Cykelsemester i Italien – Gardasjön på två hjul

Hjälmen sitter lagom tajt. Ryggskyddet känns knappt och knäskydden som jag egentligen aldrig trivts med är jag den här morgonen glad över. Jag sträcker på halsen och tar än en gång in den vidunderliga vyn. Långt där nere gör en ljudlös båt ett V i Garda­sjöns topasblå vatten. Vid den norra stranden ser jag den lilla staden Torbole trona nedanför sin enorma kalkstensklippa.

Jag befinner mig på knappt 1 800 meters höjd, på Monte Baldo, en bergskedja vid sjöns östra sida. Framför mig försvinner terrängcykelleden över ett krön. Släpper på bromsarna, låter cykeln accelerera och känner bara ren glädje.

Några dagar tidigare sitter jag längst bak i en buss som en halvtimme tidigare lämnat Verona. Det är söndagskväll och i italiensk fart åker vi serpentinvägen efter Gardasjöns östra klippkant. Vi passerar söta Lazises gränder och i världskända Bardolino fylls bubblande uteserveringar av middagssugna. När jag några timmar tidigare landade på en 34 grader het Villafranca dammade Poslätten. Jag tänker på barndomens bilsemestrar. Efter hundratals Autobahnmil såg vi i familjen fram emot ett första italienskt dopp i den svala och klara sjön.

När bussen når Torbole, inkilad uppe i sjöns nordöstra hörn, hinner jag inte bada. Checkar in på bedagade Hotel Paradiso, byggt under 1920-talets turistboom och en kortkort promenad från centrala Torbole. Slår mig ned på Casa Beust precis intill Torboles inre hamn. Trots den sena timmen sjuder staden av liv precis som italienska städer alltid gör strax före midnatt. Medan solen försvinner över Gardasjöns västra långsida breder jag ut mina kartor och spikar planen för nästa dag. 

Efter utomhusfrukost med utsikt över Gardasjön är mitt första delmål staden Malcesine, en knapp mils cykling söderut. Vid en tunnelöppning gör Gardasjöns rykte som multisportresmål sig påmind. Längs med bergssidan har ett gäng klättrare påbörjat sin färd uppför berget. 

Det är mäktigt att närma sig Malcesines gamla borg. Stadens höga läge ovanför sjön har genom århundraden dragit till sig alltifrån kulturgiganter som Goethe, Kafka och James Joyce till arméer av både etrusker och romare. Goethe hamnade här på sin första resa till Italien 1786 och gjorde entusiastisk pr för staden och sjöns skönhet i sin bok Italiensk resa. Förutom poet blev Goethe därmed även en av världens tidigaste resereportrar. Och anses av en del ha startat den tyska vågen av turister ned hit. 

Inne i Malcesines vindlande gränder finns gott om Game of Thrones-kopplingar. Utanför en robust träport nedanför borgen vaktar ett par lika halshuggna som vackert dekorerade porslinshuvuden ingång såväl som tavlor.

– Ciao.De där har jag målat, säger en man med skrattrynkor och glasögonen i pannan.

Den glade är Alberto, som nu driver det 45 år gamla galleriet Bottega d’Arte, enligt Alberto stadens numera enda riktiga galleri.

– Det de andra säljer är inte konst men det är sådant turisterna nuförtiden tyvärr vill ha, säger han och skrattar igen.

Vårt gemensamma konstintresse gör att vi snabbt börjar prata om Gardasjöns ljus och om vattnets nyanser. Alberto pilar in och hämtar en mapp med fotografier, tagna av en ung italiensk fotograf på hösten när sjön är tom på turister. Till skillnad mot de andra konstverken hos Alberto har de här ett överkomligt pris. Det börjar bli lunchdags och jag frågar var Alberto helst äter. 

Några minuter senare dråsar jag ner i en kuddklädd korgstol under en kastanj på Ristorante Re Lear. In kommer sedan en tallrik hemgjord ravioli, smaksatt med maskros, fylld med ost från Monte Baldo och kryddad med krossat kol. Att skölja ned min antipasti med det lokala bubblet Prosecco Millesimato behöver inte göras under pistolhot.

Med sikte på strandlinjen greppar jag sedan cykeln och balanserar en strut med choklad- och pistageglass och en espresso ner till vattnet. 

När det gäller aktiviteter är Gardasjön fortfarande ett vandringsresmål med vindsurfing som tvåa. Cykling och klättring kommer först därefter. Vinsafari är fortsatt populärt. Inte konstigt när Valpolicelladistriktet, Amarone- och Ripasso­vinernas hembygd, breder ut sig på andra sidan Monte Baldo. På bryggan väntar Frank Siegle och Heike Ludwig, par­terapeuter från Hannover, på båten till Limone sul Garda. De är i Garda just för kombon aktiv semester och njutning.

– Det är så fantastiskt med närheten. Du kan som vi bo i Torbole och vandra längs med Monte Baldo som vi gjorde igår. Dagen efter tar du båten till Limone och vandrar på ett helt annat sätt. Brantare och i gamla trappor och på smala stigar, säger Heike och pekar mot Punta Larici, en 907 meter respektingivande klippa rakt ovanför staden på andra sidan vattnet. 

– Sen är det båten tillbaka till hotellyxen, perfekt, säger en leende Frank innan det är dags för dem att åka mot dagens utmaning.

Väl vid Malcesines kabinbana har den sista förmiddagsturen för cyklar gått. Tack vare två tyska cyklister som kört från Bayern på morgonen men inte hittat parkering i tid samt ett polskt par bokar vi en transport med en pickup som skjutsar cyklar och cyklister till toppen av Monte Baldo. När vi lite senare närmar oss toppen frågar jag det polska paret Agnieszka och Josef hur de hamnade här.

– Det är så nära och valfriheten är så stor i Garda. Ibland vand­­­rar vi men oftast blir det cykling, säger Josef som är vd för en möbel­fabrik i Wadowice i södra Polen där Agnieszka är designer.

Väl på 1 600 meters höjd är jag ivrig att cykla nerför berg. Som en fin uppvärmning får jag och mina ben dock först ett par korta och branta uppförsbackar på väg till knutpunkten för nedfarterna. En timme senare når jag Monte Altissimo Di Nago, den långsträckta bergskedjans vågiga topp, på 2 074 meter. Vandrare i olika åldrar blandas med solbadande par som tack vare lutningen kan spana ner mot sjön. 

Från Monte Baldo går det att välja på ett tiotal olika nedfarter i sex olika svårighetsgrader. Det är som i skidbacken: Nedfarterna sträcker sig mellan en gul, drygt två mil lång som tar två och en halv timme till en sex mil lång violett som tar sex timmar att cykla. Jag väljer en röd nedfart, kallad 601. Underlaget är löst grus och stenblock i olika storlekar. Det är precis det här jag gillar, att lösa problem simultant som jag rör mig neråt i en allt högre hastighet.

Efter några svettiga kilometer, när en fåraherde och hans ulliga sällskap tar över leden, kan jag vila och passa på att njuta av utsikten. Ungefär halvvägs blir vegetationen allt tätare. Jag följer kartan jag fått på Torboles turistbyrå. Markeringarna i terrängen är nämligen inte alltid lätta att se. När jag kommer ner på en transportsträcka precis där leden ska ta fart igen hörs ett:

– Hej, hur är läget?

Dino är från Lörrach i Schwarzwald och har cyklat mycket i Garda. En guide och cykelkompis i ett, bingo! Tillsammans med två kompisar bor de billigt en vecka här i varsin husbil. Som alltid när jag cyklar med andra, händer något. Jag vågar öka utan att bli dumdristig och eftersom Dino kör först kan jag se vad linjevalen på leden ger för effekt. Dessutom blir det så mycket roligare när vi andfådda efter en sträcka diskuterar det vi kört.

Det roliga med leden vi valt är att den bitvis följer uttorkade flodfåror. Smältvattnet har skapat perfekta raviner som vi sveper igenom. I en av fårorna kör vi plötsligt igenom stora svärmar av fjärilar som gör den snabba färden närmast surrealistisk. Efter två tuffa och roliga timmar, några av mina bästa på en cykelsadel, bromsar vi in utanför Torboles stadsmurar. Dino ska tillbaka till kompisarna och jag hämta andan.

Det soliga vädret byts mot regnmoln som av vinden Ora dras upp från Poslätten mot Alperna. Jag kör på blanka stadsgator till Piazza Goethe. Vid torget står mängder av cyklar parkerade och cyklister blandat med vandrare, vindsurfare och solbadare låter skratt och klirr eka mellan pastellfärgade husväggar. 

Själv väljer jag vattenhålet Wind’s bar, ställer cykeln vid ett barbord och beställer en iskall öl.

– Vad jobbar du med?

En leende kille vid bordet bredvid med stora tatueringar, flickvän och en sovande amstaff vid fötterna pekar på mitt block.

– Ah, journalist, som jag trodde!

Francesco, 28 år och Veronica, 22, från Padova är här på semester. Francesco arbetar på fabrik och Veronica är bartender. Frågar om hur de ser på framtiden i sitt Italien. Landet jag älskar och som jag besökt ett tiotal gånger sedan 1980-talet har levt ett skakigt liv de senaste 25 åren. Från Berlusconis entré fram till idag. I ett land som ingår i G7 och med en BNP nästan fyra gånger Sveriges är arbetslösheten fast vid dryga 12 procent. Samtidigt: Italien har tagit emot 160 000 flyktingar. Det finns stora utmaningar för dagens unga italienare. Francesco nickar.

– Det finns jobb. Jag jobbar själv på en fabrik som gör avancerad utrustning för jordbruket. Jag trivs med mitt jobb och jag jobbar hårt. Problemet är att många unga inte vill arbeta inom industrin, säger Francesco som vägrar se negativt på framtiden.

– Vi drömmer om att byta lägenheten mot ett litet hus med plats för fler hundar. Nästa sommar vill vi återvända hit igen. Visst finns det svårigheter i Italien men det finns också massor med lösningar.

Det är precis det här jag gillar mest med Italien och italienarna. Maktens män må skinna landet in på bara benen. Folket är ändå omöjliga att få på dåligt humör. En axelryckning, no problemo!.Och hur skulle jag kunna säga emot en sådan här kväll. Dofterna från restaurangerna, alla glada människor och skymningen över sjön skulle omvända den tyngsta pessimist.

Min andra cykeldag är jag i god tid vid kabinbanan. Inne i kabinen träffar jag holländaren Dennis Bruinenberg och Nina och Thomas Kollrepp från Frankfurt. Vi bestämmer oss för att cykla ihop. Den här dagen tar vi den längre, rödmarkerade fyratimmarsturen. Smidigt nog börjar den lätt och ökar på svårigheten allt eftersom. Vår kvartett kör genom kohagar på 1 500 meter där min ost från restaurangen i Malcesine kanske har sitt ursprung.

När vi kommer över på östsidan ser jag plötsligt en ryttlande glada som söker av buskarna intill vår stig. Den livliga termiken runt Monte Baldo är perfekt för rovfåglar och plötsligt försvinner gladan ljudlöst bland buskagen.

Även vi är lyckosamma. Efter att ha grillats i förmiddags­solen hittar vi skön svalka när leden svänger in i täta bokskogar. Av ljusa stammar och smaragdgröna blad bildas ett perfekt ljus för cykling. Vår kvartett har fantastiska timmar nerför och när vi tar av oss hjälmarna vid en uteservering nere i Torbole är huvudena varma och struparna dammiga. Mina nya vänner kommer samtliga från trånga städer. I Garda får de välbehövlig plats och frisk luft.

– Visst har vi lite skog, alltså väldigt lite skog, men berg? Vi har några kullar, skrattar Dennis och Nina och Thomas nickar igenkännande.

När vi skiljs åt har det börjat skymma. Snappar upp ett par bitar pizza och en dricka och balanserar min middag ner mot Torboles strandremsa. Jag gissar på 23 grader men tack vare den intensiva solen hade jag gladeligen badat i 13 grader. Ligger en stund på rygg och låter Garda skölja mig ren.

Roguero, mekanikern i cykelbutiken jag hyrt min cykel ifrån, ser upp från sitt mekställ och hejar. Det är avresedag från Garda och när jag lite motvilligt lämnar tillbaka cykeln frågar jag honom varför det ofta verkar stökigt i Italien när man ser det utifrån.

– Ni har ju allting här nere, säger jag och slår ut med armen.

– Det har vi verkligen. Vi har naturen, vädret, havet och maten. Problemet i Italien är att det inte spelar någon roll vem som har makten. Många hjälper bara sina vänner. Det gäller Italien i stort och även här i Torbole. När jag ska välja skola till min dotter är de bästa skolorna redan fulla med barnen till de rikaste. Så här är det hela tiden tyvärr, säger han och skjuter min ljusa bild av Garda lite i sank.

– Sedan är det för mycket snack också. Du har ju sett här i några dagar att trafiken står still. Här har det pratats i 25 år om en förbifart så att alla kommer fram, säger Roguero, greppar sin insexnyckel och vi tar adjö.

De gröna gardinerna fladdrar i vinden som rusar in genom kupéfönstret. Jag äter på min focaccia från Roveretos järnvägskafé som skulle slå ut vilken överprisad svensk kioskmacka som helst. Sorterar mina intryck och tittar på adresserna till alla nya vänner jag fått under resan. Dino, Alberto, Maria, Roguero, Dennis, Nina och Thomas. Jag räknar med att jag en dag återvänder till Gardasjön och att vi snart ses igen.

Guide: Cykelsemester vid Gardasjön

25 galet pittoreska städer i Italien

---

Text: Mattias Björklund • 2018-05-30
Italien • Restips • Aktiv semester • Medelhavet • Reportage