Dao-området i norra Thailand för fjorton år sedan. I grannlandet var de ständigt påpassade av militärregimen, och att fly var förenat med livsfara.

– Men thailändske kungen är bra. Han har hjälpt till med skola och väg, säger Nang Go och drar en hand över ögonlocken.

Röken från skräphögarna som eldas upp en bit nerför gatan gör blicken rinnig.

Hon kisar och upprepar med emfas hur bra kungen är. Och visst har Thailand på olika sätt ställt upp för de stamfolk som kommit hit från Burma och Laos. Men för dem som likt Nang Go inte får medborgarskap är rättigheterna klart begränsade. I byn där vi befinner oss bor uteslutande människor från palaungfolket som är en av de mindre folkgrupperna. Folkgrupper som karen, akha, lahu och mien är större och mer kända, men gemensamt för dem alla är att de finns i norra Thailand och har vandrat hit framförallt från Burma. 

Själva har vi just genomfört en i jämförelse oerhört blygsam vandring hit från en annan by. Över en brant kulle och genom en skog gick vi, efter att ha inlett dagen med forsränning, som i ärlighetens namn inte bjöd på någon vidare fors den här gången. Snarare fick vi staka oss fram i maklig takt, dÙ� vattennivån är låg i april.

Men vandringspaketen som erbjuds i bergen utanför Chiang Mai innehåller inte sällan just detta – forsränning och vandring. Men framförallt: bergsfolk, “hill tribes”. Ja, det är så de här vandringarna marknadsförs, och just att stamfolk benämns som den stora attraktionen kan vara minst sagt knepigt att förhålla sig till. Vår guide, som inte tillhör någon minoritet men har lärt sig en del av deras språk, tycker vi ska titta på hur de ser ut, och notera deras “annorlunda” drag. 

Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Vi väljer att fokusera på hur livet ser ut i byn istället. Det är då begränsningarna i rörelsefriheten kommer upp. Skulle Nang Go behöva vård pÙ? sjukhus, förklarar guiden, måste hon be om tillstånd att besöka närmaste stad. Det är en delad värld med inskränkta rättigheter, men Nang Go vill ändå uttrycka tacksamhet till Thailand. Att de fick en fristad här när det var som värst i Burma, är hon evigt tacksam för.

Hennes man Na Yi håller på att täta sprickor i den handgjorda träfläkten han använder i sin smedja. Som byns enda smed är han den som fixar det som behövs. Det blir mycket knivar – men också gevärspipor. Hans dotter Kong och svärdottern Pat sitter och väver tyger för hand. Deras hus är en fixarverkstad där alla pysslar med något. 

Precis som resten av byinvånarna har familjen även en liten odling längre upp i dalen. Frukt och grönsaker till självhushåll, och viss försäljning. Ibland kommer inköpare till byn och tar med sig ett lass till marknaden. 

Sättet att leva är fortfarande förhållandevis traditionellt, men saker har börjat hända i byn. För sex år sedan kom bilvägen, och tack vare solpanelerna finns nu tv-apparater lite här och där. Skulle el dras till byn finns det dock viktigare saker som står på önskelistan. Kylskåp hade varit något, menar bychefen Toy.

Det är till Toy folk vänder sig om de har problem. Han har makt att avgöra tvister i byn och är den som har kontakt med provinsialledningen. Där ansöker han om hjälp och stöd till det som behövs. Förutom fler solpaneler och ett möteshus är ett bibliotek prioriterat sedan länge. Nu ska det äntligen vara på gång, genom statligt stöd och donationer från turister. 

Flera vandrare före oss har kommit den här vägen – via den branta kullen, med svettig panna och svidande lår. Och de flesta övernattar bara en natt, precis som vi, innan de vandrar vidare till nästa by eller återvänder till hotellet i Chiang Mai.

Toy välkomnar turismen till byn både som ett sätt att få en inkomst utifrån och för att visa upp sin kultur. Det oroar honom att den nedärvda kunskap och det hantverk som definierar palaungfolkets kultur riskerar att försvinna när de maskinframställda alternativen är billigare. 

Han visar ett randigt tyg i starka färger som hans fru har vävt, och jämför med ett som köpts i stan. Suckar över den dåliga kvaliteten i det senare. Det hemmavävda tyget till en kjol tar fem dagar att tillverka, och säljs för motsvarande 140 kronor. Materialkostnaden äter upp hälften av inkomsten. Det innebär en inkomst på 14 kronor per dag. 

– Ser du skillnaden? Känn på det här. Det är därför vi vill bevara våra traditioner, säger han. 

Nästa morgon följer vi med grannen Dang ut på en promenad i skogen. Förr brukade han jaga småvilt i skogen för att dryga ut matförrådet. Det är förbjudet nu, efter att området blivit nationalpark. Visst händer det att skott avlossas i närheten, även om risken att åka fast borde avskräcka. Dang säger att han är låst till ett reservat där det i princip enda sättet att leva är av självhushåll. Samtidigt är han förhindrad att använda sig av naturen så som man brukade innan den blev nationalpark. Det är klart att konflikter kan uppstå i den situationen. 

Gevärspipan, som den gamle smeden Na Yi har tillverkat, hänger på hans rygg när vi traskar iväg. Nej, han ska inte skjuta, säger han. Bara visa. Han vill ta oss med till sina odlingar längre bort i dalen, och jag konstaterar att när han nu inte skjuter skarpt så lyssnar han åtminstone skarpt. 

Hela tiden har han ett vaksamt öga och öra mot skogen. Någon gång sätter han sig på huk och spanar upp mot träden. 

Det visslar och kvittrar. Cikadorna får plötslig stuns i sitt spel och börjar låta som en hel armé av motorsågar. Ett skott i den här kakofonin och ljuden skulle tystna? 

Förr när Dang brukade vara ute och jaga var hans fru med honom och passade på att plocka blad som används i matlagningen. De knallgröna ormbunkarna som växer längs med bäcken till exempel. Man plockar de små späda bladen, de som krullar upp sig som små hårlockar.

– De stora är för bittra i smaken, säger Dang, och hejar på några kvinnor som är ute och samlar blad i tygpåsar.

De har redan högar med krusiga, ljusgröna ormbunksblad med sig, och nu är de på väg hem.

Vi plockar på oss blad till lunchen, och vänder sedan vi med. Vandrar tillbaka, via odlingen som nu ligger och väntar på regnsäsongen. Strax möter vi några kamouflage­klädda parkvakter. De nickar myndigt och Dang växlar några ord med dem. 

Han förklarar bössan med att han ville visa oss hur deras hantverk ser ut. Här har inget skjutits, säger han milt.

Men en liten bit upp i skogen sitter en man från byn med handklovar på. Han har just blivit tagen för illegal trädavverkning. 

– Aj aj. Små barn har han hemma också. Undrar hur det här går, säger Dang.

De kamouflageklädda tittar avvaktande på oss och vi nickar till hälsning. Vi går hem till byn, med nyheten om tillslaget och med färska blad till hushållet. 

Miniguide: Vandring i Chiang Mai

Chiang Mai, med cirka 700 000 invånare, ligger i norra Thailand och är huvudstad i provinsen med samma namn. Staden är omgiven av bergsområden och utgör en bra startpunkt för utflykter och vandringar.

Resa: Att ta sig från Bangkok till Chiang Mai kostar från cirka 400 kr t/r om man flyger med till exempel Lion Air eller Thai AirAsia och runt 100–150 kr enkel resa med buss (10 timmar). Det går också tåg som ska ta cirka 13–14 timmar över natten, men ibland tar längre tid. Biljetter köps på stationen i Bangkok.

Resebyråer: I Chiang Mai finns ett stort utbud av resebyråer som säljer utflykter till omgivningarna, däribland väldigt ofta vandringar i bergen med övernattning hos bergsfolk. Vissa av dem använder uttryck som “etisk” och “grön” i sin marknadsföring. Fråga gärna i detalj hur de bidrar till de byar de besöker.

Svenska arrangörer: Det finns även svenska arrangörer som anordnar vandringar tillsammans med thailändska underleverantörer, inte sällan i kombination med till exempel forsränning på Mae Taeng-floden. 

Aktivresor (aktivresor.se), är en svensk arrangör som samarbetar med underleverantörer i Thailand och kan ordna flera typer av aktiva resor, med bland annat vandring utanför Chiang Mai.

Ving (ving.se) har paketresor till Chiang Mai, där du själv kan lägga till utflykter. 

Temaresor (temaresor.se) har tvåveckors rundresor där besök hos bergsfolken ingår.

---

Text: Karin Wallén • 2016-09-14
Restips • Thailand • Chiang Mai • Reportage • Vandring