Österlen på cykel – från Maglehem till Simrishamn

Österlen strax efter gryningen. Cykeln parkerad där Ravlundafältet möter strändernas svall. Någonstans mellan Vitaby kyrka och Stenshuvuds mörka puckel hänger fullmånen som en blossande silverkula. Plötsligt varken doftar eller ser Sverige ut som det brukar. Strandnejlika och backtimjan kittlar näsborrarna. Fårbetad sandstäpp drar mot hav och vita sandstränder. 

Vår cyklande resa är knappt ett dygn gammal. Fyra lättjefullt trampande dagar bort väntar Simrishamn. Däremellan följer en trakt som för drygt 100 år sedan tillhörde den fattiga och bortglömda halvan av Skåne. Simrishamnsredaktören John Oskar Osterman och skribenten Theodor Tufvesson fick i uppdrag att rycka området ur anonymiteten och producerade en turistbroschyr som försågs med den delvis påhittade etiketten Österlen. 

Sedan dess har namnet blivit lika mycket en metafor som ett geografiskt begrepp. Drömmen om den perfekta sommaren. Skildrad i ord, ton och bild genom filmen Äppelkriget, Olle Adolphson och en rödfräknig Bombi Bitt. 

Välsignat med en natur som inte liknar något annat på denna sida av Öresund.

Och så maten.

Vi börjar med den.

Läs även vår guide till Österlen!

Torsk från Simrishamn. Sparris från Skillinge. Grannbyn Maglehems jordgubbar. Potatis från de böljande fältens mörka mylla. Smaken av Österlens unika DNA fyller Drakamöllans kök i samklang med stundens naturliga mognad, fångst och skörd som den är. Resultatet speglar det nya, nordiska köket. Maten som lockar hit japaner, britter, svenskar, danskar och andra besökare enbart utifrån kulinariska preferenser.

Cykelpedalerna går liksom av sig själva mot 1600-talsgården. Kanske för att vi skakat av oss trafiken längs riksväg 19. Förmodligen helt enkelt för att vi är hungriga. 

Bortom en sval lövskogstunnel väntar korsvirkeslängan som en midsommarnattsdröm omfamnad av honungsrosor och högstammig bokskog. 

För drygt 20 år sedan kom Ingalill Thorsell till platsen under letandet efter boende åt sig själv och sin hund.

– Jag föll direkt! Allt kändes magiskt.

Så många skarpa röster har varit här förut. Under första halvan av 1900-talet tillbringade Stig Dagerman, Vilhelm Moberg och Harry Martinson kvällarna på Drakamöllan i sällskap av folklivsforskaren John Nihléns familj. Så följde greve Christer Mörner som regelbundet gästades av Sven-Bertil Taube, Monica Zetterlund och Olle Adolphson trots att den gamla bondgårdens inte fullt så sällskapliga iller, Henry M Iller, lär ha bitit sig fast i en besökares näsa.

Idag driver Ingalill Drakamöllan tillsammans med kocken Jesper Dahl och Christina Olsson som nyligen lämnat ett sydfranskt krogäventyr bakom sig. Skylten vid riksvägen säger gårds­hotell. Verkligheten rymmer mycket mer än så. Tanken på att korsbefrukta idéer blev till Nordiskt Forums veckolånga träffar för gästande forskare, konstnärer och samhällsdebattörer. Innan dess hade uppslaget från en besökande dansk baryton slagit rot och utvecklats till ­Drakamöllans operafestival, som varje sommar låter bokskogsbackarnas naturliga akustik lyfta allt från Madame Butterfly till den egenproducerade barnoperan om draken Kjetil. Så finns förstås basen. Boendet, köket och maten.

– Natur, årstid och lokala råvaror bestämmer vad vi serverar, förklarar Jesper och Christina från köket.

Upplägget gör tryckta menyer omöjliga. ­Istället presenteras middagen vid kvällens matsalsbord, ord för ord.

Vi äter sakta till levande ljus inför varma skuggor. Gravad oxfilé inleder med körvelmajonnäs, syltade kantareller och lingonvinägrett. Därefter en mjuk övergång till halstrad torskrygg i sällskap av gräddigt vitvins- och fänkålsskum. Så finalen av fläderpicklade jordgubbar i sällskap av jordgubbsglass med rostade mandelsmulor och korallflarn som slut på aftonens trerättersfärd genom Österlen.

Sanden är mjuk, nästan pulvrig. Knirk, knirk, viskar den under fötterna. 

– Man borde övernatta uppe på heden, vakna och somna till dofterna av vilda örter!

Gästande Klara Wallgren drömmer högt samtidigt som dottern Livet fyller Havängs strand med små livsnjutande piruetter. 

Det är lätt att ryckas med. Under vår cyklande morgon har kartan sagt Sverige, men landskapet något helt annat. Då Linné färdades genom samma trakt lär han ha besvarat sin egen förundran med att bitar av Danmark och Tyskland tycktes ha drivit mot norr. Anmärkningen känns alltjämt relevant vid Skepparps Vingård, där prydliga rader av druvstockar blir till det vin som en av Chiles största kännare nyligen blindtest-placerade som high altitude Sydafrika.

– Visst fanns det tvivlare, säger Bengt Fuffe Åkesson och rättar till en vinranka.

Han var i alla fall övertygad: Kan man odla äpplen på Österlen så kan man också odla druvor. Idag omfattar odlingen cirka 13 000 klimattåliga stockar och druvorna solaris, rondo och cabernet cortis som blir till rött, vitt och mousserat. Den som inte bara nöjer sig med att provsmaka skörden kan dessutom boka en egen rad och prova på året som vinbonde.

Högst en timme ytterligare i rörelse. Absolut inte mer. Vi har cyklat inåt land. Bort från Haväng och kustens ström av husbilar. Lärkorna är med oss. Naturen sjunger, landskapet gungar. Plötsligt tjuter en ångloksvissla. Platsen heter Vitaby och följs av alldagliga hus, gröna traktorer och vit kyrka med trappstegstorn.

“Ibland vill man bara balla ur och spela Pink Floyd svinhögt.” Gungstolen som vaggar in den klarblå kvällen på Back Roads Farm signalerar budskapet i upproriskt stökiga bokstäver. Indirekt svarar det också jakande på frågan: Kan äpplen vara rock’n’roll?

Tre flaskor av Bad Apples must står på bordet. Smaken är rik och syrlig som djupa klunkar ur en solig oktoberdag. Etiketternas psykedeliska dödskallar och blodröda äpplendrar däremot mot samma gåtfulla landskap som bakgrundsmusiken.

– Hör du koskällorna? undrar Mats Genberg samtidigt som Blue Öyster Cults 70-talsklassiker(Don’t Fear) The Reaper når verandan.

Tre år har passerat sedan Mats bytte Simrishamn mot en gård på landet. Då var han redan känd som lokal opinionsbildare.Som under mjölkupproret, då Arla försökte konkurrera ut Skånemejerier från traktens Coopbutiker men till slut fick ge sig inför folkligt motstånd. Eller kampanjen “Inga gruvor på Österlen” då striden mot brytning av zink mobiliserade allt från traktens grevar till katolska nunnor i ett så rungande nej att prospektörerna ryggade tillbaka.

Nu har han hamnat här, i Vitaby som skulle kunna vara vilken by som helst. Igenbommad järnvägsstation. Bank, post, bageri och butiker som försvunnit en efter en. Men till skillnad från många andra, jämnstora byar har Vitaby inte fortsatt den resan utför i sällskap av rullatorer, tomma hus och grånande eternit, utan istället sträckt ut ett antal bestämda nävar och greppat livet på nytt.

För en tid sedan öppnade två unga par Österlenburgare i trädgården bakom den gamla nedlagda lanthandeln och skapade vibbar som skulle kunna tillhöra en grön bakficka i Stockholm eller Berlin. 

Citronaioli-doppade sinnespommes med koriander och het salsa. Foodtruck i rostbrun plåt. Dessutom har byn en egen podd, Vitaby-podden, som berättat om allt från en av byns 100-åringar till traktens okrönta countrydrottning Maria Anderberg, och så finns förstås Mats kravodlade Bad Apples.

– Jag visste inte så mycket om äpplen då jag tog över gården. Men jag har lärt mig hantverket steg för steg.

Tillsammans med hunden Walter går kvällspromenaden mellan fruktlundens 30–40-åriga träd som fått växa lite som de vill istället för att tvingas in i raka produktionslinjer. Trots minus­kyliga majnätter finns äpplena ändå där; röda, runda, med ett okuvligt och beslutsamt inre som tagit dem hela vägen till färdig frukt. Framemot hösten skördas de för hand, för att därefter kallpressas, pastöriseras och buteljeras på musteriet i grannbyn Rörum. 

Resultatet? Flera medaljer i must-SM. Senast med Red Octobers blandning av Ingrid Marie och vildäpplen som 2020 tog guld i klassen Ej filtrerad blandad äppelmust av flera sorter. Dessutom Vitabymark så rik på liv att forskare från SLU letat sig hit för att studera hur blåmes, flugsnappare och andra fåglar dras till ekologiska äppelodlingar, kalasar på skadeinsekter och därmed också indirekt hjälper fruktodlarna med hållbart växtskydd på naturens egna villkor.

Färden söderut från Vitaby utmanar sinnen och avfärdar villfarelser. Som den att Skåne skulle vara platt. Vi har cyklat uppför hela morgonen. Och fortsätter lik förbannat ännu mer uppför tills andhämtningen flyttat innanför trumhinnorna som ett dunkande eko. 

Från det översta krönet vid Bästekille Gårdshotell känns Österlen som att titta ut över en utrullad skattkarta i megaformat. Hanöbukten, fält, fruktlundar och en väldig grön puckel i söder. Det är dit vi är på väg. Förbi Mellby där bagaren startar sin arbetsdag innan näktergalen tystnat och bullarna smakar rejält med kanel. Vidare mot kusten där vinddraget utför plötsligt får cykeln att kännas lätt som måsvingar. 

Kanske är det den berusningen som öppnar alla sinnen på vid gavel i nationalparken Stenshuvud. Avenbokskogen som med sin slingrande murgröna och fuktiga mark blir så nära djungel det går att komma norr om Kräftans vändkrets. Alstranden strax söder om Krivareboden som med sina yviga lövskuggor mot vit sand ger förnimmelsen av att befinna sig på en thailändsk djungelö.

Regnet startar bakom Coop i Sim­ris­hamn, klart och tillnyktrande efter en morgon helt fri från motstånd. Cykelvägen rinner snabbt. Asfalterat stråk i skarven mellan havet och riksväg 9. Böjer några vilda körsbärsgrenar till mun fylld med smaken av högsommar. Därefter fiskeläget Baskemölla som klättrar i väl avvägda trappsteg från den lilla hamnen. Så Vårhallarna och några fricampare som slagit upp sina tält längs ett klippigt strandavsnitt som närmar sig raukar.

Regnvåt uppförsbacke blir snart till en väg­skylt som säger Gröstorp och en annan som varnar för Drunken people crossing. Båda följs av ladugården där vi ska övernatta. Och jag kapitulerar på nytt.

– Det var absolut inte planerat. Och definitivt inte någon gammal dröm som gick i uppfyllelse.

När Sanna Lindell och maken Patrik trollingfiskat färdigt i Skåne och påbörjat hemresan mot Stockholm råkade de passera till salu-skylten som fick dem själva på kroken. Numera är Bengtssons loge både hemma och året runt-­öppet vandrarhem. Och det går bra. Allt har sin säsong. Sommargästerna som kommer för att leta upp Mandelmanns, Karl Fredrik och Ernst Kirchsteigers tv-renoverade hus. Sportfiskarna som siktar på allt från lax till vårvinter med havsöring. Höststormarnas novembersurfare som rider på Gislövshammars och Kåsebergas vågor. Och cykelturister som vi. Nästan alla hamnar till slut i det gamla kostallet framför en lokalproducerad öl eller två.

– Vi kom ju hit som utsocknes. Puben blev en effektiv dörröppnare in i bygemenskapen. Idag anger till och med traktens mäklare avståndet till den då de marknadsför sina objekt, skrattar Sanna.

Nästa morgon är sol och lärkor tillbaka och vi rullar ut på nytt. Cikoria och rödrusig vallmo följer landskapet som just får oss att slå om till cykelns behagligaste växel. I fjärran flämtar havet så blått som blått kan bli.

Läs även vår guide till Österlen!

Guide till Österlen – restauranger, hotell & bästa stränderna

På cykel längs med Kattegattleden – genom Skåne och Halland

Guide: cykla Kattegattleden – 17 tips på vägen

7 favoriter på sköna Österlen

---

Text: Mikael Persson • 2021-07-18
Restips • Sverige • Aktiv semester • Cykling • Reportage