Annons
Annons
Grekland har många vackra öar men också många turister! Foto: Marcus Westberg

Grekland har många vackra öar men också många turister! Foto: Marcus Westberg

Grekland

Zakynthos och Kefalonia – jakten på barndomens strandparadis

Att hitta de undangömda skatterna i den Joniska övärlden kräver sina omvägar. Vagabonds Marcus Westberg reste tillbaka till grekiska Zakynthos och Kefalonia, i jakt på barndomens paradis – men fanns det kvar?

Text: Marcus Westberg • 2020-05-30 Uppdaterad 2021-06-23

– Ni måste faktiskt sätta er ner. Hörni. Sitt ner!

Kapten Giannis ser både irriterad och uppgiven ut. Genom ett antal krångliga och säkert mycket skickliga manövrer har han lyckats baxa in båten i en trång grotta och försöker nu genomföra en komplicerad vändning. Dessvärre är alla andra passagerare icke-engelsktalande kineser, betydligt mer intresserade av att ta bilder än att lyssna på vare sig honom eller sin reseledare, vars språkkunskaper också visar sig vara något begränsade.

Men när en av de äldre kvinnorna slår huvudet i grottväggen sätter de sig till slut ner och tystnar tvärt. Snart bryter de dock ut i spontana applåder när Giannis lyckats krångla ut båten på öppet vatten igen. Han ler och skakar på huvudet. Sedan pekar han mot klipporna ovanför grottan och vänder sig till gruppens ledare.

– Ser ni stalaktiterna? Visst är de häftiga?

Den unga guiden ser frågande ut. Stalaktiter?

– Ja, alltså, stalaktiter. Du vet. Vet du inte vad det är? Stenformationerna där uppe.

En häftig diskussion bryter ut på kinesiska. Ett antal mobiltelefoner tas till hjälp, olika appar öppnas och stängs. Men så skiner guiden upp och nickar ivrigt.

– Ja, klippor! Klipporna är jättefina! Och grottan!

Zakynthos och Kefalonia – jakten på barndomens strandparadis
Zakynthos blå grottor är en av öns största turistmagneter.

Luften går ur Giannis, som försöker se nöjd ut samtidigt som han himlar med ögonen. Med sin bandana och sitt väderbitna ansikte påminner han möjligen mer om de smugglare som brukade härja på dessa vatten än någon som livnär sig på att forsla runt mer eller mindre ointresserade turister, och av hans reaktion att döma önskar han nog att så var fallet. Men han hämtar sig snabbt och förbereder sig för nästa höjdpunkt: den numera världsberömda Shipwreck Beach. Väl framme vid den onekligen vackra stranden släpps vi av bland hundratals och åter hundratals andra besökare.

– En timme! 

Giannis försöker överrösta ljudet av röster och båtmotorer samtidigt som han pekar menande på sitt glänsande armbandsur. 

– Om en timme kommer jag tillbaka och hämtar er! 

En efter en klättrar våra kinesiska följeslagare, de flesta iklädda både hatt och jacka trots hettan, nedför stegen i båtens för. 

– Lycka till, säger Giannis innan även jag lämnar båten för att hitta en ledig strandplätt.

Zakynthos och Kefalonia – jakten på barndomens strandparadis
En timme på Shipwreck Beach – tillräckligt både för att njuta av vad som trots allt är en fantastiskt vacker plats och vilja komma därifrån.

Jag har varit här förut. Från en familjeresa till Zakynthos och Kefalonia i början av 90-talet tog jag med mig många minnen: värmen, doften av timjan, mitt första försök att prata engelska
(May I have some ketchup, please?) och hyr­bils­nyck­larna som på något mystiskt sätt hamnade på havsbotten men sedan mirakulöst nog hittades av en snorklare från Österrike. Och ett besök vid Shipwreck Beach, där vi dock var ganska ensamma 1992. Till skillnad från nu.

Det finns en uppenbar fara med förväntningar som baseras på tjugofem år gamla minnen, och det tog inte mer än drygt en timme innan bilden jag burit med mig från barndomen krossats. 

Laganas, en gång i tiden ett charmigt område med små gästhus och tavernor och den plats där turism först tog fart på Zakynthos, har blivit en mänsklig kloak: en kilometerlång gatsträcka med snabbmat, spritbutiker, strippklubbar och tusentals mer eller mindre berusade, mer eller mindre avklädda ungdomar. Nåja, inte bara ungdomar, även om det knappast förbättrar saken.

Det var här vi bodde när jag var här som barn, men förutom de fina stränderna är det inte mycket kvar av den idyllen. Strändernas räddning blev havssköldpaddorna som lägger sina ägg här och de tuffare reglerna som införts till följd av marinparkens bildande 1999.

Zakynthos och Kefalonia – jakten på barndomens strandparadis
För trettio år sedan var Zakynthos paradisstrand Shipwreck Beach i stort sett okänd – idag står båtarna i kö för att få komma iland. Är de öde strändernas tid förbi?
Zakynthos och Kefalonia – jakten på barndomens strandparadis
50 nyanser av blått!

När jag nästa dag för mina intryck på tal under ett besök hos entreprenören Dimitris Theodoris får jag snabbt medhåll. Han ser uppgiven ut och skakar långsamt på huvudet.

– Det är ett helvete, rent ut sagt. Några hundra meter asfalt som förstör hela öns rykte. De lockar hit mycket folk som spenderar en hel del pengar, men långsiktigt är det självklart en katastrof. Och det där är inte det riktiga Zakynthos, det var inte det som satte oss på kartan.

Det riktiga Zakynthos, menar Dimitris, finns fortfarande kvar om man tar sig bort från de överbelamrade stränderna kring Laganas och Zante stad. För några år sedan startade han Eco Zante som ett alternativ till öns massturism. Idag är det ett stort nätverk som erbjuder alltifrån kajak- och cykelturer till vistelser hos bönder och konstnärer. 

Själv har han en ekologisk gård där han pro­ducerar lite av varje; vin, olivolja, tvål och sötsaker. Han har byggt ett antal stugor som han hyr ut till besökare, framförallt barnfamiljer. Och visst har han en poäng. Tempot här är lägre, känslan en helt annan. Själv är han den perfekta grekiska värden, varm och generös med både tid och tillgångar.

Vi plockar fikon och aprikoser från frodiga träd – det mesta familjen behöver i frukt- och grönsaksväg odlas här – och hälsar på några av gårdens fyrbenta och befjädrade invånare innan han bjuder på middag i en granntaverna. När kvällen är slut känner jag mig betydligt mer tillfreds än jag gjorde några timmar tidigare. 

Zakynthos och Kefalonia – jakten på barndomens strandparadis
Dimitris presenterar oss för sin åsna.

På Dimitris rekommendation besöker jag nästa dag en annan gård, även den en del av Eco Zante, för att lära mig om olivolja. Min värd, Dionysis Logothetis, är en internationell olivoljedomare. Varje månad får han små paket med olja vars doft och smak han ska betygsätta. Men nu är det tydligen min tur.

Det står tre numrerade men annars identiska flaskor­ på ett träbord utanför hans köksdörr. Efter noggranna instruktioner om hur jag ska göra (dra in luft samtidigt som jag liksom sörplar in oljan i munnen, hålla kvar oljan ett tag och sedan låta den rinna ner i halsen) och vad jag bör uppmärksamma (doften bör påminna om nyklippt gräs eller andra växter) smuttar jag på olja nummer ett.

– Nå? Vad tycker du?

Jag försöker se klokt fundersam ut, men inom­bords kallsvettas jag. Är oljan hans egen? Den smakade ju ingenting! Eller gjorde den det? Tänk om jag säger fel – eller förolämpar honom? Men minst en flaska innehåller säkert olja av lägre kvalitet. Jag chansar.

– Nja. Den var … god. Men kanske lite smaklös? Den doftar inte så mycket, tror jag.

Dionysis rör inte en min.

– Och nästa?

Nummer två luktar lite härsket. Den är nog inte hans – men var den första det, alltså? Fortfarande ingen reaktion från Dionysis som bara pekar på den sista flaskan. Jag rensar gommen med lite vatten och försöker igen. Den här gången är doften omisskännlig, likaså smaken av peppar när oljan rör sig över den bakre delen av min tunga. Lättnaden skÙ�ljer över mig. Pepparsmak ska också vara ett tecken på hög kvalitet, så den här måste i alla fall vara hans egen. 

Ett stort leende från Dionysis bekräftar min teori. De första två må marknadsföras som extra virgin, förklarar han, men de har förstörts av kemiska behandlingar av olika slag. Riktig olivolja ska vara dyr, dofta gräs och helst bränna lite i halsen. Jovisst, instämmer jag, och tänker på alla flaskor i skafferiet som måste snifftestas så snart jag kommer hem.  

Zakynthos och Kefalonia – jakten på barndomens strandparadis
Dionysis Logothetis förklarar hur man kan avgöra om olivolja är av riktigt hög kvalitet.

– Möt mig i Giri. Vi ses där klockan sex!

Instruktionerna lät enkla och självklara, men byn Giri visar sig vara större än jag hade föreställt mig. Småvägarna slingrar sig fram mellan uråldriga byggnader, hälften av dem förfallna och till synes övergivna. Åtminstone av sina mänskliga invånare – katter finns det däremot gott om. Jag tänker precis ge upp när jag äntligen ser guiden Spiros Plessas kliva ur en minivan parkerad intill byns kyrka. 

– Jag bodde i Aten under många år, berättar han när vi börjar vår kvällsvandring. Men jag saknade min hemö och mådde inte bra i storstan. 

Även Spiros blir tydligt bitter när Laganas kommer på tal. Men Zakynthos är full av gömda skatter och outforskade hörn, menar han.

Zakynthos och Kefalonia – jakten på barndomens strandparadis
Grillad bläckfisk: ett måste i den grekiska övärlden.

Efter en timmes promenad längs grusvägar och stigar kantade av timjan, rosmarin och salvia når vi toppen av en kulle och möts av en mäktig panoramavy över hela södra Zakynthos. Jag inser först nu hur högt uppe vi måste vara. Gräset är långt, här och där finns resterna av gamla stenlagda murar. Förutom en liten flock svarta får är vi helt ensamma. Vi sätter oss på varsitt stenröse. Spiros pekar ner mot slottet i Zante stad.

– Enligt legenden kom Zakynthos dit med sitt folk för 3 500 år sedan och byggde det första slottet där. Men här i närheten finns det en gravplats från samma tid, så det var kanske här den första byn fanns? Men du ser – det finns mycket att utforska och uppskatta här om man bara tar sig bortom … ja, du vet. Där nere.

Dimitris, Dionysis och Spiros har onekligen räddat en vistelse som börjat helt fel, men ändå har jag inte riktigt hittat det jag söker. Precis som vi gjorde för tjugofem år sedan är det dags att hoppa på en bilfärja till grannön i norr, Kefalonia. Jag har fått kontakt med en enligt vår gemensamme vän smått galen före detta elitsoldat, George Potamianos, som sedan några år leder vandringar, havskajaksturer, bergsklättring och allehanda andra äventyrsaktiviteter på ön. Jag har förklarat vad jag är ute efter, och vi ska ses nästa dag.

Zakynthos och Kefalonia – jakten på barndomens strandparadis
Sagostränderna finns fortfarande. Fteri, på Kefalonia, är svår att nå och därför nästan helt öde.
Zakynthos och Kefalonia – jakten på barndomens strandparadis
Grekisk sallad i Grekland!

Jag inser redan på väg från hamnen till mitt hotell att den massturism som tagit över stora delar av Zakynthos inte har nått hit, trots att Kefalonia är den största av de Joniska öarna. Inte ens på de mest populära stränderna behöver man trängas, och nÙ?r George varnar mig för vilken turistfälla den ikoniska fiskebyn Fiskardo blivit är det tydligt att det är med kefaloniska mått mätt. Jämfört med Laganas är det lugnt och prydligt. När Kefalonia 1953 drabbades av en katastrofal jordbävning förstördes alla hus på hela ön utom just här. Efter jordbävningen emigrerade mer än hälften av invånarna och lämnade ön glesbefolkad. 

På senare år har platsen blivit en hotspot för segelbåtar och yachter, och även den här dagen, trots ganska ihärdigt regn under eftermiddagen, är det fullt i hamnen. Nästan. Den sista luckan, bara tio meter från mitt bord pÙ� restaurang Vasso’s, fylls av en segelbåt med svensk flagga bara några minuter efter att jag slagit mig ner och öppnat menyn. Samtidigt som min förrätt serveras – grillad bläckfisk – hoppar Peter Erinder iland för att ta några bilder med sin mobiltelefon. 

– Väldigt praktiskt att kunna backa in precis vid en restaurang så här, svarar han med ett stort leende när jag hälsat på svenska.

Snart sitter jag på segelbåten med ett glas champagne i handen. De är två familjer som är ute och seglar tillsammans. Förra året var de i Kroatien, men där har det blivit både dyrare och lite väl trångt på senare år. Grekland passar dem bättre, konstaterar de. Efter Ithaka och Kefalonia ska de fortsätta söderut, mot Zakynthos. 

Som för att förstärka bilden av idyll tittar solen fram tillräckligt länge för att hinna skapa en perfekt regnbåge över hamnen innan den sjunker ner utom synhåll bakom hustak och trädklädda kullar. 

Zakynthos och Kefalonia – jakten på barndomens strandparadis
”Jag inser redan på väg från hamnen till mitt hotell att den massturism som tagit över stora delar av Zakynthos inte har nått hit, trots att Kefalonia är den största av de Joniska öarna.”
Zakynthos och Kefalonia – jakten på barndomens strandparadis
Kefalonias underjordiska grottor var det enda på ön som kändes som en turistfälla – även om det stundtals var mycket vackert.

George och hans fru, Irene, möter mig vid slutet av en smal grusväg. Härifrån går vi till fots. Särskilt galen verkar han inte vara, George, även om jag kan förstå hur solopaddlingar till Venedig och Istanbul kan ha lett till sådana slutsatser i ett litet samhälle. Efter flera år som elitsoldat och brandman bestämde sig den tatuerade och mycket vältränade George för att hans många vandringar runt sin hemö borde kunna leda till en roligare karriär. Tio år senare rullar guideföretaget på bra, och paret har två söner.

– George anställde faktiskt mig, det var så vi träffades, berättar Irene.

– Det var väldigt strategiskt, flinar George. 

Irene rullar med ögonen.

– Ibland får han fortfarande tro att det är han som bestämmer, ler hon. 

– Ibland, håller George med. 

De öppna fälten där vi lämnat bilarna slukas av en allt tätare växtlighet ju närmare vi kommer vårt mål. Vi rör oss hela tiden nedåt, men då det ofta är svårt att se mer än några meter framåt är det lätt att gå vilse.

– Många vill gå hit utan att betala för en ­guide, men det slutar ofta med att jag ändå får ett samtal till slut: George, George, vi är vilse, kan du komma och rädda oss?! 

Nästa gång stigen delar sig hoppar han vigt upp på en sten och gör en svepande gest med armen. 

– Allt det här tillhör faktiskt min familj. Farfar brukade komma hit med sina får och getter. Då stannade de där nere under flera dagar. Men det är såklart länge sedan nu. Och där har du stranden, säger han och pekar mot kusten där det lyser vitt mellan grönskan och det nästan overkligt azurblå havet.

Zakynthos och Kefalonia – jakten på barndomens strandparadis
Svenskhäng på segelbåt i hamnbyn Fiskardo.
Zakynthos och Kefalonia – jakten på barndomens strandparadis
De grekiska öarna är populära för bröllop – här är det ett brittiskt par som gifter sig på Kefalonia.

Det tar ytterligare tjugo minuter att komma till stranden Fteri. Hjärtat bankar i bröstet av förväntan. Det här, vågar jag nästan hoppas, är kanske det Grekland jag minns från min barndom.

George och Irene verkar förstå precis. De drar sig diskret undan till ena hörnet av den långa, breda och annars helt öde stranden. Jag klär av mig och vinglar fram till vattnet; Fteri är stenig, inte sandig, men det är ett mycket litet pris att betala för glädjeruset jag fylls av till följd av den totala avsaknaden av andra besökare. Jag glider ut i vattnet och lägger mig på rygg. Lite senare sitter jag, fortfarande blöt i håret, med armarna runt knäna. Jag föreställer mig att det var så här Shipwreck Beach såg ut för länge sedan. Mina barndomsframkallade förväntningar kanske inte var så felaktiga trots allt. 

Halkidiki – äkta känsla i norra Grekland

Guide till Halkidiki

Roadtrip på grekiska smaragdön Korfu


Text: Marcus Westberg • 2020-05-30
GreklandRestipsReportageSol och bad

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top