Lajv på ett lettiskt fängelse

Fängelse-lajv i forna Sovjetunionen? Ibland är det fullt tillräckligt att bara vara turist. Foto: Johan Marklund

Lettland

Roadtrip i Lettland: Sovjet-vibbar, vingårdar och konst

Upptäck Lettlands mer okända sidor på en roadtrip. En resa som bjuder på en hel del nära-Sovjet-upplevelser men även prunkande vingårdar och pittoreska byar.

Text: Christian Daun • 2021-10-24

Here also lives bats, säger vår guide Lita Bérzina på bruten engelska.

Vi vandrar genom en mörk kulvert, endast hjälpligt upplyst av våra smartphones-ficklampor. Fladdermössen är de enda varelser som bor här nuförtiden, på Starlet. Vägen till den forna sovjetiska militärbasen kantas av ödehus. Raddor av grådystra, tomt gapande betongkomplex. De tomma rummen som ögonhålor i ett kranium. Här fanns dagis, skola, butiker. Till och med ett hotell. Ett helt samhälle växte upp i anslutning till basen med 3 000 människor, främst officerare och deras familjer.

Via jättelika teleskop avlyssnades amerikanernas kommunikation. 1992 inledde den sovjetiska armén sin reträtt från Lettland, och den 22 juli 1994 lämnade de sista officerarna Starlet. Numera ägs teleskopen av universitetet i Ventspils som använder dem för radioastronomi.

Det är en eggande miljö Lita Bérzina visar upp. När vi kommer upp från underjorden tar hon med oss in i en rotundaformad byggnad. De intakta kontrollpanelerna ser ut att vara hämtade från tv-serien Chernobyl. Några av officerarnas rum är ännu möblerade. Grå sladdtelefoner och förhistoriska datorer, och i änden av en korridor syns en flagnad röd stjärna. Lita pekar ut en sliten tegellänga. Där inne satt signalister, kodare men också KGB, de som såg till att informationen inte lämnade bygget.

Det förvånar mig inte att Lita Bérzinas guidade turer lockar turister från hela världen. Den som vill förstå hur det var att leva i Sovjetunionen har mycket att hämta i Lettland. En varning bör dock utfärdas. Emellanåt kan nära-sovjet-känslan bli snudd på obehaglig. Vårt nästa besöksmål, fängelset Karosta, är ett exempel på det.

På fängelsegården intill en koloss av mörkrött tegel sitter en grupp människor och äter lunch i skuggan. En man i gredelinfärgad uniform lösgör sig från sällskapet och spänner ögonen i mig. Juris insisterar på att tituleras ”commander chief ”. Mannen är bitig, i 60-årsåldern. Under skärmkepsen sitter en uppsättning ögon, bruna som en skogstjärn. Under dem en gråbuskig mustasch som förstärker hans stränga framtoning.

“Den som vill förstå hur det var att leva i Sovjetunionen har mycket att hämta i Lettland.” Foto: Johan Marklund

Jag börjar ångra att vi bokat värstingvarianten: en guidning med rollspelsliknande inslag. Juris kommenderar omedelbart ner mig på huk. Jag stretar på framåtlutad, i squat-position, med händerna bakom nacken. En desertörs pose, men här är det inget alternativ att ge upp. Mjölksyran är det bara att bortse ifrån. Juris manar på.

– Faster, faster!

Karosta var en anstalt för vanartiga soldater, berättar han medan jag våndas. Att försöka närma sig de internerades verklighet är en märklig upplevelse, gränslös. Det bara börjar det här lajvet som inte liknar något annat jag har varit med om.

– Du gör ingenting utan en order, inskärper Juris.

– Hepp, fötterna ihop! ryter han och petar mig i bröstet med en lång ridspöliknande pinne.

– Ser du att det inte finns några sängar? Varför inte? frågar han efter att ha föst in mig en dunkel cell.

Jag skakar på huvudet.

– Därför att det är ljust ute, fräser han. Vi sover väl inte mitt på dagen!

Så smäller han igen celldörren och lämnar mig att begrunda mitt öde. När han öppnar igen så visar han mig in i en annan cell där jag beordras ner på den ”soft bed” som ligger på golvet. Juris är inte nöjd förrän jag ligger raklång på den svala träplankan. På hans kommando ska jag, i en enda rörelse, studsa upp ur sängen och ställa mig i givakt. Mina taffliga försök gör honom märkbart irriterad.

– Faster this time, faster!

På fängelset Karosta får Vagabonds reporter via rollspel uppleva livet som intagen. Foto: Johan Marklund

Den fysiska ansträngningen är i boot camp-klass, men det är den psykologiska aspekten som skrämmer. Jag är inte van vid auktoritet; har inte gjort lumpen och har som frilansande journalist inte behövt underordna mig en chef. Ändå går det förbluffande fort att finna sig i en position av underhet. Det enda jag vill är att behaga min överordnade. Jag försöker låta stadig på rösten när jag svarar honom – ”Yes, commander chief!” – och gör mitt yttersta för att se opåverkad ut av övningarna.

När jag stapplar ut från Karosta efter en och en halv timmes helvetesexercis – jag får bland annat springa fram och tillbaka i fängelsekorridoren iförd gasmask, med min träsäng som flygplansvingar över ryggen – kan jag givetvis inte påstå att jag vet hur det var att leva i Lettland under den sovjetiska ockupationen; men för första gången känner jag i kropp, hjärta och hjärna något av det förtryck jag tidigare bara har läst om i böcker.

Bakom kulisserna på Lettlands fängelse-lajv. Foto: Johan Marklund

Lettland ockuperades av Sovjetunionen 1940 och förblev, med undantag för perioden 1941–1944 då Nazi-Tyskland styrde landet, en sovjetstat fram till självständigheten 1991. Konsekvenserna är fortfarande kännbara. Utbildningssystemet är eftersatt och många letter, särskilt de äldre, saknar den initiativförmåga som krävs för att kunna göra sig gällande i ett demokratiskt land. Ekonomiskt har Lettland har inte heller direkt gynnats av att Sovjet ”efterskänkte” en massa ineffektiva och arbetskraftsslukande fabriker.

Skruttiga fabriker finns det gott om, och den militära närvaron gör sig påmind i form av tomma bunkrar, militärbaser, för att inte tala om all kvarglömd ammunition som går att hitta på vart och vartannat fält. Lettland bortom Riga är som ett open air museum. Därför väljer vi också bort landets förvisso intressanta huvudstad, för att istället kryssa med hyrbil mellan mer oupptäckta påminnelser om landets förflutna.

Roadtrip genom Lettland. Foto: Johan Marklund

Vi tar färjan från Nynäshamn till Ventspils där vi plockar upp en hyrbil. Fördelen med ett roadtrip-upplägg är att intensiva upplevelser, som den på Karosta fängelset, kontrasteras med vilsam bilkörning genom pittoresk landsbygd. Vi passerar vidsträckta lapptäcken av åkermarker, ser storkbon trona ovanpå telefonstolparna. När vi mot slutet av dag två når kulturstaden Liepaja känner vi oss redo för ännu en dos historia.

Konst intas med fördel utan att någon förklarar vad allt föreställer, men galleridirektören Astra Dzérves upplysningar ger verken en djupare betydelse. Vi blir stående framför en skogsmålning av Karlis Fridrius Saumanis.

Motivet är i sig inte särskilt upphetsande: två män i folkdräkt, björkskog i höstskrud.

– Det finns ett före och ett efter ockupationen, förklarar Astra.

– Först är du ung, fri och experimentlysten.

Astra Dzérve är konstguide i kulturstaden Liepaja. Foto: Johan Marklund

Sedan, efter kriget och ockupationen, så är du bruten och lever i det förgångna. Då blir det mycket nostalgi i skogsmiljöer. Liepajas konstnärsskola öppnade 1926. Då var Lettland självständigt, konsten fri. Under sovjet-tiden behövde dock samtliga verk godkännas av kommittén. Robert Starosts, en annan konstnär vars alster vi ser på galleriet, tilläts varken gå klart sin utbildning eller ställa ut eftersom han var öppet anti-Sovjet.

– Vissa av konstnärerna deporterades till Sibirien, berättar Astra.

– Den här är också typisk, kolla, utbrister hon när vi närmar oss en mer modern oljemålning av en barnvagn.

– Barnvagnen, framtiden… Det var så du behövde måla på 1980-talet om du skulle få hänga på utställningar. Den ljusa framtiden, det var den som skulle visas upp. Skildrade du den kärva vardagen så var det kört för dig.

När jag berättar om min omtumlande upplevelse på Karosta-fängelset konstaterar hon att sådana besöksmål är viktiga för turismen men att de inte kan visas upp för äldre letter, eller för ryssar, eftersom de i viss mån fortfarande lever i förtryck.

– De vill hellre ha något sådant här, säger hon och gestikulerar menande ut mot kullerstenstorget utanför, en slätstruken piazza kantad av restauranger och kaféer som kunde ha legat var som helst i Västeuropa.

På galleriet Romas Dārzs i Liepaja hänger såväl modern konst som verk av äldre mästare. Foto: Johan Marklund

Det finns förstås letter som längtar efter just detta, att Lettland ska förknippas med något annat än Sovjet. Martins Barkans som driver Abavas Winery i Abava-dalen, inte långt från Sabile, är en av dem. Han vill göra Lettland känt som vinland. Det låter kanske förryckt: Klimatet är ogästvänligt, med iskalla vintrar, och någon tradition kan inte åberopas. Under sovjettiden tillverkades äppelvin i Lettland, men det slisket
har inget gott rykte.

– Det sades att om man dricker äppelvin så har man fallit till livets botten, säger Martins och garvar.

Han korkar upp en flaska Solaris. Den tyska druvan, som har tagits fram av druvinstitutet i Freiburg, trivs bättre här än på varmare breddgrader där solen lockar fram för mycket sötma. Några av hans viner har tidvis funnits i Systembolagets sortiment, berättar han. Och Abavas rabarberskumpa, som vi också får smaka, har serverats på flotta hotell i London.

Någon ensam galning är han inte. Just nu finns det uppemot 70 mindre vintillverkare i landet. Kunnandet finns. Martins påminner om att letten Raimonds Tomsons utsetts till Europas främste sommelier. Men frågan är om Lettland, med sin starka äppeltradition, inte har allra bäst chans att hävda sig som ciderland. Martins låter oss smaka ”Hopped apple” vars citra-humle gör drycken till en angenäm korsning av öl och cider.

– Känner du? Det är naturliga grejer, inga koncentrat, säger han.

Abavas Winery står i begrepp att lansera ”The cider route”, en turistvänlig rutt som förhoppningsvis ska främja fenomenet baltisk cider.

– Baltisk cider är inte som den från Asturien eller Normandie, den är mer crisp, mer vinlik. Jag är helt övertygad om att vi har något att erbjuda världen.

Nästa dag spanar vi in en turistattraktion som inte heller den har med kommunismen att göra. Via pitstops i Serde och Aizputa har vi hamnat i den forna hansastaden Kuldiga. Här finns Europas största vattenfall eller, ja, i alla fall det bredaste. Vi blickar ut över fallet medan vi äter en rustik lunch på värdshuset Bangert’s. Från låg höjd forsar vattnet ner i skummiga kaskader. Fint, absolut, men kanske inte värt en omväg.

Mustig kräftsoppa på värdshuset Bangert’s i Kuldiga, som även erbjuder utsikt över Europas bredaste vattenfall. Foto: Johan Marklund

Det är däremot samtalet med Krista, den 37-åriga kvinna som visar oss runt i det stillsamma samhället. Om somrarna väller turister in för att simma i floden, men off-season är Kuldigas gator glesbefolkade.

– Turister är glada generellt sett, när de försvinner så ändras stämningen. Folk tar på sig sina Baltic everyday faces. Och då ser de inte glada ut, säger hon och skrattar.

– Vi letter är besläktade med Norden, kan jag känna. Vädret som inte alltid är så härligt, det påverkar folk. Det här är inte Spanien direkt.

Krista, som arbetar på museum, lämnade dock Riga för Kuldiga helt frivilligt, det betonar hon medan vi vandrar runt kullerstensgator kantade av skrangliga gamla träkåkar.

– Livet här är väldigt stilla. Du kanske ser det som att det är helt tomt. Jag ser det snarare som yta, möjlighet att göra saker. Jag simmar, cyklar, går rakt ut i skogen. Att flytta till landet innebär inte att vara en förlorare.

“Fördelen med ett roadtrip-upplägg är att intensiva upplevelser kontrasteras med vilsam bilkörning genom pittoresk landsbygd.” Foto: Johan Marklund

Hon är del av en andra lettisk flytta-till-landet-våg. Den första inleddes i mitten av 1990-talet, efter självständigheten, då många letter fick tillbaka beslagtagen familjeegendom. Vi går förbi ett flertal tomma 1800-talshus, till salu för omkring 10 000 euro styck. Krista pekar på en tvåvåningskåk med sprucken puts och plywoodskivor över fönstren.

– De flesta har inte råd att rusta upp sina hus, men de säljer inte heller. De hoppas att värdet en dag ska öka.

Efter promenaden landar vi på Curonia, ett kafferosteri som drivs av hennes vän Klaus Slanorans. Mannen i svart t-shirt, svart keps, skägg och tatueringar har precis som Krista tydliga minnen från Sovjet-tiden.

– De tryckte ner folk med propaganda och alkohol, minns Klaus.

– På fabriken kom förmannen med vodkaflaskorna. Alla var småfulla hela tiden.

De minns båda virtuves sarunas. Kökspratet. De strikt förbjudna åsikter deras föräldrar enbart kunde vädra i köket.

– Jag minns självständigheten, berättar Krista.

Mina föräldrar stod på barrikaderna i Riga. Jag trodde att det skulle bli krig. Men så hände det. Lettland blev fritt. Från att ha gått omkring i kläder som hennes mormor hade sytt var det plötsligt möjligt att handla Lego. Och popcorn.

“Barnvagnen. Det var så du behövde måla på 1980-talet om du skulle få hänga på utställningar. Den ljusa framtiden, det var den som skulle visas upp.” Foto: Johan Marklund

– Jag minns verkligen när jag åt popcorn för första gången, säger Krista med en blick som låter förstå att det var ett speciellt ögonblick.

Som tonåring reste hon till Wisconsin i USA för att bo hos sin faster. Krista hade vid det laget hunnit bli en tonårsrebell som lyssnade på hardcorepunk. Och oj vad hon vantrivdes bland all amerikansk fasad.

– Jag var så arg på amerikanerna som bara smajlade och var artiga. Fy, vad ni ljuger, kände jag. De ville inte veta något om mig, ville bara att jag också skulle spela.

Hon ler tillgjort med uppspärrade ögon.

– Hi, how are you?

En dag träffade hon en pojke som hon kom bra överens med. Jack, hette han. Kom från Chicago, sa han, men det var något med hans dialekt som fick Krista att tvivla. När hon kom hem till Jacks familj var det som att göra en tidsresa. En babushka serverade te, och i tv-soffan satt en plufsig man och såg butter ut med fjärrkontrollen i handen. Och Krista, hon kände sig hemma hos den ryska familjen. Hemma i det hon alltid hade uppfattat som främmande, som det andra.

– Även om jag skulle vilja förneka det så är jag en ”post-soviet girl”. Tänk att jag behövde åka till Chicago för att inse det!

I konstnärsboendet Serde i den lilla byn Aizpute bor kreativa själar från hela världen för att skapa konst och hantverk. Foto: Johan Marklund

Sista dagen svänger vi av mot Ligatne. En vägskylt förkunnar att det är 897 kilometer till Moskva, det är däremot aldrig särskilt långt till Sovjet. Regina Kinder, vår guide i Ligatnes enorma och förr så topphemliga bunkersystem, behagar skämta. Vid introduktionen, innan vi går ner i underjorden, summerar hon besökarnas nationaliteter.

– New York, Tyskland, Sverige… Bara så att jag kan rapportera er till KGB senare.

Den påkostade bunkern blev klar först 1982. Hit skulle potentaterna i den lettisk-sovjetiska regeringen fly vid en eventuell amerikansk kärnvapenattack. Invigningen sammanföll med Leonid Brezjnevs död. Få insåg det då, men det skulle visa sig vara början på slutet. Brezjnevs och två andra högt uppsatta ledares simultana frånfälle banade väg för Gorbatjov och Sovjetunionens upplösning.

– You notice the bad smell? frågar Regina när vi går ner.

– Well, Soviet times stink.

I Liepaja ramlade Vagabonds utsända in på Bauber and Bärs, en barberarsalong som också tjänstgjorde som bar. Hög man cave-faktor. Foto: Johan Marklund

Bunkermuseet öppnade 2003 och det mesta av rekvisitan finns kvar. Rundturen blir ett gyllene tillfälle att ta Instagramvänliga bilder poserande i björnfällsmössa vid skrivbord, gormande hittepåbefallningar i en illröd telefon. Men vi lär oss saker också. Som att den lettiska regeringen valde att behålla bunkern i drift under 90-talet, då många befarade ett ryskt invasionsförsök. Vi träder in i ”contamination room”, det rum där kärnavfallssmittade soldater skulle duscha av sig och dumpa radioaktiva kläder. De något naiva säkerhetsrutinerna kan förklaras med att bunkern byggdes före Tjernobyl, förklarar Regina.

I matsalen, som verkligen är en syn med sina plastrosor, vaxdukar och vinröda stolar, informerar Regina Kinder om de frikostiga vodkaransoner som gällde för bunkerpersonalen. En tysk med distinkt tysk brytning tar till orda.

– Naaat everyfing waz beed about socialism!

Även här i Ligatne-bunkern kan man lajva, berättar Regina Kinder mot slutet av rundturen.

Titt som tätt fylls de underjordiska korridorerna med rök varpå skådisar utklädda till beväpnade sovjetiska militärer jagar hugade besökare. Det kanske kan vara något för mig? Jag som vill förstå hur det var under sovjet-tiden. Jag avstår, nöjer mig istället med att köpa en gasmask i souvenirshoppen. Ibland är det fullt tillräckligt att bara vara turist.


Text: Christian Daun • 2021-10-24
LettlandReportage

Scroll to Top