Norge: Fjordsafari med Hurtigruten

Varje morgon tejpas en lapp upp intill receptionen på däck 5, en norrskensprognos. Chanserna att få bevittna naturfenomenet graderas från 0 till 9. Vi resenärer kan till och med beställa norrskensväckning till hytten. Hurtigruten har kallats “världens vackraste kryssning” och under den fem och ett halvt dygn långa resan längs Norges kustlinje översköljs vi mycket riktigt av ögongodis: fjordar, fjäll, ja, och så aurora borealis då.

Från relingen ser vi nattens grön­virv­lande skådespel lämna plats åt lilastrimmiga gryningsskyar. Om dagarna blickar vi ut över mörka fjällbranter med små pyttesamhällen vid foten. Dockhus ser de ut som på avstånd, klustren av färgglada hus. Utsikterna trollbinder, de första timmarna vill man fota och skicka skrytbilder till alla man känner, men de förpliktigar också. Efter att ha njutit vid relingen en hel dag infinner sig ett lätt illamående. Det känns som att man är skyldig omgivningarna något, som att bergen ryter: ska du bara stå där och glo, din idiot? Man känner sig som en fluktare, en ertappad voyeur. 

Efter några dagar ombord infinner sig ännu ett symtom. Jag fotar mindre, gitter allt mer sällan sätta ord på min hänförelse. 

Vad är det för fel pÙ� mig? tänker jag. Varför höjer sig inte bröstkorgen i andakt som på en normal människa? Så ser jag mig omkring och inser att de andra passagerarna också är lamslagna. Vi är samtliga drabbade.

Hurtigruten betyder den snabba resan, och namnet skvallrar om varför båtlinjen grundades 1893. Avskurna norska kustsamhällen kunde få vänta månader på förnödenheter. Genom att etablera reguljär färjetrafik längs Norges otill­gängliga kust – ett våghalsigt företag då det saknades både sjökort och fyrar – förbands dessa småsamhällen med var­andra. Post, livsmedel, människor … plötsligt kom allt fram betydligt snabbare. De elva fartyg som utgör Hurtigruten idag transporterar fortfarande gods och pendlande norrmän, men sedan 1980-talet har upplevelseturism varit båtlinjens huvudsyfte.

Eftersom det sker dagliga avgångar från turens 34 hamnar skulle Hurtigruten i teorin kunna göras tågluffstyle, hop-on– hop-off med spontana landstigningar. Få gör så. De flesta tar den elva dagar långa rundturen, Bergen–Kirkenes t/r. Upplägget är all-inclusive. Frukost, lunch och middag serveras ombord, med ett tidsenligt fokus på lokala råvaror. Det är ett vilsamt sätt att semestra. Varje dag sker utflykter i anslutning till någon av hamnarna, men mer­parten av tiden tillbringas ombord, där den egna insatsen består i att fota och strö superlativ över de vykortsmotiv som passerar. 

Vackert. Storslaget. Magnifikt. Mäktigt. Maffigt. Spektakulärt. Enastående. Fenomenalt. Bedårande. Respekt­ingivande. Episkt. Wow. När arsenalen av superlativ tar slut åker kameran fram: Soluppgång – klick. Solnedgång – klick. 

Det är en betraktarens förbannelse. Varken fotografier eller ord gör omgivningarna rättvisa. De violett­skimrande solnedgångarna blir futtiga streck i min mobilkamera; orden låter bara svulstiga och tomma. “Maffigt!” Det säger ju inget. Naturen smiter förbi, utan att jag lyckas fånga den. Jag tar fram anteckningsblocket:

“Fjällen är mörkgråa”, skriver jag. “De ser ut som en flock noshörningar som lagt sig att vila, med huvudena nedborrade i jorden.” Den typen av liknelseförsök åter­kommer i mitt block. Jag kan inte låta miljö­erna vara. Fantasin vill förvandla bergen, fjordarna och himlen till något annat. Genom att tolka och skriva blir seendet en aktivitet. Inbillar jag mig i alla fall.  

De dagliga utflykterna kommer som en lättnad. Många går ut på att göra samma sak som ombord, se och fota (fast på land), men det finns tack och lov exkursioner som är av det aktiva slaget. Fjällvandringen i Tromsö till exempel. Vi kliver på en minibuss, stånkar förbi polarforskaren Roald Amundsens staty, passerar träkyrkan och är snart uppe i fjällen. 

Vår guide, en kvinna vid namn Silke Rustow, visar sig, likt så många andra Hurtigrutenguider, vara tyska. 

– Isn’t it beautiful? frågar hon när vi kliver av. 

Solen glittrar guldig över fjällets pucklar. Blåbärsrisen skiftar i grönt, gult och rött. Bergen är tysta. Visst är det vackert, men tack och lov är vi inte här för att beundra fjället. Vi ska bestiga det. Jag njuter av ansträngningen. Den ökade pulsen, den lätta blodsmaken i munnen, rytmen man vaggas in i. Men trancen punkteras. Silke Rustow stannar titt som tätt, samlar truppen för obligatorisk beundran av utsikten. 

– Isn’t it beautiful? frågar hon. Gång på gång. Och hon är typen som kräver bifall. 

Jag pallar inte, men en australiensare i vårt sällskap, Alex från Melbourne, en medelålders man med ett för en amatörfotograf obscent objektiv, går henne till mötes. “Yeah, amazing!” “I’m gobsmacked!” “That’s just buuuuuutiful!”

Silke Rustow nickar belåtet. Hon gör sin fjärde fjälltur den här veckan, men visar inga tecken på att vara blasé.

– I can’t believe the weather, säger hon. It’s been like this all week. Amazing!

 Blir det inte enformigt? frågar jag. Hennes blick låter mig förstå att jag är en glädjedödare. 

– You can not get tired of nature.  

Men man kan kanske tröttna på att vokalisera sin beundran inför den? Ja, det vågar jag inte säga. Men jag tänker det. Och det visar sig att jag inte är ensam. En kvinna i 50-årsåldern, som använder en upphittad pinne som vandringsstav, släpar efter. Jag väntar in henne. 

– Går det för fort? 

Hon skakar på huvudet, viftar åt mig att fortsätta. 

– När jag är ute och vandrar föredrar jag att ha det tyst omkring mig.

Efter en dryg timmes vandring närmar vi oss toppen, där vi ska dricka varm choklad och äta kex. Australiensaren ökar stegen. Snart syns hans siluett intill den trave sten som märker ut toppen. Han gÙ�r ner på knä, tar fram sin smartphone, håller upp den framför sig och knäpper av. Han synar resultatet, justerar sin pose och knäpper några till. 

Varje dag vankas det debrief i den fullsatta baren på däck 7. Under vinjetten “recap of the day” summerar expeditionsledaren Hans Ringsby dagen som gått. Vad hade vi för väder? Vad hände under utflykterna? Vad tyckte ni om lunchen? Föreställningen fyller samma terapeutiska funktion som ett eftersnack i en sportsändning. Publiken hummar igenkännande över kaffekopparna.

Hans är inte typen som lägger sig till med någon Oxford-dialekt när han pratar engelska, så föreställningen levereras på en norlish som väcker moderskänslor. När dagen idisslats blir det dags för höjdpunkten “local news” där Hans högläser valda delar ur en lokaltidning. 

– We have 30 percent at a furniture shop! Mhm, doesn’t help you.

– Local sports … maybe not that interesting to you. 

Till sist: en genomgång av morgondagen. 

– Would you like to know the weather for tomorrow? It doesn’t look good unfortunately. Hans låter den unisona sucken lägga sig innan han fortsätter.

– Highlight tomorrow. The north cape. It’s a must!

Nästa morgon är förväntningarna uppskruvade. Folk flockas på däck medan M/S Polarlys glider in mot det lilla samhället Honningsvåg. Mörkgrå berg stupar ner i koboltfärgat vatten. Vid randen av fjället: färgglada hus i fyra raddor. De flesta har bokat utflykten till Nordkap, men de som inte gjort det kan alltid spana in Honningsvågs kyrka, tipsar Hans via högtalarsystemet.

– And there is also an icebar. 

När vi går av båten står tre pojkar på kajen för att iaktta oss turister när vi skyndar vidare mot bussarna. Vår guide Denise Källmei, också hon tyska, hälsar välkommen till Honningsvåg, “världens nordligaste stad”. Epitetet “världens nordligaste” används liberalt under vår resa. Att kunna kalla sin restaurang, ort eller vad nu än må vara, “världens nordligaste”, ger ett värdefullt Ù�vertag i kampen om turisternas pengar. 

Landskapet är kargt. Inga träd, inga buskar. Trädgränsen går tio mil härifrån. Vi brummar förbi anordningar av trä med nät fläckiga av torkande torsk. Bussen klättrar upp för dimmiga serpentinvägar, i låg växel. Dimman tätnar. Plötsligt bara rök omkring oss. I de partier där dimman virvlar glesare anas klippväggar och små krusiga fjordar. 

Vägen är upphöjd för att snön ska blåsa av den. Föraren, kroniskt framåtlutad, håller utkik efter renar. Livet norr om den 71:a breddgraden är bistert; frÙ?ga Sibirien eller Grönland. Tack vare Golfströmmen har Nordnorge ett förhållandevis milt klimat. Varmare temperaturer än dagens tio grader uppmäts dock sällan. 

– I remember last year’s summer, säger Denise. 

– It was on a Wednesday.

När vi kör förbi en grusig gråbrun remsa intill en sjö säger hon:

–That’s called the Copacabana.

Vi gör ett pit-stop på vägen, i en sameby. En ensam gammal kvinna med väderbitet ansikte står och huttrar framför en rykande kåta. Bredvid står renen Gabba och betar ljusstaksmossa. En man i 30-årsåldern från vårt sällskap går fram till kvinnan. “Är det okej?” frågar hans blick och kropp. Mannen tar kvinnans icke-svar som en invit och ställer sig leende intill henne så att sambon kan fotografera. Snart riktar alla sina kameror mot den livs levande samen.

Efter att ha förevigat ögonblicket går de in i den intilligande stugan, en souvenirbutik som lika gärna kunde varit Roger Pontares walk-in-closet. Här finns horn, knivar, folkdräkter, vykort, pälsmässor, täljknivar. Allt till salu. Allt till överpris. 

Skyltar på väggen förkunnar vilka betalkort som accepteras: American Express, Visa, Eurocard, Bank Axept … 

Känslan av att vara voyeur stegras. 

När vi kliver av bussen vid Nordkap en kvart senare har dimman tjocknat ytterligare. Vi stapplar mot konturen av en byggnad. På andra sidan besökscentret väntar utflyktens mål: Nordkap. Europas nordligaste punkt. Uddens spets stupar 307 meter ner i Norra ishavet.

Men vi ser inget. Den ljusgrå röken ligger som ett oegenomträngligt lock över platån. Först inbillar vi oss att vi är besvikna. Vi som kommit hela denna väg. Men innerst inne är vi lättade. Nu slipper vi tävla i hänförelse. 

Kamerorna blir kvar runt våra halsar, det fyrverkeri av superlativ vi förberett kan sparas till nästa upplevelse. Istället för andakt, upp­sluppenhet. Folk låter sig fotas framför Nordkapmonumentet som före­ställer en jättelik jordglob; håller upp armarna och gör ansträngda grimaser för att skapa den optiska illusionen att de bär klotet. 

Samma kväll tar jag en sängfösare i baren på däck 7. Det är bara jag och bartendern Eva, en medelålders kvinna med hästsvans och glugg mellan framtänderna. Resenärerna som fyllde lokalen under Hans recap har sedan länge gått och lagt sig. Eva råkade nyss skrämma iväg de sista eftersläntrarna genom att spela AC/DC. 

När Eva klev av sitt första jobbpass på Hurtigruten och såg femton rullatorer rullas ombord, lovade hon sig själv att inte bli långvarig. Det var 18 år sedan.

– Det är väldigt mycket gamla människor här, konstaterar veteranen.

I Evas bar är “kan du sänka musiken” en mer vanlig beställning än “en öl”. Under sina år ombord har Eva varit med om att folk dött ombord, av hög ålder. Döden är ständigt närvarande på Hurtigruten. Bokstavligt talat – många av fartygen transporterar likkistor – men också som en påminnelse. 

Det känns inte helt befängt att anta att det är insikten om livets ändlighet som fått många av passagerarna att boka den dyra resan. 

Genomsnittspassageraren är cirka 65 år. Det märks på utbudet. Det finns inga nattklubbar ombord och, bortsett från Hans recap, ingen regelrätt underhållning. Det ska det dock bli ändring på. Hurtig­rutens vd Daniel Skjeldam vill bredda (läs: föryngra) publiken genom att utöka antalet aktiviteter ombord.

Nya, mer actionspäckade utflykter, ska göra Hurtigruten till en äventyrligare upplevelse. Som ett led i den satsningen har företaget utsett äventyraren och miljö­aktivisten Pugh Lewis till ambassadör. Britten, som gjort sig känd för sina livsfarliga långdistanssimningar i iskallt vatten, kommer främst att medverka på Hurtigrutens expeditioner till Svalbard och Antarktis men ska även hjälpa till att vitalisera den klassiska rutten. Under sin uppmärksammade debut­seglats plockade han sopor från Tromsös stränder tillsammans med resenärerna.

– Folk i vår ålder vill inte sitta på en båt och bara titta på vacker natur, säger han när jag når honom via Skype. Man vill vara i den.

Vår sista dag tillbringas just så. Vi går av M/S Polarlys på morgonen, i ett rågrått Kirkenes, och kliver istället i en flodbåt för vidarefärd till ryska gränsen. Efter att ha varit ombord på ett jättefartyg några dagar är det uppfriskande att ha närkontakt med elementen.

Blåsten, framförallt havsstänket mot kinderna, väcker en ur slummern. Vi saktar ner intill en brygga. Norska och ryska flaggan vajar jämte varandra i vinden. På andra sidan floden syns ett övervakningstorn. Känslan av att vara iakttagen är påtaglig. Vår guide Geir Dalvik pekar ut gränsstolparna som är nedkilade i marken med bara några meters mellanrum. Den gula markerar Norge, den rödgröna Ryssland. Under andra världskriget tänkte Adolf Hitler invadera Murmansk via “Festung Kirkenes”, som han kallade staden. Ryssarna svarade med bomber. Totalt 328 flygräder gör lilla Kirkenes till den tredje mest bombade staden under kriget.

Efter utflykten till gränsen återvänder vi till Kirkenes för ett besök i Anders­grotte, det jättelika skyddsrum dit lokalbefolkningen tog sin tillflykt under bombningarna. Det luktar gammal kyrka, kondens droppar från innertaket. Vår guide Michael (han är pikant nog tysk från Karlsruhe) berättar att folkmassorna bara kunde vistas här några minuter åt gången, sedan tog syret slut.

Kriget gör sig påmint också under eftermiddagens krabbfiske. Vi skumpar fram i ribbåt över böljorna. Landskapet omkring oss är en blandning av bohuslänsk skärgård och kalfjäll. Mörka klippor på båda sidor. På branterna lyser höstens björkar fram som hjortron.

Vi saktar ner framför en av klipp­hällarna. En glugg syns i berget, strax ovanför vattenytan. En torpedbunker. Nazisterna, som hade 10 000 soldater i Kirkenes, byggde den för att kunna försvara sig mot ryssarna. Den övergivna bunkern får mig att tänka på en sak som Eva, bartendern på M/S Polarlys, berättade. Två tyska damer beundrade kustlinjen från baren. “Åh, så vackert”, sa den ene. Den andre: “Och tänk att allt det här kunde ha varit vårt.” 

Varken Norge eller Ryssland blev emeller­tid tyskt. När Röda armén ockup­erade Kirkenes i oktober 1944 hann tyskarna knappt reagera. Torpederna sköts rakt ut i havet, så att fienden inte skulle få använd­ning för dem. En har bärgats, de andra två ligger kvar på havets botten.

Michaels upplysningar om andra världskriget laddar omgivningarna med mening. Kanske är känslan bedräglig, men man känner sig som herre över sina omgivningar på ett helt annat sätt än på M/S Polarlys. Den ödesmättade miljön blir greppbar. Dessutom får vi delta. 

Vi hjälper Michael att hala upp den stora tinan i båten. Miljöerna omkring oss sjunker tillbaka, upphör att vara upplevelsen och blir istället en fond till den. Michael plockar ut agnet, ett torskhuvud som börjat ruttna, och synar fångsten som krälar svart i buren. En upphetsning sköljer över mig. Hur många gånger har jag inte slängt trånande blickar mot saluhallsdiskar där dessa delikatesser säljs för 799 kronor kilot? Nu ska vi få äta hur mycket vi vill. 

Ribbåten skumpar tillbaka mot Kirkenes och lägger till vid en röd fiske­bod, på en udde strax utanför centrum. Vi styckar krabborna och ångkokar benen där allt kött sitter. Sedan dukar vi fram rostat bröd, majonnäs och citronhalvor. Den lyxiga all-you-can-eat-buffén intas inne i boden, vid ett knarrigt träbord. Vi korkar upp en flaska vitt och skålar för en fin dag. Medan vi äter smälter skymningen ihop med det hav där vi nyss guppade omkring. För första gången på flera dagar framkallar den vackra utsikten inga fula känslor. Förbannelsen är bruten. 

---

Text: Christian Daun • 2016-12-02
Norge • Restips • Djur & natur • Reportage