Istriska irrfärder. Foto: Linda Gren

Istriska irrfärder. Foto: Linda Gren

Kroatien

Kroatien: Matresa genom vackra Istrien

Istriens historia är skriven i blod. Men Istrien är också en av Kroatiens vackraste platser. Vi lämnade kusten och utforskade halvön som delas av tre länder.

Text: Jonas Henningsson • 2016-05-24

Vi hänger på Grota. Nästan alla andra restau­ranger i Rovinj är turistfällor enligt vår nyfunna vän Mihaela Medic som sitter bredvid oss. Men så finns det små hak som gör eget vin på familjevingården, dit stammisar kommer redan vid sju på morgonen. Som Grota.  

– Man kan komma hit utan någon vän, man hittar nya här, garanterat, fortsätter Mihaela. Männen i baren pratar gammal italienska, en dialekt på utdöende. Lilla Grota berättar mycket om Istrien på sina få slitna kvadratmeter, förstår vi långt senare.  

Kroatien: Matresa genom vackra Istrien
Matsafari i Rovinjs historiska centrum.

En tidig morgon när varken Grota, resten av Rovinj eller havet ännu vaknat utan ligger slumrande stilla lämnar vi kusten. Kör norrut pÙ? vindlande vägar tillsammans med en blånande dimma som suddar ut konturerna på landskap och byar. Igår kväll när vi tog vårt sista glas vin på Grota lade vi kartan på bardisken, drog fingret över den och stannade inte förrän vi var så långt från den hektiska kusten som det var möjligt. 
Ser bra ut, sa Mihaela, åk dit ni. Så nu är vi på väg mot halvöns nordöstra del. Mot det bergiga gränslandet där Kroatien och Slovenien möts, heller inte långt från nordöstra Italiens gränsland. Istrien. På kroatiska och slovenska Istra, på italienska Istria. Viktigt, för här talar man alla tre språken. Skyltarna är på kroatiska och italienska. Vi studerar kartan. Motovun är också Motona, Pazin, Pisino, Buzet är Pinguente. 

Istriens band till Italien är skrivna i blod. Historien om de istriska italienarna är historien om en av Europas stora tvångsförflyttningar, den istriska diasporan omfattar flera hundra tusen istriska italienare som tvingades överge sina hemtrakter och hitta en framtid, främst i spridda delar av Italien där de härstammat från tidigare. Idag bor ungefär tjugotusen italienare kvar i Istrien. 

Reportaget fortsätter på nästa sida.

Redan på 500-talet var Istrien, som varit en del av det romerska riket sedan Augustus dagar, helt romaniserat. Men de kommande femtonhundra åren såg stora förändringar. Först följde större grupper av slaviska invandrare. Venedig hade makten från 1300-talet fram till slutet av 1700-talet då Istrien inkorporerades i Österrikiska imperiet.  Efter en kort fransk intervention la man beslag på hela halvön 1813. Även i minoritet bestod dock det istrisk-italienska inflytandet, kulturellt och ekonomiskt framförallt. 

Kroatien: Matresa genom vackra Istrien
Vinbarerna är många, vinerna utsökta.

Från 1800-talets början hördes allt starkare kroatiska och slovenska nationalistiska röster som opponerade sig mot den stora italienska dominansen över språket, kulturen och ekonomin. När så stora grupper italienskättade istrier lämnade Istrien under första världskriget vägde skålen över numerärt för de kroatiska och slovenska grupperna som nu på allvar krävde språklig och kulturell frigörelse från de italienska rötterna.
Pendeln svängde tillbaka under 1920-talet då Italien under den fascistiska regimen tog total kontroll över halvön, förbjöd alla andra språk än italienska. 
Mot slutet av andra världskriget inleddes så den slutgiltiga historiska upplösningen, den italienska exodus som tvingade bort flera hundratusen istriska italienare och ändrade inte bara demografin utan de kulturella mönstren i regionen. Det historiska oket spelar förstås in i förståelsen av Istrien idag. 

Kroatien: Matresa genom vackra Istrien
Ut på vägarna, målet är byn Buxet

Vi blir på bättre humör ju längre in i landet vi färdas. Kullar inlindade i vinrankor, olivträd uppställda i givakt. Det skira ljuset som faller på den mjölkvita och ljusmatta kalkstenen.

En smal väg in mot bergen leder oss längre ut på landsbygden. Vi följer en liten grön dalgång allt längre in i kilen mellan höga kullar. Förbi lilla byn Lanisce, och så, bortom nästa sväng ännu mindre Podgace som vilar vid foten av ett berg. 
En samling nötta bostadshus med flagnande puts och några lador längs en dammig byväg. Mer än så är det inte. Området är det lantligaste och mest isolerade vi sett hittills i Istrien. Dragiga ihåliga stenhus som ger ett hopplöst övergivet intryck, som att de tappat allt självförtroende. Framför husen, en stor äng där en hjord oxar väller fram. Och så två unga män som kommer lommande över fältet. De presenterar sig som Ivan och David Mejak, bor i ett av husen häruppe med mamma Smiljana, pappa Grgo Mejak och syrran Marija.

Kroatien: Matresa genom vackra Istrien
Boskarinoxarna är symboler för Istrien, När traktorer infördes minskade deras antal dramatiskt, men fort­­-
­farande kan man hitta de ståtliga djuren på en del gårdar. Köttet är eftertraktat.

– Byns namn betyder ungefär kalsong eller gren, kolla däruppe på kullen, berättar Ivan och pekar på stenformationen på kullen som med bara lite fantasi har formen av en gren. Gränsen till Slovenien ligger alldeles bortom kalsongen, upplyser den andre brodern med ett skratt. De gör ofta så, pratar och fyller i varandras meningar. 

Bröderna pendlar till jobbet på dagarna men all annan tid föder de upp boskarinoxar. De vill förstås visa oss djuren så vi hoppar upp på traktorn och gungar ut över ängen, bort mot oxarna. Ivan och David berättar kärleksfullt om djuren som alla har namn. 

Kroatien: Matresa genom vackra Istrien
Pappa Grgo med sönerna Ivan och David Mejak.

Oxarna är vackra och majestätiska. Och enorma, märker vi när vi närmar oss. Bringan är mjölkvit, det är bara de unga uppstudsiga som har en brun mantel. 

– Den där påminner om mig, han är stark, skrattar den äldre brodern Ivan. Ja, ja, suckar David. 

Boskarinoxen räddades från utrotning för tjugo år sedan. De ståtliga djuren med sina långa horn har stått emot krig och folkvandringar, men inte mekanisering och strömlinjeformat jordbruk med stordriftstankar. Stammen höll på att dö ut men en veterinär från Trieste slog larm i tid.
Sedan romartiden har boskarinoxen varit helt avgörande för överlevnaden här. De har varit arbetsredskap, de har gett mjölk och kött. Romarna använde de urstarka djuren till att forsla stora stenblock till sina eleganta stadsprojekt som amfiteatern i Pula på sydspetsen av halvön. 

Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Vi promenerar över ängen tillbaka upp mot byn. Ivan berättar om Podgaces utveckling, från att ha varit en levande by med 400 invånare, till en utarmad avfolkningsbygd där de flesta har svårt att få sina jordbruk att gå ihop. Utflyttningen förde Podgaceborna ut i världen, och skapade band.

 – Pappa var den enda som stannade av tio syskon, vi har kusiner i Australien, Kanada och USA, jag ska åka tillbaka till Australien och hälsa på till vintern, berättar Ivan.  

Motsättningen mellan stad och landsbygd, fattig och rik, utveckling och stagnation är särskilt tydlig i Kroatien, tycker David men tillägger att det bara måste gå att lösa problemen på landsbygden. Till staden flyttar han aldrig tillbaka. 

Kroatien: Matresa genom vackra Istrien
Lufttorkad skinka, Prsut – värt en resa bara det.

– Jag har bott där förut, i Zagreb, men det var inget för mig. Men ni – ni stannar väl på en liten lunch? 

När vi kommer upp till huset tar bröderna och mamma Smiljana kvickt fram oliver, ostar, skinka och nybakat bröd. Att dricka till – familjens eget vin och vatten förstås. Efter en stund vill pappa Grgo visa sin senaste skinka, så vi går in i ladan och letar efter skinkan, prsut, den berömda biten av grisen som är så välsmakande. Men hittar bara armen på grisen, den hänger i en gammal glänsande krok i taket. 

Kroatien: Matresa genom vackra Istrien
Istriens främsta viner är gjorda på druvan malvasia.

– Det är godare, och armen är ju egentligen stor den också, det blir bra, säger David och trollar vant fram en tallrik tunnskuren skinka. 

Lunchen fortsätter. Mamma Smiljana vill visa sin paj, ni måste smaka den här också. Och den här. Och pappa Grgo har ju sitt nya vin klart också, det förstås, hur kunde vi glömma det! Han hämtar en tillbringare. Och en till. Samtalen för oss in i seneftermiddagen och kvällen innan vi tackar för oss. 

Romarna kallade Istrien för Terra Magica. Oliverna var vitt omtalade i hela romarriket. De många soltimmarna, men också regnen och jordarna gjorde underverk för smakerna.  Endast olja härifrån dög för kejsarna och den istriska olivoljan exporterades till hela imperiet. När romarna lämnade området inriktades skörden av de små frukterna främst på att tillgodose familjebehoven, inte förrän under de senaste tjugo åren har tillverkningen av kvalitetsolja tagit fart igen. Idag är oljan återigen en av världens bästa.

Kroatien: Matresa genom vackra Istrien
Gå vilse i gränder – ett rent nöje!

Vi klättrar uppåt ända tills punkten där kullarna möter den istriska himlen och bara fåglarna kan fortsätta. Långt borta i fjärran ser vi byn Motovun balansera på en motsvarande hög topp, de istriska byarna är ofta byggda högst upp på kullarna. Självklart för att ha utsikten och försvarsmöjligheten, inkräktare var vanliga och de kom såväl från havet som från inlandet. Det skulle vara lätt för den här byn att helt enkelt ge upp och bara trilla nerför stupet. Familjen Ipsas hus ligger dessutom vid vägs ände.   

Familjen har odlat oliver i mer än tvåhundra år. Mannen är uppe på den mest avlägsna sluttningen och skördar vindruvor idag, om några år har familjen tagit fram ett eget vin, men bara för familjebehov. 

– Ser ni honom däruppe? undrar Irene Ipsa och lägger ut handen över dalgången med riktning upp mot en omöjligt brant slänt. Jo, däruppe ser vi något litet som rör sig bland vinrankorna. Och förstår genast vilket slit det är att odla vin och oliver här. 

Kroatien: Matresa genom vackra Istrien
Långluncher är vanliga i Istrien, maten och vinet är alldeles för bra för att stressa över, har man dessutom utsikt över mäktiga dalar och vingårdar känns det onödigt att skynda på lunchen.

– Vi börjar skörda oliverna när de ändrar färg, i oktober någon gång. När de skiftar nyans är processen inne i druvan klar. Skördar gör vi genom att skaka de högsta grenarna. Sen kammar vi trädet, vi har lagt ut nät innan också, förstås, förklarar Ipsa. För kvaliteten är det viktigt att vi skördar vid rätt tid. Från plockning till pressen ska det gå snabbt, vi åker till pressen på en gång och samma kväll har vi olja hemma i huset.

Maskiner häruppe är nästan omöjligt att använda, förstår vi. Trots det omöjliga läget utökar familjen sina arealer varje år. 

– Har ni hittat ända ut hit måste ni stanna på lunch, insisterar Irene. Jo, vi har börjat förstå konceptet med den istriska långlunchen och vi har ju inte bråttom. 

Så Irene dukar under ett tak av malvasiadruvstockar som blir ett naturligt skydd från den stekande solen. Utsikten är nästan onödigt fin från familjens trädgård, vi ser Motovun långt där borta i blådiset, böljande sluttningar med olivträd och vindlande stigar nerför sluttningen. En och annan rovfågel cirklar runt i blickfånget. Omelett med tryffel, prsut, fårost, ost på ko, oliver och bröd. Och malvasia förstås, frisk krispig malvasia. 

Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Varje morgon i Istriens inland känns det som att världen håller andan. Vi slår upp fönstret i vårt rum och spanar ut över dalgången. En blånande dimma belägrar dalen. Naturens egna impressionistiska penseldrag skapar ett mystiskt skimmer. Och så soldiset som är gyllene, mässingsfärgat på kvällen men mer klarmetalliskt nu på morgonen. 

När vi anlände till Buzet i skymningen igår ramlade det kastanjer från himlen. Med ett klapprande ljud lägger de sig tillrätta på de nötta kullerstensgatorna. Buzets gamla nötta gränder lockar förstås besökare, men mest lockar den lilla dyrbara svampen som gömmer sig i lövskogarna på sluttningarna kring byn. 

Kroatien: Matresa genom vackra Istrien
Anita Zigante och hunden Biba är ett drömteam när det gäller att hitta tryffel.

– Bra Biba! 

Anita Zigante hivar fram en ordentlig bit choklad ur fickan och blandrasen Biba tar lyckligt emot biten och fortsätter rufsa ivrigt bland löven. Matte Anita tar sin spade och gräver fram bytet och lägger det i sin korg, sopar igen spåren efter såret i jorden med fallna löv och fortsätter spana. 

– Upp till 5 000 euro kilot kan vi få för den, ofta växer den närmare bäcken några hundra meter nerför slänten. Tryffeln växer främst i lövskog men man kan också hitta den på de öppna fälten, nära floder, nära vatten, på sluttningar ner mot vattnet, berättar svärsonen Marko Puh som följt med på tryffelsafarin.  

Annars går Anita främst ut på nätterna, börjar sina pass vid tiotiden på kvällen och kommer hem i gryningen. Då får hon och Biba jobba ostört, det är mycket lugnare i skogen då, knappt några människor, inga distraktioner. Och så ser heller ingen var man hittar tryffeln. För tryffeljakten är inte bara en skön sysselsättning.

Sedan 1960-talet har priserna stigit kraftigt och numera handlas tryffeln på nätet över hela jordklotet. Tryffel är big business i Istrien. Marko berättar historier om förgiftade hundar, förpestade marker, förtätade familjefejder och mycket avundsjuka. Jante bor tydligen även i de här sköna skogarna, tänker vi och spanar vidare efter Biba som dragit iväg nerför slänten.  

Kroatien: Matresa genom vackra Istrien
Antingen kan man vila ögonen på de fina antikviteterna eller utsikten.

Tillbaka i Buzet släntrar vi mållöst runt på de labyrintiska gatorna. I en av gränderna lockas vi av ljudet från en ateljé. Inne i det gamla välvda stenhuset arbetar konstnären Hari Ivancic frenetiskt på ett nytt projekt. Hari vet det mesta om att fånga det karakteristiska ljuset i Istrien, men han gör det från minnet, inte genom att titta ut över dalen med det magiska ljuset. 

– Jag målar alltid från minnet, jag har starka minnen och känslor för vissa saker. 

För Istrien förstås. Vi förstår precis vad Hari menar.


Text: Jonas Henningsson • 2016-05-24
KroatienRestipsMat och dryck

Scroll to Top