Apulien – en roadtrip på Italiens klack

Dörren glider upp och jag kliver barfota ut på den ljumma stenbelagda innergården. Morgonljuset lägger ett varmt skimmer över den vita lantgården där man under gårdagskvällen dukat upp för 6-rättersmiddag.

Vinet porlade, lampor dinglade i träden och sorlet pågick till småtimmarna. Vi anlände med andan i halsen. Trafiken från flygplatsen i Bari var som ett flipperspel där vi väjde för oberäkneliga bilister som kryssade mellan filerna på motorvägen. Bomullsskjortan klibbade mot kroppen då vi en timme senare fick syn på skylten: Masseria Frantoio. Klockan var närmare halv tio på kvällen och termometern visade 35,5 grader. Madonna!

Nu, i morgonljuset, är kontrasten påtaglig. Jag stryker med handen längs väggen på den vitkalkade masserian, lantgården från 1800-talet som ligger inbäddad i Itriadalens böljande olivlundar.

Medan områden som Toscana, Amalfi och Sicilien länge lockat turister från hela världen känns det som om Apulien lutat sig tillbaka. Kanske andas man slutligen ut, efter årtusenden av invasioner från både öst och väst. På 700-talet f Kr expanderade antikens Grekland och nådde stora delar av Apulien, något som satte tydliga spår. Efter grekerna kom fenicier, normander, bysantiner, araber, tyskar, fransmän, spanjorer …

Lantgårdar rustades med murar, städer byggdes på kullar och Apulien formades.

En äldre man i flanellskjorta susar förbi på en liten blå moped. Några nyvakna gäster strosar till poolen. Jag vänder om. En veckas roadtrip står på agendan. Jag vill inte spilla en sekund.

– Domenico Modugno var stammis här i Polignano a Mare på 30-talet!

Nico Apostolo pekar ivrigt på väggen fylld med svartvita foton på italienska skådespelare, musiker och artister poserande i baren.

Jag sneglar på bilden där två stolta män ler mot kameran. Den ena av dem Apuliens stolthet, Modugno. Ja ni vet låten ”Volare, ooooh, cantare ooooh, nel blu dipinto di blu”. Nico berättar att sångaren växte upp i staden och numera har en egen staty nere på torget.

• 

• 

Fläktarna surrar frenetiskt i taket på den livliga glassbaren. Kaffebönor mals till pulver. Gelato skopas upp. Espresso sveps på stående fot. Kaféet Il Super Mago di Gelo är Polignano a Mares knutpunkt. Ett kultställe som funnits sedan 30-talet, långt innan staden blev känd för sin spektakulära ravin, pittoreska sandstrand och gamla stadsdel balanserande på klipporna.

Ur högtalarna dånar italienska poplåtar, och butikschefen med slätrakade kinder, högt hårfäste och välstruken ljusblå skjorta river citronzest i en kopp med espresso, amaretto och grädde.

Han berättar att han själv växte upp i den gamla stadsdelen. Då hade han staden för sig själv. Idag myllrar gatorna av nyfikna turister. Jag frågar honom hur det kommer sig att han är kvar här.

– Klipporna, vattnet. Husen som nästan svävar på havet. Staden talar för sig själv, säger han och sticker till oss en nyslungad granita på fikon.

Under eftermiddagen utforskar jag och min resekompanjon trånga gränder med slitna törnrosabalkonger och bleknande stenfasader. Vi korsar bron, passerar torget med den skimrande statyn och tar trapporna ner till havet där våghalsiga ungdomar slår volter från höga klippor.

Den kulissliknande stadskärnan får en att undra om staden verkligen är på riktigt. Stenarna bränns mot bara fötter och tinningarna bultar då kläder åker av och vattenytan bryts.

Giovanni D’Andrea och Isabella de Gregorio har bilat hit från Neapel. Nu befinner de sig på semestern de länge drömt om.

– Det är vackert, men vi är visst inte ensamma om att tycka det, konstaterar Giovanni skrattande och blickar in mot den ikoniska stranden som är fullproppad med folk.

På kvällen får vi det, om möjligt, ännu mer bekräftat då den närliggande staden Ostuni tornar upp sig i fjärran. De utländska turisterna är få, nästintill obefintliga, men italienarna tycks älska Apulien. Jag klandrar dem inte.

Den medeltida, vita staden byggdes strategiskt på en kulle som skydd mot invasioner. Väl innanför portarna väntar en labyrint av gränder, trappor och hus klättrande på varandra. På torg och i gränder trängs små barer där vin ackompanjeras av brickor med charkuterier och ostar. Lite längre bort kan man skymta det glittrande Adriatiska havet. Den sjunkande solen får Itriadalens olivlundar att skimra i guld. Ostuni, som från sina grekiska rötter betyder ”ny stad”, vibrerar av liv.

En roadtrip i Apulien innebär sällan stora avstånd och det är därför ett tacksamt område för dagsutflykter. Från Bari ända ner till sydligaste spetsen på klacken, Santa Maria di Leuca, tar det knappa tre timmar med bil. Klackens östkust kantas av klippbad, sömniga fiskebyar och slingrande kustvägar. Ett tonläge som gör att man vill dra ner rutorna och låta den syditalienska atmosfären strömma in. Vi kör söderut.

Vid Torre Sant’Andrea parkerar vi bilen, packar badkläder och sätter av. Orangeskimrande kalkstensklippor för tankarna till Portugals sydkust eller Gotlands rauklandskap, och naturliga trappor leder ner till badklippor.

• 

• 

Vi passerar kuststaden Otranto med sin charmiga hamn och historiska läge, äter friterade skaldjur på knallgula pappersdukar i Porto Badisco och låter tiden rinna iväg vid Cala dell’Acquaviva – en pittoresk badvik där ljummet havsvatten möter friskt källvatten. När mörkret lagt sig stannar vi till i fiskehamnen Porto Tricase där vi med lite tur lyckas knipa ett bord på populära Taverna del Porto – tidigare en anspråkslös bar och pizzeria – idag en hubb för fiskälskare med rangliga färggranna träbord, hyllvis med naturvin och en läcker fiskdisk med dagens fångst. Vinälskaren och hovmästaren

Ostuni kallas också för ”den vita staden” och det vimlar av små gränder likt en labyrint.

Roberto Rizzo berättar att han jobbat runt om i Europa, senast på en Michelinkrog i Milano, men har valt att flytta hem i och med pandemin.

– Jag vill ha bra arbetsförhållanden, jobba med lokala råvaror och bo nära havet. Dessutom får jag nörda ner mig i naturviner!

Han stryker med handen på flaskor som står uppradade på hyllor under ditskrivna citat som ”Non si puo vivere senza il mare e vino” – man kan inte leva utan havet och vin. Samtidigt bakom fiskdisken i restaurangen står delägaren Alessandro Coppola och skivar tunn carpaccio av färsk lax. Han är stolt. Över sitt arv och möjligheten att driva vidare en yrkesfärdighet som gått i generationer.

Snart fylls vårt bord med anjovistoppad bruschetta, fisktartar, friterad svärdfisk, musslor. Och, när vi inte tror att vi orkar mer, en krämig räkpasta följd av en syrlig citronsorbet. Att det är långt efter stängningstid verkar ingen bry sig om. I Porto Tricase försvinner timmarna.

• 

• 

– Det här rosévinet serverades till Obama och valdes ut av självaste Massimo Bottura, säger Diletta Bortone stolt och drar ur korken till den stora ektunnan så vi kan dofta.

Vi befinner oss på den historiska vingården Apollonio, en halvtimme med bil utanför Lecce i området Copertina. Förutom Diletta, exportchef på Apollonio, har vi slagit följe med Andrea De Carlo – en sommelier som skräddarsyr vinturer och kan det mesta om odlingarna i området.

När Syditalien kolonialiserades av grekerna fick det namnet Oenotria – vinlandet. Här, på de syditalienska slätterna, har man tillverkat vin sedan urminnes tider, men fram till nyligen har vinerna haft relativt dåligt rykte eftersom det till största del producerats bulkviner, det vill säga utfyllnad till viner i andra regioner. På senare tid har alltfler kvalitetsviner knackat på dörren, gamla odlingstekniker blandats med moderna och Apulien fått en ny klang i vinvärlden.

Den svala, fuktiga källaren på Apollonio är en labyrint av rum med dammiga flaskor från svunna tider. På våningen ovanför står jättelika ektunnor i rad och mitt bland dem ett långbord uppdukat för provning.

• 

• 

Jag skvalpar runt det djupröda vinet i glaset. Smuttar. Mjukt, kraftigt, men långt ifrån så inställsamt som jag upplevt andra Primitivoviner. Varför? undrar jag och får svaret att de flesta Primitivoviner som exporteras från Italien produceras för att passa den stora massan. Ett slags standardsmak, istället för viner med lagring och karaktär.

Diletta betraktar vinet i glaset.

– Det är synd, för det här är ju på riktigt! För oss är vin så mycket mer än bara en dryck. Det är historia, kultur, en bit av vårt land.

När vi senare på kvällen beställer in husets vin på en liten kvarterskrog i Lecce ser jag att etiketten är från vingården Apollonio. Det känns redan familjärt. På samma sätt som staden gör, med sina historiska byggnader i barockstil, ståtliga kyrkor och sin kulturrika stadskärna. Lecce kallas ofta för ”södra italiens Florens” och förtjänar sin tid. Själva får vi nöja oss med en kväll. Det är dags att vända norrut, lämna det sydliga området Salento och ta sikte på Apuliens gastronomiska centrum.

Roadtrippen går genom inlandet. Förbi vinodlingar och snustorra byar där de flesta flytt augustihettan för kustens svalare temperaturer. I staden Galatina stannar vi för färska, mazarinliknande pasticciotto på det historiska konditoriet Ascalone från 1745. Vi gör en avstickare till Gallipoli vars stadskärna bär starka grekiska rötter. Här äter vi färska skaldjur och badar med semestrande lokalbor i hamnen.

På ett sömnigt torg i staden Ceglie Messapica sitter några äldre farbröder i skuggan, dricker espresso och läser La Repubblica – dagstidning- en som utnämnt den lilla italienska staden till landets gastronomiska centrum.

– Vårt kök är hyperlokalt, det går inte att hitta i andra delar av Apulien, säger Angela Amico och öppnar en golvlucka, tänder lampan och visar vägen ner i den smala spiraltrappan.

När hon och hennes man köpte huset kände de först inte till den djupa grottan. Via sägner fick de reda på att man en gång i tiden förvarat snö, kanske vatten, under det före detta klostret. Idag är den fyra våningar djupa grottan den perfekta vinkällaren. Ytterligare en lucka öppnas i golvet och ostkällaren blottas.

Cibus bär en av Michelinguidens Bib gourmand – det vill säga en utmärkelse för restauranger med vällagad mat till ett rimligt pris – och drivs av paret Angela Amico och Lillino Silibello som välkomnar in till vad som känns som ett hem. Vinrankor slingrar sig mellan husen på gårdsplanet, fotografier täcker väggar och fönster och små träbord kantas av hyllor fyllda med böcker.

Lunchen, ja den lirar med den bonniga, hjärtliga själen fast med modern finess. Läskande tomatgazpacho, fyllda zucchiniblommor, rökt aubergine och diverse charkuterier och ostar dukas fram. När jag hugger in på den traditionella pastarätten orechiette med mustig tomatsås och krämig burrata kan jag inte annat än stämma in med Bib-utmärkelsen. Det är vällagat, rustikt och prisvärt. Men framför allt är det tillagat med hjärta.

• 

• 

Veckan närmar sig sitt slut. De böljande olivfälten med låga stenmurar och rustika masserior gör det svårt att slita sig. Här och där sticker de toppiga, vita trullo-husen upp – de konformade stenhusen som en gång i tiden sägs ha konstruerats just för att man lika snabbt skulle kunna montera ner dem ifall en inspektör kom. Skatterna var nämligen skyhöga. Vi bestämmer oss för att skippa Alberobello – staden med över 1000 världsarvsklassade trullohus – och checkar istället in på lantgården Trullo Santangelo, där familjen Elia dukar upp för middag på gårdsplanen. Några hundar springer fritt och solens sista strålar sträcker sig över olivlundarna.

Under veckan har vi träffat lokalbor som älskar sin by, sitt hav, sitt land. Ikväll är inget undantag. Ett glas svalkande rosévin från egen gård sträcks fram och under skuggan av ett jättelikt mullbärsträd tar vi del av ytterligare en syditaliensk livshistoria.

---

Text: • 2021-12-28
Italien • Mat och dryck • Reportage • Roadtrip