Cykelweekend längs tyska rivieran

Werner ruckar pÙ� järnhaspen och öppnar den jättelika röken på glänt. En het vägg av rök slår emot oss då luckan glider upp. På rad, som i ett torkskåp fullt av strumpor, hänger lax, flundror, foreller och sill. De är skrumpna och lite glansiga. Likt de djupa rynkor som bildas i Werners ansikte då han kisar in i röken och granskar fiskarna. Ett vindbitet, vänligt ansikte som avslöjar många år till havs och säkert lika många historier om det tyska fiskelivet. 

– Es dauert einen tag, säger han och pekar på klockan på armen och därefter på fiskarna. 

På fiskebåtarna i den stilla hamnen är man i full gång med att rensa dagens fångst. Morgondiset ligger tätt och nyvakna lokalbor rullar förbi på sina cyklar för att fylla korgarna med färsk fisk.

Stadsdelen Warnemunde, i universitets- och Hansastaden Rostock, var länge en traditionell fiskeby. Men då havsbad blev på modet på den solsäkra tyska Östersjökusten under 1800-talet utvecklades Warnemunde till en populär kurort. Idag lägger 200 fartyg årligen till i norra Tysklands största kryssningshamn. Fiskaryrket har fått backa. Och i luften ligger en oro kring framtiden. 

– Jag lämnade mitt kontorsjobb för att få vara ute på havet. Men inom några år får jag kanske börja leva på turism istället, säger en kvinna på knackig engelska och sträcker fram en klassisk fischbrötchen med rökt lax från en av vagnarna i hamnen.

Morgondimman har börjat skingra sig och i horisonten kan jag skymta ett stort kryssningsfartyg som närmar sig hamnen. Jag slukar frukostmackan och hoppar på cykeln, redo för dagens första etapp. 

Tyska Östersjökusten glänser med salta havsbad, storslagen natur och medeltida hansastäder i ett område som en gång i tiden i mångt och mycket tillhört Sverige. Hit kommer studenter för Nordeuropas äldsta universitet i Rostock, surfare för jämna vindar i Salzhaff och cyklister för Mecklenburg-Vorpommerns romantiska och lättillgängliga landskap. Hit kommer också kryssningsbesökare, historienördar och framför allt tyskarna själva, när det vankas semester. 

Det var med stor förväntan jag sent på fredag kväll hoppade av färjan från Trelleborg i Rostock hamn. Nu väntar en weekend på två hjul, mellan städerna Rostock och Wismar. Ett axplock av den vackra cykelled som sträcker sig längs med den tyska Rivieran.  

Nordtysklands största sandstrand breder ut sig längs kusten i Warnemunde. Några morgonpigga familjer drar skrindor fulla med parasoll, handdukar och frysboxar ner mot stranden. Spikar upp husliknande vindskydd i sanden som om de tänkt stanna hela helgen. Av de livfulla studenterna som jag under gårdagskvällen såg springa barfota ner i vattnet iklädda tjusiga balklänningar och kostymer syns inga spår av. 

Vid en bar byggd av containrar förbereder en man med rufsigt, brunt hår och slitna shorts öppningen. Surfbrädor står uppradade i ställ. Våtdräkter hänger på tork. På havet råder stiltje. 

– Ingen surf idag? frågar jag försiktigt då jag närmar mig strandbaren. 

– Jovisst! Har du inte hört om färjevågen? säger mannen och småler åt min förbryllade blick. 

Snart får jag veta att när fartygen anländer till hamnen, varannan timme, skapas det ett set om tjugo surfbara vågor. Tillräckligt för att Danilo Wolf ska kunna driva surfskola på stranden i sin tyska hemstad och inte emigrera för gott till surfsäkra Portugal. 

20 minuter senare står jag i det iskalla vattnet. Redo att fånga morgonfärjans första svall.

Sträckan mot dagens mål, badorten Kuhlungsborn, går uppe på höjden ovanför kusten. Här trampar jag fram på skumpiga vägar intill klippor som stupar ner mot havet. Genom lövskog och havsdoft i sällskap av andra semestrande cyklister. Kurorten Nienhagen är inte mycket mer än ett torg med ett kafé och en bred strand fullsatt av de klassiska nordtyska korgstolarna med randiga dynor och markiser. Tanken på att fler än 70 000 korgstolar står utplacerade på stränderna längs de tyska Östersjö- och Nordsjökusterna är smått bisarr. 

Medan många stannar till i Nienhagens omtalade spökskog, där jättelika, kala trädstammar formats till ormliknande kreationer av havets vindar, gör jag själv en avstickare och lämnar kusten. Mot klosterstaden Bad Doberan där klassicistiska och gotiska byggnader präglar stadskärnan och där det historiska smalspåriga ångloket “Molli” tuffat på i mer än ett sekel och lockar tågentusiaster från hela världen. 

I närheten av stadens imponerande klosterkyrka sjunker jag ner på en bänk på kaféet Torhaus och får snart sällskap av tre killar i full cykelmundering. Vi skålar i soda i skuggan av ett träd. Snart får jag veta att de är från Rostock och att två av dem aldrig har upptäckt sin egen kust på cykel. 

– Jag fattar verkligen inte varför! Det här är ju livet, skrattar Jens Zimmermann och får medhåll av de andra.

Följer den smalspåriga järnvägen i trånga gränder vidare ut mot den prunkande landsbygden. Längs lindalléer och stora, blomstrande fält. Snart susar ånglokomotivet förbi. Ett vackert Harry Potter-lokomotiv som redan 1886 började transportera badsugna turister från inlandet till den nordliga kusten. När jag når Heligiendamm, eller “den vita staden” som den också kallas, tuffar ett nytt tåg jämte in på perrongen. Ångan från loket stiger. Det fräser och tjuter. Intill stationsbyggnaden står en kvinna i uniform och snurrar en vev varje gång ett tåg anländer eller avgår. En föreställning där jag förflyttas till perrong 9 ¾ i Harry Potters värld. 

Jag cyklar vidare ner till vattnet i Tysklands äldsta kurort. Den vita staden är egentligen inte särskilt vit. Snarare rätt sliten och bedagad. Men det ståtliga Grand Hotel är mäktigt och när man står längst ut på piren och blickar in mot bukten är de vitskavda, gulbleka byggnaderna i staden ändå en vacker syn.

På strandpromenaden kryllar det av glassätande barnfamiljer. På den långa stenmuren sitter ett dussintal pensionärer med cykelhjälmar i händerna. Deras årliga cykelsemester är igång, från Lübeck, förbi Heiligendamm och österut. Vid Grand Hotel möter jag Nina Luedtke och Yasmin Fetzer från Hamburg. Trots den tidiga timmen sippar de på varsitt glas champagne i en klassisk, blåvit korgstol och njuter av försommarsolen lika mycket som av den barn- och mansfria helgen. 

Att de hamnade i Heiligendamm var en slump och en lyckoträff. De fnissar då jag frågar om de vill vara med på bild i svensk tidning. Glasen klirrar då jag sätter fingret på avtryckaren.

För snart 150 år sedan anlände de första spabesökarna till den soliga kuststaden Kuhlungsborn. På den tiden var den förnäma badorten uppdelad i två fiskebyar, innan de 1938 sattes ihop till en och samma stad. 

Men medan öst utvecklades till ett modernt samhälle med en vacker marina och restauranger och butiker längs kajen, hamnade väst i skymundan. 

Jag cyklar vidare längs den långa strandpromenaden som kryllar av historiska hotell. Hit kommer fyra miljoner övernattande besökare varje år. Ändå kan knappt någon i staden engelska. 

– 99 procent av turisterna som kommer hit är tyskar. Därför behöver folk inte öva på att prata engelska, säger Sara Kurbjuhn då jag checkat in på det familjeägda hotellet Polar Stern. Över en middag med biffstek och ett glas tyskt pinot noir får jag veta det mesta om hennes hemort. 

När jag lite senare promenerar nere i hamnen  är stämningen är på topp. Högsäsongen står för dörren. Längst bort i öst hittar jag strandfestivalen Sea Born. En doft av grill och tång sprider sig över publiken som dansar loss i sanden till det lokala bandet Jules Ahoi and The Deep Sea Orchestra. I takt med att mörkret faller över stranden förflyttas jag i tankarna till en bohemisk barfota-ö i Karibien.   

Söndag morgon och dimman ligger tät. Jag lämnar ett rått och fuktigt Kuhlungsborn och tar sikte på de böljande kullarna som omger staden. 

Idag är cykelsträckan längre. Stoppen färre. I takt med att dimman skingras och solen stiger allt högre på himlen åker plagg efter plagg av. Når staden Rerik i tid med att söndagsmässan avslutats och folk tågar ut från stadens gamla kyrka.™?

Jag parkerar cykeln i hamnen och promenerar ut på en lång pir vars ände försvinner i tät dimma. Skymtar halvön Poel som sträcker sig ut i tomma intet. Vita hus och den friska havsluften för tankarna till den svenska västkusten. 

På strandpromenaden rullar ett äldre par en sliten tandemcykel fullpackad med cykelväskor. Jeanine och Louis Doutreleau är från La Rochelle i Frankrike. Denna gång har de lämnat sitt hem på obestämd tid. Cykelresan går längs Järnrutten – en cykelled som går genom Europa och upp mot Ryssland. Jeanine drar fram en sliten portmonnä och vecklar upp ett gammalt fotografi. På bilden syns en familj med två små barn balanserandes på cykelns ramar. Det var i Frankrike. Året var 1980. 

– Den här cykeln har varit med om många semestrar. Vi har haft den i 40 år, säger hon på knackig engelska med fransk brytning och klappar nöjt på den slitna sadeln. 

Jag fortsätter förbi kohagar, sädesfält och alléer med grönskande träd. Bukten Salzhoff är belamrad med kitesurfare. I övrigt ligger de flesta små byar som jag passerar i slummer. Benen känns tunga. Cyklisterna är färre. Det verkar som att de flesta stannat till i Kuhlungsborn och därefter vänt om. Vid en rastplats får jag möte av en familj med rosiga kinder och blanka pannor. De frågar nyfiket vart jag ska.  

– Wismar.

– Oj. 

När de platta fälten övergår till stupande kullar med rejäla uppförsbackar förstår jag deras spontana reaktion. Två svettiga timmar senare når jag utkanten av Wismar och ett strategiskt placerat glasskafé som känns som en port till paradiset.

Världsarvsstaden Wismar är som ett dockskåp i medeltida stil. De flesta av de pastellfärgade husen är original från tiden då klassicismen var i ropet. Det är svårare att hitta fasader i barockstil eftersom Wismar under den tiden var svenskt. Svenskarna var snålare, lade pengar på soldater och hade därmed inte råd att rusta upp husen i staden. 

 Är det något som stadsguiden Harrry Stöven inte kan om Wismar så är det inte lönt att veta. Då vi promenerar runt i den gamla stadskärnan får jag veta det mesta om den före detta svenska hansastaden. Om hur smart det var att bygga hus med endast tre fönster eftersom man då betalade mindre skatt. Om vilka svenska byggnader som än idag står bevarade och om stadens flytande guld som gjort Wismar rikt. 

– Som mest hade vi 180 ölbryggerier innanför murarna här i gamla stan. Folk drack hellre öl än vatten eftersom det var renat, säger Harry Stöven då vi slår oss ner på stadens sista och enda kvarstående bryggeri.  

Vi beställer in varsin kall lager och skålar med bordsgrannarna som just anlänt till Wismar från södra Tyskland. Cykeln har rullat färdigt för den här gången. Åtta mil längs den tyska rivieran känns i benen, men ger mersmak. Danke schön. Auf Wiedersehen!

---

Text: Karin Wimark • 2019-06-12
Restips • Tyskland • Aktiv semester • Reportage