Annons
Annons
Foto: Mikael Lindström

Foto: Mikael Lindström

Restips

Tillbaka till paradiset

Sri Lanka. Buddhas tempelrike. Tamilernas och singalesernas sargade land. Turisternas palmböljande paradis. En plats för kärlek, bad och en kopp syrligt te.

Text: Birgitta Wallin • 2004-11-30 Uppdaterad 2004-11-30

Jag ringer till min brevvän. Bhageerathan. Han kallades Bhageer, och jag log alltid inombords när jag smakade på hans namn och tänkte på Djungelbokens panter, Bhageera. Vi brevväxlade i tonåren, hur vi hittade varandra från olika världsdelar minns jag inte. Hans familj var tamiler. Han hade en tydlig handstil, med välplitade kvadratiska bokstäver. I Colombo slår jag upp hans namn i telefonkatalogen. Det finns där och adressen stämmer, Rudra Mawatha! Alla paketen han skickade därifrån, med ceylonte, elefanter i blåmålat trä, batikdukar, kanelbark och någon krydda jag inte kände igen.

Nu ringer jag och en ung flickröst svarar i luren. Hon talar engelska med viss tveksamhet, men jag förstår vad hon säger: Han är i Kanada, han bor där numera. Jag hinner inte fråga vad han gör innan hon förläget skrattar till och säger “Goodbye!”
Colomboborna strosar längs med havet, på söndagen är det nästan trångt. När blåsten från Indiska oceanen tar i tränger saltet in i hud och hår, kalufsen förvandlas till ett hårdpermanentat burr. Vi är på strandpromenaden vid Galle Face Green, den stora gräsmattan i början av huvudgatan Galle Road. Där är fullt av små kiosker, i nästan alla kan man handla minismörgåsar med tre räkor på, det tycks vara en specialitet. Och så Ù?r det mangon, den söta, syrliga, saftiga mangon. Det är säsong när jag och mitt sällskap är här och det är bara att njuta. Unga kärlekspar häckar på bänkar under enorma paraplyer, familjer har picknick och barnen spelar boll eller leker med drakar.

Den som reser till Sri Lanka anländer nästan alltid till Colombo, den heta, vidsträckta, genomtrafikerade huvudstaden med havet längs sin ena axel. Det är inte mycket av det direkt synliga som minner om det långa inbördeskriget, förutom några militärposteringar med uppallade sandsäckar här och var i centrum. Så landar min blick på några affischer längs med Galle Road, med reklam för rejäla kassaskåp och texten lyder: The safest place in Sri Lanka … Och jag tänker att det finns en storslagen galghumor här, som hos så många folk som utstått grymma prövningar.
Turisterna börjar återvända till ön. Jag var här för fjorton år sedan, och tänkte då att detta måste vara en av de skönare platserna på denna jord. Det gäller ännu. Vad är det som gör det? Kanske de högresta palmerna som dansar lojt i vinden, de mjuka stränderna, havet så tätt intill allt land, tempeltakens formationer, grottmålningarnas färger glimmande genom tiden, det överraskande djurlivet, människornas leenden som öppnar deras ansikten. Kanske är det gröns-kans olika skepnader, hur den snabbt skiftar i färgnyans och kan bana sin väg uppför vilken höjd som helst.

Efter ett par dagar i Colombo vill vi se oss omkring i landet. Vi tar tåget till Kandy. Resan är anslående vacker, man vill titta ut hela tiden, och att åka tåg är en upplevelse – dock en ganska svettig sådan om man inte bokat plats. Det gjorde inte vi och vi får stå länge (resan tar fyra fem timmar), men så ställer sig en vänlig själ upp och pekar mot sitt säte.
Försäljarna på tåget måtte vara magiker som kan ta sig fram där ingen tom yta finns. De balanserar konstfärdigt sina varor i korgar på huvudet: lysande orangea mandariner, godbitar av sesamfrön och sirap inlindade i smällkarameller för två rupier styck, friterade vegetariska bollar med röda chilifrukter, tidningar och tidskrifter. Nytillkomna passagerare får hjälp att hänga upp sina väskor, de djärvaste resenärerna hänger själva utanför – inifrån kan man plötsligt få se fem fingrar krama den glaslösa fönsterkarmen efter det senaste stoppet. I tunnlarna vrålar ungdomarna som hänger utanpå allt vad de orkar och emellanåt sjunger de, tågets sång.

Bananträdens spretiga palmblad snuddar vid vagnarna när vi passerar mindre byar. Det blir mer och mer kuperat ju närmare Kandy vi kommer. Höga träd sträcker sig mot himlen och balanserar på utskjutande klippor där tåget tar sig fram, och på andra sidan breder fälten och djungeln ut sig i olika gröna och gula nyanser. Väl framme ligger staden som i en skål, med sjön i mitten och låga berg på sidorna runt om. Detta är hill country och det är svalare än i Colombo tack vare Kandys 500 meter över havet. Kandy är landets näst största stad och var huvudstad under det sista singalesiska kungadömet, som tvingades ge vika för britterna 1815. Nära sjön ligger Dalada Maligawa eller Tandtemplet, innehavare av landets heligaste relik som är en tand vilken sägs komma från Buddha. 1998 exploderade en bomb vid templets ingång, de tamilska tigrarna hade slagit till. Kandy har förstås inte varit befriat från konflikterna mellan singaleser och tamiler som rasat över landet.
Vi får rum på det slitna, billiga och charmiga Olde Empire Hotel. Med den bästa vilja i världen kan man inte påstå att det är rent. Men den gamle mannen som är städare och alltiallo jobbar hursomhelst långa skift för minimal betalning, har fem barn, bor en bit från Kandy. När han berättar om sin risiga situation slår han med ens ut med armarna, säger: “Jag är tamil”, som om det förklarar allt. Det händer flera gånger under resan, människor jag möter berättar att de är tamiler och det är som om de talar om att de har ett sår.

Kandy har en fin botanisk trädgård där man kan promenera i timmar. Men staden är också en bra utgångspunkt för utflykter där den ligger i den inre, mittersta delen av Sri Lanka. Det är den delen som kallas den kulturella triangeln, vars uddar utgörs av tre äldre huvudstäder – förutom Kandy, Polonnaruwa och Anuradhapura. I triangeln finns både kultur och natur.
En timmas resväg från Kandy ligger byn Pinnawela, omtalad för sitt elefantbarnhem. Där tar man hand om skadade och föräldralösa elefanter för att senare släppa ut dem i nationalparkerna. En del av dem blir kvar som arbetselefanter. Turisterna kommer hit i mängd, särskilt populärt är att se matningen. Caution. All elephants are not tamed, står det på en skylt, men när babyelefanten ska matas med nappflaska forcerar en italiensk dam taggtråden, klappar den lille som om hon aldrig vill sluta: “Oh, piccolo, si piccolo …” Efter maten går elefanterna – sandiga, grusiga, snabelvirvlande och ibland trumpetande – ner till floden längs med bygatan. De verkar inte tycka så mycket om att lägga sig ned i badet, de står helst upp och kring dem flyger trollsländor som små helikoptrar. Två stora elefanter kelar, den ena virar sin snabel runt den andras. Kanske är det tyngden och melankolin som får människor att dras till dessa djur, deras orubblighet och deras sorgsna ögon.

Den som åker på utflykt i trakten kring Kandy kommer garanterat också att tas till en Spice garden. Där blir man visad runt bland örtväxter av vilka olika medikamenter tillverkas. Några av dessa små medicinflaskor förväntas man sedan inhandla och de utlovar “complete” lindring av diverse åkommor. Det mest påtagliga resultatet för undertecknads del var spår av den kladdiga oljan överallt i bagaget.
Från Kandy kan man också enkelt ta sig till olika teplantager med tillhörande fabriker.
Buddha är överallt. Inne i grottorna, i taken, i klippväggarna, och utomhus mellan jord och himmel. Klipptemplet i Dambulla grundades för nästan tvåtusen år sedan. I dag har det moderniserats med en gyllene kitsch-Buddha tronande ovanpå ingången, han ser inte riktigt bekväm ut i sin mundering. Men i grottorna är tiden annorlunda, mer stilla och samtidigt starkt närvarande. Buddhaansikten och blommor har målats i taken – hur bar de sig åt för att inte få nackspärr? I en grotta finns 150 bilder av Buddha i naturlig storlek. De röda och gula färgerna lyser ur stenen. Näckrosorna är rosa.
Man får traska 340 meter uppåt för att komma till grottorna. Det är värt varje svettdroppe. Aporna tjattrar och risodlingarna ligger utbredda på fälten. När vi kommit ner igen är en gammal lankesisk kvinna med kryckor på väg upp. Det måtte vara ett dagsverke, bara att korsa vägen tog ansenlig tid för henne. De flesta besökarna av klipptemplet är lankeser som kommer för att be.

Sigiriya. En annan klippa, andra grottmålningar. Gracila damer med smala midjor och runda bröst hälsar oss genom århundraden. De är sextonhundra år gamla men tycks befriade från begreppet tid. Deras kroppar svänger som i dans – fast de är fångna, ditmålade på väggarna, befinner de sig i rörelse. Från sin värld vinkar de till oss med blommor i sina händer. Leendena är sorgsna, på något sätt överjordiska, och ögonen blickar någonstans långt bort. Vilka kvinnorna var har det spekulerats kring. Klart är att de uttrycker sin tids skönhetsideal. Kanske var de helt enkelt hovdamer eller var de apsaras, himmelska nymfer? Deras handgester får i så fall djupare innebörder, förvandlas till mudras, symboliska gester. Ett par händer ser till exempel ut att forma “frukta icke”, en gest för att beskydda allt levande.
Sri Lankas äldsta graffiti finns här på en mur kallad Spegelväggen, med beundrande tillmälen till skönheterna på väggen. När jag ser dig önskar jag inget annat liv. Klotter bevarat i mer än tusen år. Väggen håller nu på att restaureras.
Ovanför fickan i berget med målningarna finns ett palats. Det var kung Kasyapas. Han hade dräpt sin far, skrämt brodern på flykt. 477 e Kr flyttade han in i sitt palats uppe på höjden med tunga lejontassar på vakt nere vid trappavsatsen, uthuggna ur stenen. Dock blev hans kungarike i Sigiriya kortvarigt, han förlorade i strid nere på fälten mot brodern som återvänt från Indien.

Vi åker vidare norrut i vår förhyrda taxi, till Polonnaruwa. Längs med vägen ligger mängder av militära regementen. När vi stannar och dricker te berättar taxichauffören att man för ett år sedan inte kunde färdas här. Det var ett krigsdrabbat område, med regelrätta strider. Under de värsta tiderna kunde man var dag finna tio till femton döda kroppar utefter vägen. I vägspärrarna kontrollerades allt bagage minutiöst, nu finns där bara skyltar med texten Drive slow. Mycket har hänt sedan februari 2002, då en vapenvila ingicks mellan regeringen och den tamilska gerillan. Det var ett stort steg mot en tillvaro av samexistens efter nitton års våldsamma stridigheter och oräkneliga brott mot de mänskliga rättigheterna. I våras avbröt gerillan fredsförhandlingarna, men inte vapenvilan. Landet är som mest förött uppe i norr, kring Jaffna. Nu kan man resa dit också, ta flyget, men vi bestämmer oss för att vänta med det.

Människorna på Sri Lanka är krigströtta, de flesta önskar bara att få fortsätta med sina liv, ha en vardag, göra planer för framtiden och bygga upp något. Försiktigt försiktigt talar man om fred, den kan så lätt gå om intet, det har man varit med om otaliga gånger, men nu har vapenvilan hållit i sig, det är något nytt och något att försöka glädjas över, även om ingen vågar hoppas för mycket.
Polonnaruwa var huvudstad i en tid då kungar utmanövrerade varann, under ett par århundraden från början av 1000-talet och en bit in på 1200-talet. Om man vill ta sig en titt på de välbevarade ruinerna är det klokt att anlita en guide. Annars blir ruinerna mest ruiner. Den guide vi får visar sig vara en veritabel källa av kunskap, han har varit historielärare. När han blev förflyttad till ett oroligt område sa han upp sig, han hade småbarn och kriget pågick. Han fick inget nytt jobb som lärare. Nu är han guide. Inte många av dem som erbjuder turisterna sina tjänster gör det som sitt förstahandsval.
Under en halv dag besöker vi tempel, sjÙ�n som en av kungarna anlade, kungens slott med rum för 300 konkubiner, stupor för de döda munkarnas aska och Gal Vihara, ett av Sri Lankas absolut ståtligaste konstarv och en sakral plats, en klippa med fyra enorma Buddhaskulpturer. Det är den mediterande Buddha, den upplyste, den reflekterande som står på en lotusplattform, och så den döde Buddha liggande med händerna öppna, utsträckta. Ett par av templen överraskar, de är hinduiska på utsidan och buddistiska på insidan ’? exempel på hur religionerna färgar av sig på varandra och inte är så strikt åtskilda som de fundamentalistiskt lagda vill påstå. Rundturen avslutas med att vi åker till ett bad för munkar som ligger i en skogsglänta, en liten bassäng formad som den heligaste av blommor, lotusen. Citronfjärilarna vimlar i luften, men guiden säger att det fanns oändligt många fler när han var barn. Fjärilarna har tagit mycket stryk av de kemiska bekämpningsmedlen.

Åter i Kandy förbereds nyårsfirandet. Vi bestämmer oss för ballroom dance på det anrika Queens Hotel efter att ha inhämtat förtryckta programblad med texten i silver. Det ser lovande ut och maten är verkligen underbar, buffé med heta grönsaker, fiskrätter och grillat kött, det lena klibbiga riset. Frukterna kittlar och smeker gommen. Men där dansen ska gå av stapeln är det tomt och stämningen tafatt. Vi får små hattar i färgglad folie och svänger tillsammans med några andra par runt lite till coverbandet vars sångare är omöjlig att höra. Tiden är nog förbi för ballroom dance. Utanför hotellet har blomsterförsäljaren krupit in i sin kiosk för att sova.
Vi fortsätter söderut, ner förbi Colombo utefter den västliga kusten. Bussen stannar i Galle. Med auto ricksha når vi Dalawella, en liten by bortanför den större turistorten Unawatuna. Vi hittar hotellet vi bodde på för fjorton år sedan, det har byggts ut och blivit ett fint pensionat. Det ligger alldeles intill havet med vajande palmer och korallrev. Här är lugnet. Det skönaste är att bara sitta i skuggan och läsa.
Matsalens servitörer är unga. De har hamnat här för arbetets skull, ofta bor deras familjer på andra orter och de kan bara fara hem då och då.
–Beautiful island, difficult life, säger Anil från Polonnaruwa.
Hans flickvän bor i Kandy, vilket är bra långt härifrån. Han håller på att spara till en flygbiljett för att kunna jobba i Dubai ett par år och därefter gifta sig något mer stadd vid kassa.

På andra sidan järnvägen ligger djungelbyn. Grönskan är tät och frodig, den nästan uppfyller luften. Vi promenerar längs med grusvägen som kantas av småhus och träffar nybyggarna Saman och Kumari i färd med att snickra på sitt hus. Det ska bli ett kök och två rum. De har köpt marken för tre lakhs, cirka 30 000 kr. Ögonen lyser på Saman när han visar oss runt, särskilt när han pekar på risfälten bakom huset. De är så friskt gröna. En hel koloni papegojor lyfter från fälten när de blir varse oss. Vi bjuds att dricka kokosnötsmjölk ur smala glas, på gården tronar ett par kungspalmer. Saman är byggnadsarbetare och jobbar runt om i landet. Det egna huset bygger han och Kumari på under semestern, det kommer att ta litet tid.
Under snöiga nätter i Toronto, när han hela tiden drömmer om Asien, formas beslutet att resa tillbaka. Jag läser Michael Ondaatjes bok Resan hem. Han lämnade Sri Lanka som elvaåring, har levt i Kanada sedan dess. I boken återskapar han sin fars och mors ungdom. Fadern som fick studera utomlands, låtsades vara inskriven vid Cambridge och fick familjen att skicka tre års understöd – för pengarna bjöd han på galanta middagar och engagerade sig i båtklubben. Modern som skapade kreativa danser i Isadora Duncans stil och som av sin mor kläddes i fantasifulla och ointagliga munderingar inför danser och partyn (bland annat en hummerdräkt som hon bar vid en nyårsdans på Galle Face Hotel i Colombo med klor som höll kavaljerer på avstånd). Fadern drack periodvis och blev beryktad bland annat för en vansinnestågfärd då han söp tillsammans med lokföraren, slog ned sitt resesällskap och samlade ihop 25 krukor med yoghurt för att slänga ut dem i tron att de var japanska bomber. Föräldrarna förenades av en förkärlek för skruvad humor och boken är fylld av underbara anekdoter. Det kommer mörkare stråk, faderns drickande ökar och tystnaden tilltar i föräldrarnas äktenskap som blir allt olyckligare.

Ondaatje berättar om ett Sri Lanka före kriget och han gör det med en stor kärlek till landet där han föddes och till sin galna släkt. Den tycks ha haft många originella medlemmar, och allra mest lyser porträttet av mormor Lalla som ständigt förlade sitt ena lösbröst och kom att dö i en enorm monsunflod famnande ett jakarandaträd.
Det regnar i Dalawella, det vräker ner, varmt regn trummar mot taken och gör fåror i sanden. Men det är bara korta skurar, solen försvinner inte långa stunder. Efter några dagar vid stranden tar bussen oss åter till Colombo och resans cirkel sluts. Där slår vi på stort och tar in på Galle Face Hotel. Det legendariska hotellet byggdes 1864 och ligger som ett smycke mellan havet och huvudgatan, vitmålat med tunga möbler i mörkt trä och röda sammetsmattor. In till lobbyn är det alltid öppet, de höga dörrarna med danserskor urkarvade i träet stängs inte. Till fågelbona i lobbyn är det tät flygtrafik. På Galle Face Hotel har bland andra Edward Heath och Ali Bhutto bott, liksom drottning Ingrid av Danmark och Arthur C Clarke som skrev färdigt sin rymdodyssé under vistelsen här. En populär hotelldirektör var Cyril Gardiner, som lämnat många meddelanden efter sig. Han var en inbiten icke-rökare, vilket skyltar här och var i hotellet visar på: Don’t smoke in bed, the ashes we find may be yours. C. G. Vid hissen finns en skylt som talar om hur nyttigt det är att gå i trappor. På ett par stora tavlor vid ingången är omdömen från olika gäster inskrivna, och de flesta verkar ha valt stället för att det avviker från moderna hotells anonymitet och perfekta rätlinjighet. I verandabaren kan man sitta länge, hasa sig ned i rottingstolarna och lyssna till sorlet från samtal och havsvind.
Stan ligger precis runt hörnet och vi går ut i skymningsljuset, färdas längs trånga gator in i natten.


Text: Birgitta Wallin • 2004-11-30
RestipsSri Lanka

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top