Vietnamesiska Reunification Express – 170 mil på räls genom Vietnam. Foto: Jonas Gratzer.

Restips

Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi

170 mil långa Återföreningsexpressen löper längs Vietnams tropiska kust. Vagabonds utsända gjorde den episka tågresan från söder till norr.

Text: Mikael Persson • 2021-04-08

Pfyiiit! En kraftfull stationsvissla och så rullar vi. Blått diesellok i rörelse. Långt koppel av gungande vagnar. Utanför tågfönstret följer mängder av människor liksom en vägg av väntande mopeder bakom nedfällda bommar. Därefter passerad järnvägsbro och gråblått flodvatten som motvilligt speglar skyskrapor. 

– Mot Hanoi! Mot Hanoi! ropar tågvärden Vuong upphetsat genom den öppna vagnsdörren. 

Vietnamesiska Reunification Express är precis som Transsibiriska järnvägen både en nationell angelägenhet och enande symbol. 170 mil av räls och slipers bildar tillsammans landets ryggrad från Mekongdeltat i söder mot Tonkinbukten och den kinesiska gränsen i norr.

Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Ho Chi Minh City, eller Saigon, som den fortfarande kallas i folkmun. Foto: Jonas Gratzer.

Resan tar mindre än två dygn men spänner samtidigt över ett långt längre tidsperspektiv än så. Fram till 1976 hölls nationens landsändar åtskilda genom krig, ockupationer och storpolitiskt spel. Idag följer samma landskap som en långsträckt och fridfull muralmålning av risfält, byar och bufflar. Starten, däremot, tar avstamp från ett urbant adhd.

– Ho Chi Minh City? Det är bara regeringen i Hanoi som säger så. Vi som bor här kallar fortfarande vår hemstad för Saigon, säger 22-åriga Minh.

Jag träffar henne av en slump dagen före min avfärd. Har just vandrat genom stan på jakt efter sovvagnsbiljetter och passerat den franska kolonialtidens alla skuggor: Operan byggd med europeisk förebild, Café Brodard som sedan 1946 serverat franska gräddbakelser, Hotel Continental där den brittiske journalisten Thomas Fowler i Graham Greenes roman Den stillsamme amerikanen intrigerade med sin rival Alden Pyle om samma vietnamesiska älskarinna i en bitter fejd som slutade med att Pyle lönnmördades och sänktes i floden vid Dachowbron samtidigt som landet slets sönder av krig och utländska makt­ambitioner.

På tillbakavägen pausar jag över en kopp kaffe. Adressen är densamma som dit amerikaner skyndade sig den 29 april 1975 efter att ha hörsammat det kodade radiomeddelandet “The temperature in Saigon is 105 degrees and rising” följt av Bing Crosbys White Christmas. Signalen kickade igång helikopterevakuering av västerlänningar från byggnadens tak samtidigt som motståndarsidan stod redo att forcera det sista hindret och inta det sydvietnamesiska presidentpalatset några kvarter bort. Sedan något årtionde tillbaka har det gamla CIA-tillhållet bytt från underrättelseverksamhet till kaféer och konstgallerier.

– Det hade jag ingen aning om, säger Minh lika misstroget som förvånat när jag berättat historien för henne, samtidigt som hon återgår till att kolla mejl och Instagram, som hon brukar göra just här i skarven mellan ekonomistudier på universitetet och kvällsjobbet i en affär. 

Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Ungt och hippt, Saigon. Foto: Jonas Gratzer.
Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Banh bao. Snabbaste vägen till lycklig mage i Hanoi. Foto: Jonas Gratzer.

Staden som tåget just lämnar bakom sig har precis som landet i övrigt växlat in på ett helt annat spår än då krigsreportrarna flydde från tiggande napalmoffer till Gin & tonic på Hotel Rex takbar. Kikar ut genom det halvöppna vagnsfönstret. Saigons skyskrapor försvinner in i morgondiset. Trafiken har redan nått kokpunkten.

För den som saknar facit kan det kanske vara en smula svårt att avgöra vilken politisk och ekonomisk riktning som till slut vann striden. Hammaren och skäran hamnar ofta i samma blickfång som reklam för Gucci och Louis Vuitton. Framför statyer av Ho Chi Minh står selfiefoto­graferande vietnameser uppställda i ungefär samma poser som klädmodellerna i 1970-talets svenska post­orderkataloger. 

Återföreningsexpressen lutar sig däremot mot samma era som Eiffeltornet. Byggstart 1899. Premiärresa 1936. Långa uppehåll påtvingade av krigets sönderbombade broar och bortsprängda räls. Men från och med den 31 december 1976 åter i bruk för att knyta ihop det enade Vietnam. 

Under de kommande två veckorna färdas jag och fotografen Jonas längs tåglinjens olika skepnader. I första klass sovvagn, där fyra sovplatser är bäddade med friskt doftande lakan. I överfulla vagnar där familjer reser i sällskap av jutesäckar och metallkoffertar och de som inte fått någon sittplats håller tillgodo med låga plastpallar eller sover som bylten på mörka kupégolv.

Landskapet är dock detsamma: gnistrande grönt och episkt som på film. Tåget tuffar snart genom tidlösa bilder. Kvinnor på huk bland risfältens plantor. Vita hägrar kring bufflar lika grå som gyttjan. Flodarm efter flodarm tömmer sitt vatten längs flacka kuststräckor. Plötsligt en bit av havet. Rullande bränningar och fisknät uppspända längs bambupålar. Någon timme inåt land sjunker bergens mörka bågar in mot vita kvällsmoln.

Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Återföreningsexpressen. Lång dags färd mot natt. Foto: Jonas Gratzer.

Jag ligger på britsen och lyssnar till resan genom natten. Mullret och skakningarna då broar passeras. Väskor som under korta stationsstopp kånkas genom korridoren. Vaknar först när magen ropar på frukost. Sex vagnar bort väntar restaurangvagnen. Alla bord är intagna av uniformerad tågpersonal. Ändå bjuds jag att sätta mig ner. 

Munsbitar med kyckling i kryddig fisksås följs av rispappersrullar fyllda med knaprig fläsksvål, groddar och sallad. Äter och skålar cognacsfärgat brännvin i låga glas. Strax intill ligger kocken på rygg över ett bord och röker i tankfulla puffar. Kikar samtidigt ut genom det halvöppna restaurangvagnsfönstret. Risfält och tågtutor blir till bamburidåer och ökad fart.

Bortom kuststaden Danang klättrar vindlande kurvor mot Vaipasset. Tunnlar följs av broar innan järnvägen slår följe med vad som tycks vara jordklotets själva krökningsvinkel. Rycker till då djungelgrenar törnar mot vagnsfönster och tak. Långt under oss guppar fiskebåtar över vita vågtoppar. Då och då isolerade stränder mot ljus sand och turkosblått vatten. Får lust att dra i nödbromsen och ta mig dit, men lyckas ändå stå emot impulsen. Håller mig stilla tills tåget självmant slår på bromsarna inför ett karamellrosa stationshus. 

Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Mjukt & luftkonditionerat. Vietnamesisk tågslummer. Foto: Jonas Gratzer.
Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Ankomst Danang. Foto: Jonas Gratzer.

I Hué pausar vi färden i två dygn. Ingen annan vietnamesisk stad är stoltare och mer kultiverad än denna. Ändå har den gett stoff till regissören Stanley Kubricks hårdkokta krigsklassiker Full Metal Jacket.

– Vi förlorade, säger Thanh med en röst som är mer trött än bitter när vi puttrar fram på hans åldriga mc-taxi längs Loigatan. 

Hemstaden föddes ur en dröm. Nguyen­dynastins kejsare skapade sitt säte med Pekings förbjudna stad som förebild. Innanför murar och vallgravar väntade palats, tempel och bostäder åt alla, från personliga parfymbärare och läkare till tusentals tjänare och hovdamer. Varje morgon serverades kejsaren Tu Duc te bryggt på dagg från lotusblommor för att därefter fördriva tiden i sällskap av hundratals konkubiner och middagar som omfattade över 50 rätter.

Knappt hundra år senare, sommaren 1963, startade Thich Quang Duc sin duvblå Austin A95 från ett av Hués kloster. Målet var Saigon. Väl där brände buddistmunken sig själv till döds i protest mot den USA-stödda president Ngo Dinh Diems korrupta styre. Några år senare stod hela nationen i lågor. Och värst av allt flammade Hué.

När allt brakade loss inför nyåret 1968 backades det sydvietnamesiska Saigon upp av amerikanska soldater mot det röda norr under ledning av revolutionären Ho Chi Minh. Kraftmätningen skapade sådan ödeläggelse i Hué att Carsten Jensen i sin reseskildring Jag har sett världen börja, från 1996, liknade staden vid ett tropiskt Berlin som efter bombningarna nådigt lämnats tillbaka till naturen.

– Det otäckaste var inte att strida i främmande trakter. Värst var att se min egen hembygd förstöras, säger Thanh som var löjtnant för en sydvietnamesisk pluton med fem stridsvagnar.

Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Lang Co utanför Hoi An. Gungande tåg och mjuk risfältsgrönska. Foto: Jonas Gratzer.
Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Tåg i Vietnam och vardagen är alltid nära. Foto: Jonas Gratzer.

Idag är Hué inte bara återuppbyggd, utan även under inflytande av den typ av optimism och framåtanda som jag inbillar mig rådde i Sverige på 1960-talet. Fyra årtionden efter hudbortbrännande napalm och kulhål står breakdansande Sun på huvudet i en atletisk spinn. 

– Hué tillhör b-boys, säger han samtidigt som ett hetsigt trumbeat och ett nervöst piano dånar ut över Nguyen Van Troi-parken.

Har just fikat på ett bokkafé nära Parfymfloden. Nybyggda kvarter speglar sig i dess vatten. Hotell- och bankskrapor. Ryggsäcksresenärernas enklav med trottoarserverad pizza och Superbowl på storbilds-tv. På andra sidan en svart järnbro berättar staden om hur den såg ut före kriget. 

Når snart Dong Ba-marknaden, där smala marknadsgångar leder bort från solljuset mot drakfrukter, torkade räkor och köttstycken på krok medan försäljare gör som de alltid gjort; fyller i sina räkenskaper i anteckningsblock och noterar dagen som passerat. 

Ytterligare lite längre bort höjer sig Kejsarstadens yttre murar kring återuppbyggda Tha Hoapalatsets väggar i rött. Mäktiga tronsalar varvas med tempel och påkostade trädgårdar. Därefter avsnitt av det gamla sönderbombade citadellet som fått resa sig på egen hand. Smala betonggränder skär igenom en trädgårdsstad av låga hus och bamburidåer. 

Når stora dammar där arméer av grodor sänder ut konspiratoriska signaler till varandra och fiskare försvinner ut med nät, håvar och spön bland väven av vattenliljor. 

Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Bland kejserliga lotusdrömmar i Hué. Foto: Jonas Gratzer.

Onsdag och tåget mot Hanoi rusar mot den 17:e breddgraden. Fram till 1975 flöt Ben Hai-floden genom DMZ(demilitarized zones), ingenmansland. Nu har skiljelinjen mellan Syd- och Nordvietnam försvunnit under ett täcke av buskar och träd. Ändå känns det snart som om jag verkligen passerat en gräns.

Vet inte riktigt vad klockan är eller hur långt vi åkt. Bara att landskapet plötsligt känns helt annorlunda. Dricker kaffe i restaurangvagnen och försöker förgäves få någon ur personalen att dra igång karaoke-anläggningen. Pratar med ett franskt konstnärspar som fyllt sina målarblock med vietnamesiska ansikten och ögonblick. Utsikten från deras kupéfönster säger plötsligt norr. Dalgångar sluter sig kring bönder som vadar genom ankelhögt risfältsvatten. Sandfärgade katedralers katolska kors sticker upp ur lantliga ingenstans.

Då och då släpper risfältshavet fram öar av något annat. Oaser av palmlundar och bananplantor. Dammar med purpurfärgade liljor. Plötsliga sockertoppsberg som påminner om urtidsdjur som stelnat i steget. Några liknar elefanter. Andra har formen av väldiga drakar. 

Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Visselpipor och blå uniformer. Vietnam är ett himmelrike för tågkonnässörer. Foto: Jonas Gratzer.
Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Lang Co. Mittemellan berg, hav och djungel. Foto: Jonas Gratzer.

Sent på kvällen når vi Hanoi. Tåget tuffar närgånget genom huvudstadens förorter. Jag ser rakt in i upplysta rum. Folk samlade runt middagsbord. Kvinnor i färd med köksbestyr. Män som rör sig mellan tv-soffor och bokhyllor. Därefter en stationsbyggnad som får mig att tänka på ett påtvingat äktenskap mellan en ideologiskt driven traktorbonde och en fransk hovdam.

Under det 19 år och 180 dagar långa Vietnamkriget fälldes i ton räknat mer flygbomber än under hela andra världskriget. Några hamnade här och tvingade fram Ga Há Nois hoplappning av fransk nyrenässans med fyrkantigt i Stalingrått. Pusselbitarna tycks inte hänga ihop, men gör det ändå på något märkligt sätt. Som resten av staden.

Kan man bli förälskad i en stad? I så fall blir jag det här. Hanois skyskrapor, trafik och chica kaffebarer berättar om samma explosiva ekonomiska utveckling och BNP-tillväxt som i Saigon. Men det här är något annat. Hongkong, Katmandu och Paris bakgator på samma gång. Gamla stans virrvarr av vindlande gränder följs av lätt sjangserade hus med senapsgula fasader och buktande järnbalkonger. 

Hittar ett ledigt rum på ett hotell som passande nog heter Time. Somnar till grannbarens musikanläggning som betar av Red Hot Chili Peppers Californication. Vaknar till en stor tupp som gal ljudligt inför den första strimman ljus.

Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Lycklig lunch mellan Saigon och Hanoi. Foto: Jonas Gratzer.
Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Kyckling med ris, Återföreningsexpressen style. Foto: Jonas Gratzer.

Tidig morgon ligger Hoàn Kiem Lake om­slutet av vinterdimma. Äldre män och kvinnor gymnastiserar med rörelser som fåglar som suttit på nattkvist och förbereder sig för att dra till väders med armar höjda och sänkta som vingar. Mittemot bron till Jadetemplet strömmar Boney M:s Rasputin från en liten transistor uppställd på en stenbänk. Små, kvicka steg på sneakers och joggingskor. Damer i övre medelåldern. Guldbeströdd pyjamas, pumps och tajta trikåer. Runt nästa hörn en utomhuskurs i salsa.

Promenerar tillbaka till gamla stan. Livet sker till stor del öppet och ogenerat. Längs poppelgröna alléer följer improviserade trottoarverkstäder för mopeder. Så en kvinna som säljer ingefärsdoftande degknyten (banh bao) från en ångande gryta på cykelns pakethållare. Strax intill en tekittel på en kolbädd som får det att sticka kärvt i näsborrarna. 

Rörelser och dofter driver mig vidare. Vill hela tiden se mer. Vad som döljer sig bortom banyan­trädet där en gammal dam gräddar gyllene rispannkakor, vad som följer efter de pagodspeglande sjöarna och röda tempelväggar. Mörkret har lagt sig över staden när jag beställer kaffe på en av serveringarna mittemot St Joseph-katedralen.

– Vietnam går bra nu. Men glöm aldrig vilka som styr och vilka som har monopol på det som sägs och siffrorna som presenteras, säger studenten Leo som fikar tillsammans med några kompisar.

Två år återstår av marknadsföringsstudierna vid universitetet i London. 

– Ifall jag stannar kvar i Storbritannien skulle jag kanske kunna tjäna 6 000–8 000 pund i må­naden, funderar Leo.

Ändå har han tänkt återvända hem.™?

– Min familj och mina vänner finns här, och jag vill vara med och forma mitt eget hemland.

Imorgon kliver han ombord tåget för att åka söderut och hälsa på släkten i Saigon. Färden dit följer Återföreningsexpressen längs berg, dalgångar och risfält i ett land som en gång var delat i nord och syd, men nu är ett och på stark väg framåt.

Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Ngo 224 Le Duan. Bokstavligen Hanois järnvägsgata. Foto: Jonas Gratzer.
Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Hanoi dansar in morgonen vid Hoan Kiem-sjön. Foto: Jonas Gratzer.

Tåg i Vietnam

Tågklasser

Reunification Express erbjuder flera dagliga avgångar mellan Saigon och Hanoi. Enkel resa tar 31–35 timmar. Tidtabell och annan bra information finns hos Seat 61.

Sittvagn med pullmansäten och luftkonditionering funkar utmärkt för kortare sträckor. Vid längre resor bör du sikta på sovvagn. Bäst är soft sleeper med fyra bäddar, lakan, filt och kudde. Nedre bädd ger även garanterad sittplats under dagen.

Prisskillnaden gentemot hard sleeper, som innebär en kupé med sex britsar, är så försumbar att du bör unna dig första klass med större utrymme och mer komfort.

Samtliga kupéer har låsbara dörrar och uttag för mobiler, datorer etc. Mat och snacks erbjuds av restaurangvagn och ombordförsäljning. Utbudet är ganska trist, så ta gärna med egen extra färdkost.

Köpa biljett

Köp biljett till flera sträckor direkt på stationerna i Saigon, Danang, Hué och Hanoi som har engelskspråkig personal. Ta med vietnamesiska dong (VND) i kontanter liksom pass. I Vietnam kan du reservera plats via järnvägsbolagets hemsida. Hämta ut och betala biljetterna inom 24 timmar.

Förhandsboka

Pausar du längs färden måste du köpa ny biljett för att fortsätta resan. Boka i förväg för att få den plats som du önskar. Om du är flexibel när det gäller klass och pris brukar det även finnas några lediga platser med kort varsel hos Vietnams järnvägar, men tyvärr är det svårt/omöjligt att fullfölja transaktioner utan vietnamesiskt betalkort.

Förboka via 12 go eller Baolau. Mot bokningsavgift bokar de snabbt och smidigt tågbiljetter i Vietnam. 

Vietnam Impressive är en resebyrå i Hanoi som också kan boka biljetter.

Återföreningsexpressen – favoritsträckor

Danang–Hué – under sträckan korsas det dramatiska passet Hai Van med oceaner av moln. Sträckan följer även Sydkinesiska sjöns stränder, risfält och floder.

Hué–Hanoi – bjuder på frodiga dalgångar och spektakulära sockertoppsberg.

Tåg i Vietnam – med Återföreningsexpressen från Saigon till Hanoi
Återföreningsexpressen. Foto: Jonas Gratzer.

Text: Mikael Persson • 2021-04-08
RestipsVietnamReportageTågresor
Scroll to Top