Filippinerna – korruption och koraller

Värmen kommer från alla håll, från solen, sanden och från de exalterade människorna som skriker och trängs runt omkring mig. I den lilla manegen framför mig håller två blodiga tuppar just på att hacka ihjäl varandra. Den stillastående luften ångar av alkohol och jag känner mig lätt illamående. Det är tuppfäktning, och det är en helt vanlig söndags­eftermiddag på den lilla ön Malapasqua år 2006.

Snacket började redan i morse. Jag tog en kopp kaffe tillsammans med Josephine på hennes mycket enkla kaffeservering på stranden. Samtidigt som hon fyllde min plåtmugg frågade hon:
– Ska du på tuppfäktningen?
– Vet inte, ska du? svarade jag.
– Ja det är klart. Alla går dit, men jag ska bara vara där en liten stund i dag. Vill du gå så häng med Junior, sa hon.
Sen pratade vi om allt möjligt; om hennes kaffe­servering som, om det inte vore för den handskrivna skylten “Coffee 3 pesos”, lika gärna skulle kunna vara en koja som en ambitiös förälder snickrat ihop åt sina barn, om hennes man som ägnar dagarna åt att renovera en båt åt hennes rike svåger som bor i Manila och om hennes andre svåger Junior som bor här på Malapasqua.
– Jaså, han sa att han är polis, skrattade hon. Det är kanske inte riktigt sant. Han är snarare vakt och hans uppdrag är att ringa polisen i Maya om det händer något här. Men det gör det aldrig. Fast han har batong och handbojor.
Ungefär samtidigt kom Junior förbi.
– Hej polischefen, sa Josephine.
Junior log generat när han slog sig ner bredvid mig på träbänken. Josephine hällde upp kaffe åt honom också.
– Ta med er svensken på tuppfäktningen, ropade Winnie som gick förbi i strandkanten.
– Ja, sa Junior.

“ Sätter mig i vattenbrynet och tittar ut över det kristallklara havet. Stranden är stillsam – inga solstolar, ingen vattensport, inga försäljare.”

Nu står Junior en liten bit från tuppfäktningsmanegen. Han är kort och smal och när han ler ser man att det fattas en tand där fram. Han pratar med sin granne Winnie. Bredvid dem är vadslagningen i full gång. Just nu granskas en tupp, rakbladen sitter ordentligt på benen, och den verkar vara aggressiv så att det räcker. Två unga män satsar några pesos i hopp om att just den fågeln ska lyckas ha ihjäl sin nästa motståndare. Junior och Winnie satsar inga pengar.
De är i 40-årsåldern och har varit fiskare tidigare, men som så många andra här på ­Malapasqua har de slutat. Fisken häromkring börjat ta slut bland annat på grund av utbrett dynamitfiske, och dessutom betalar restaurangerna för dåligt, säger de. I stället försöker de
tjäna pengar på att guida turister till bra snorklings­ställen runt ön. Junior har ju dess-utom sitt vaktjobb som ger 400 pesos i
månaden (cirka 55 kronor) och Winnie har sadlat om till skräddare. Deras fruar är arbetslösa.
– Jag har sju barn och Junior har sju, så det är tufft. Särskilt när det är lågsäsong för turism.
Vi hjälper varandra så gott det går. Spela på
tuppar är onödigt när man inte har så mycket pengar. Förresten tycker jag inte att man ska
spela om pengar, säger Winnie.

Filippinerna är ett fattigt land, där de fattiga blir fler för varje år som går. Nära hälften av ­landets 85 miljoner invånare lever på mindre än två dollar om dagen och 20 procent är analfabeter.
Samtidigt finns här en liten, extremt förmögen grupp människor. Klassklyftorna är alltså oerhörda och eftersom politikerna själva nästan uteslutande tillhör överklassen saknas viljan att omfördela resurserna och satsa dessa på ett riktigt välfärdsprogram. I dag har man visserligen fri skolgång på papperet, men dyra uniformer, skolskjuts och mat gör att vart femte barn tvingas lämna skolan redan efter årskurs tre.
Winnie och Juniors barn går i skolan här på Malapasqua.

I manegen hetsas nu två nya tuppar mot varandra. Snart ska ägarna släppa taget om stjärtfjädrarna så att kampen kan börja. Den ena tuppen blöder redan. Folket jublar. En äldre kvinna med en liten glassvagn plockar upp varsin strut till två små barn. Det är tuppfäktning en helt vanlig söndag på Malapasqua. Det är folkligt, festligt. Men jag tröttnar. Junior också. Vi går tillsammans på grusvägarna och stigarna tillbaka till den heta vita sanden på Bounty Beach. På Malapasqua finns inga vägar och inga bilar. Bara stigar, cyklar och mopeder.
– Var de fulla där borta, frågar Josephine.
– En del, svarar Junior.
Sätter mig i vattenbrynet och tittar ut över det kristallklara havet. Stranden är stillsam – inga solstolar, ingen vattensport, inga försäljare. Längtar till kvällen då jag ska äta grillad fisk, precis som jag gjorde i går. I morgon ska jag snorkla. Junior har lovat visa mig det där japanska vraket som ligger här ute någonstans. Och så har de lovat att jag ska få se koraller och en och annan barracuda. 500 pesos ville han ha för tre–fyra timmars snorkling med hans båt. Jag protesterade inte.
Lägger mig på rygg i det ljumna havet. Flyter. Tittar in mot den vita sandstranden där Josephines man bankar på sin svågers båt. Annars är allt tyst. Precis som jag vill ha det.

Arvin försöker byta körfält. Han hissar ner rutan och sträcker ut vänsterarmen. Gatans lukter och ljud letar sig in i bilen. Bilköerna är kompakta i Makati, Manilas moderna finanskvarter. Bilen – en Chevrolet, modell stadsjeep som Arvin fått låna av sin pappa – rör sig sakta framåt. Han hissar upp rutan igen.
– Sorry, säger han och tittar på mig i back­spegeln.
PÙ? andra sidan de tonade rutorna passerar de glänsande skyskraporna med sina flotta hotell, kontor och utländska banker. Shangri-La, Renaissance Hotel, American Express och British Airways. Entréerna bevakas av beväpnade vakter.
I passagerarsätet bredvid Arvin sitter hans kompis David. De pratar, Arvin tyst och utan stora gester, David tvärtom, högt och ivrigt ­gestikulerande. Språket är mestadels amerikanska som vore de hämtade ur en gangsterfilm från Los Angeles. De kryddar sitt språk med “fuck, fuck, fuck”, och ibland, det kan vara mitt i en mening, växlar de över till filipino.
– Varför pratar ni så? undrar jag.
– Vet inte. Kanske för att vi är uppväxta med amerikansk kultur. The Americans made us. Blandningen har blivit som ett språk, vårt språk, säger David.

“ I passagerarsätet bredvid Arvin sitter hans kompis David. De pratar, Arvin tyst och utan stora gester, David tvärtom, högt och ivrigt gestikulerande.”

Kanske är det också en klassfråga, funderar jag. Arvin och David tillhör båda Manilas övre medelklass. De är i 25–30-årsåldern men bor fortfarande hemma hos sina föräldrar i utkanten av stan. Arvin är webbdesigner, David gör som allt fler filippiner gör nuförtiden, han jobbar på ett callcenter. Där har han fått order från sina chefer att prata amerikanska. De som ringer ska helst luras att tro att de hamnat i usa och inte i Filippinerna, säger han.
Den fattiga underklassen, de som saknar såväl pengar som status och utbildning, pratar bara filipino eller något av de andra regionala språken i Filippinerna. Inte engelska, inte så bra i alla fall, trots att det tillsammans med filipino är landets officiella språk.
Att prata amerikanska i vardagen är således en tydlig markering om att man är något, eller i alla fall skulle kunna vara något i Filippinerna.
Arvin och David tittar oförstående på mig när jag lansar min teori.
– Well maybe, säger Arvin.

Det amerikanska språket avslöjar Filippinernas brokiga historia. Från att ha varit en spansk koloni i flera hundra år “befriades” landet av amerikanerna i slutet av 1800-talet. Hos den filippinska överklassen sågs usa som ett ideal och mycket av den amerikanska livsstilen anammades.
1941 lade japanerna beslag på Filippinerna. Men deras tid vid makten blev kort, 1946 befriades Filippinerna av usa ännu en gång.
Missnöjet med amerikanerna banade väg för Ferdinand Marcos som valdes till president 1965 och 21 år med en av historiens mest korrupta ledare vid makten väntade.
Ur detta kaos har ett land präglat av korruption och politiska oroligheter rest sig. President Gloria Arroyo anklagas för korruption och svågerpolitik. Men fifflet finns på alla nivåer i samhället och i alla delar av landet. Följden: de rika blir allt rikare och de fattiga fattigare – och fler.
Eller som David väljer att utrycka saken:
– 300 Spanish years, a little bit of Japan and 50 years of Hollywood – it’s colorful and it’s fucked up.
I Manila finns i dag över 60 000 gatubarn. Inga av dessa syns bland Makatis polerade fasader.

Quiapo. Om Malapasqua är min favoritö i Filippinerna, är Quiapo min favoritstadsdel i Manila. Här finns verkligheten, den osminkande sanningen med elände, kaos och sprakande energi. På gatorna trängs försäljningsstånd med matställen där kolgrillarna fräser och fotogenköken flåsar under bubblande nudelsoppa. I Quiapo hittar jag Asien.
Sätter mig på en plaststol och sörplar nudelsoppa. Tittar ut över folkhavet. Grilldoften blandas med avgaser, hög västerländsk musik dånar ut från någon butik, vidare ut över gatan. Ovanför alltihop hänger ett virrvarr av kablar och skyltar.
Det är ett oväsen för såväl öron som ögon. Det är kaos, precis som jag vill ha det.
Filippinernas bästa dykning på nästa sida.

Guide – Filippinerna

Resa hit

Flyg från Stockholm, Göteborg och Köpenhamn till Manila med mellanlandning kostar från cirka 7 600 kr om du är ute i god tid. Resan går att boka med de flesta stora flygbolagen som trafikerar Skandinavien. Flygresan är lång. Snabbaste rutten går via Amsterdam och tar cirka 17 timmar.
Det går också att boka biljett till staden Cebu. Men då har resan 2–3 mellanlandningar och tar ytterligare 2–3 timmar. Priset är minst 10 500 kr. Bättre att boka flyg till Manila och köpa en inrikesbiljett därifrån.

Resa runt

Flyg: Det finns flera flygbolag och landet är väl täckt av flyglinjer. Priserna varierar förstås beroende på sträcka men en enkel biljett ligger på runt 500 kr. Bokar du mer än sju dagar i förväg blir det något billigare. Billigast är att köpa biljetten direkt på flygbolagens kontor (finns oftast på flygplatserna).
Flygbolag: Asian Spirit (http://www.asianspirit.com), Cebu Pacific
(cebu pacific.com), Philippine Air­lines (philippineair.com), Air ­Philippines (http://www.airphills.com),
Sea Air (http://www.flyseaair.com).
Båt: Några stora pålitliga färje­rederier för längre resor är: Negros Navigation (http://www.negrosnavigation.ph), Sulpicio Lines (http://www.sulpicio lines.com), Cebu Ferries (http://www.cebuferries.com) och Super Ferry Travel and Leisure (http://www.superferry.com.ph).
För kortare resor finns det gott om bra snabbfärjerederier, till exempel Super Cat Ferries (http://www.supercat.com.ph) och Ocean Jet ([http://www.­oceanjet.net]). Priserna varierar kraftigt beroende på sträcka.
Buss: Billigt men tar lång tid. Om det inte är långhelg räcker det att boka biljetten på bussterminalen strax före avgång.
Jeepney: Förlängda jeepar som kör på bestämda rutter. Stoppa en jeepney och hoppa på. Finns överallt. Billigt.

Bo

Manila: I grannstadsdelarna Ermita och Malate där det finns flest och bäst mellanklasshotell. Här bor du bra för 200–300 kr per natt. Ermita och Malate ligger dessutom nära både Manila Bay och den äldsta stadsdelen Intramouros.
Bayview Park Hotel, 1118 Roxas Boulevard, Ermita, tel 526 15 55, http://www.bayviewparkhotel.com. Bra hotell med utsikt över Manila Bay. Gångavstånd till Intramouros, Manilas gamla stan. Ett rum kostar cirka 500 kr.
Hotel Miramar, 1034 Roxas Boulevard, Ermita, 523 44 84. Billigare, något lägre standard än grannen Bayview Park Hotel, men ändå riktigt bra. Ett rum kostar cirka 250 kr.
Malapasqua: Det ligger en handfull bungalowbyar längs Bounty Beach, alla med ungefär samma standard. Rum/bungalow för två med fläkt kostar från 100 kr per natt. Vill du ha luftkonditionering får du räkna med 200–400 kr per natt. Till exempel Dano Beach Resort, Malapasqua Exotic Island Dive resort (högst standard på stranden) och Cocobana Beach Resort (öns första resort)
Läs reportaget “Så funkar Filippinerna” på http://www.vagabond.se.

---

Text: Per Johnsson • 2007-01-24
Filippinerna • Restips