Setúbal – strandfavorit i Portugal

Solen har gått ned och tusentals ljus följer oss när vi spränger fram över Vasco da Gama-brons respektingivande höjdmeter över floden Tajo. Bakom oss lämnar vi Lissabons vindlande gränder, romantiska spårvagnsfärder och en sprängfylld Estádio José Alvalade där ystra Sportingsupportrar sjunger sig hesa. Drygt 17 000 meter och en upplyst Kristusstaty senare är vi på den andra sidan. Det är på Setúbalhalvön äventyret vi söker finns. 

Vi har lämnat ett Sverige där solen under hösten varit konstant frånvarande. Nu kan vi inte sluta klicka fram väder­apparnas glädjeprognoser: Temperaturen tänker inte sjunka under 28 grader.

Morgonen efter tar vi kurviga småvägar som skär igenom Setúbals golfkluster mot havet. Det känns som att alltför få svenskar, förutom golfare och pensionärer, har vett att uppskatta Portugal. På planet ned räknade jag till fem personer, mig och fotografen Johan inräknade, som inte antingen var hemresande eller mottagare av folkpension. Våra seniorer har koll på läget.

I den senaste ekonomiska krisens kölvatten har de iberiska länderna valt två vägar. När grannlandet Spanien börjat eftertaxera sina inflyttade pensionärer gör Portugal tvärtom. Här lockas med EU:s lägsta pensionsskatt, 20 procent, dessutom är svenska kapitalinkomster och svenska privata tjänste­pensioner helt skattefria under tio år.

Vi blir gärna gamla vid Portugals kust. Så här i höstlovstider, när våra landsmän och kvinnor främst trängs på Kanarieöar och i Asien, har vi ett världshav för oss själva. Setúbals sandstränder vältrar sig ned mot Atlanten i generösa, gyllengula drivor. Badkläder behövs inte när vi låter havsvattnet väcka oss. Tjugo, kanske tjugotvå grader strax före klockan sju. Generöst för härdade nordbor. Vågorna dessutom lovande, vilket passar vårt aktivitetsval senare på dagen. Klockan är några minuter över sju när morgonsolen torkar oss och får den enkla, medhavda frukosten att smaka underbart. 

–Det här är inga stora vågor!

Med ett leende brett som en surfingbräda hälsar Carlos Falcão Pinheiro oss välkomna till sitt kungarike, Praia Castelo mitt på Setúbals atlantkust. Under ett par vingliga, salta somrar har jag förstått att vågsurfing inte är svårt. Det är sinnessjukt svårt. Här behövs en vågornas Mr Miyagi. En Mr Pinheiro borde fungera. Redan som 18-årig Lissabonsurfare blev han professionell vågmästare. Idag tränar han själv två lovande ungdomar och driver sedan 2003 sin egen surfskola.

– Kom igen Beata, kom igen!

– Åh, Carlos är en sådan punisher, stönar vår kurskompis Beata Szymanska, när vi guppar runt och försöker få ordning på kroppar och tajming till vågorna som Carlos beordrar iväg oss på.

Samtidigt verkar Carlos straffande vågpedagogik fungera.

– Jag har lärt mig mer på en timme här nere än vad jag gjorde på en surfkurs i Spanien, säger Beata, när vi hämtar andan under ett parasoll efter en timme i vattnet. Precis som jag och Johan har hon flytt kalla och gropiga Östersjön för att här hitta värme och fina vågor. Polska Beata kombinerar studier i portugisiska i huvudstaden med den ädla surfkonsten och längtar inte hem. 

– Helst skulle jag flytta hit, pustar hon efter att ha blivit omkullkastad av en tvåmetersvåg.

 

Det går allt bättre för oss alla tre och Beata och jag konstaterar att Carlos är en perfekt instruktör. Även om han skryter en hel del om sin kompetens gör hans kombo av charm och krav att vi skärpt oss och lärt oss massor.

Att ha en egen guide gör extremt stor skillnad för att bli en bättre surfare. Annars skulle vi ha missat alla små detaljer. Som att det handlar om centimetrar, ibland millimetrar, var vi ska placera våra fötter, för att inte brädan ska sjunka. Och om hur viktigt det är att göra sin för­säsongsträning. När Carlos märker att vår energi börjar mattas håller han extra koll på vilka vågor vi ska satsa på. Dessutom skjuter han iväg oss ett par gånger. Vågorna är nästan två meter höga. Beroende på hur man mäter alltså. 

– Nej, du måste mäta från havssidan, säger han leende ute i vattnet, och skjuter därmed mina salta historier jag vill berätta där hemma lite i sank.

Reportaget fortsätter på nästa sida.

 

 I ett blekblått, vårigt Sverige såg jag för första gången bilder och filmer på cyklister som susade över en liten portugisisk bergskedja jag aldrig tidigare hört talas om men som verkade skapad för mountainbike. Dessa tegelröda stigar har jag hungrat efter i månader. Morgonen efter vårt surfpass, genom en dammig framruta i en sandfärgad Land Rover, ser jag äntligen Arrábidabergens naturreservat och mossgröna kullar torna upp sig.

Vi har hängt på guiden Antonio Almeida söderut. Nu är det full fokusering över en kol­fiberram, två däck och massor med fart som gäller. I takt med att vi kommer allt högre upp växer min pepp. Jag håller på att explodera. På ett bra sätt. På vägen upp mot vår startpunkt möter vi flera racercyklister. De skönt slingrande asfaltsbanorna skulle platsa när cykeltävlingen Vuelta España vill utvidga till grannlandet. Sommar­luftens 27 grader som egentligen är höstluft gör att vi kan åka kortklätt både upp- och nedtill. Antonios val för dagen är en kombo av slingrande stigar och grusvägar när vi tar höjd upp mot Arrábidabergens mitt. 

Vi har stadigt arbetat oss uppåt över de gröna kullar som utgör bergens bas. Efter en halvtimme tar vi en paus mitt i överväxta hästhagar, pinjedoft och korkekar. Antonio pekar mot några låga träd, fullpepprade av något som liknar frukten litchi. Han förklarar att de går finfint att njuta av i både fast och flytande form.

– Det är väldigt populärt här i trakten att göra medronho, en stark konjak av dem!

Med ett par sötmilda frukter i munnen pekar jag upp mot åsarna som löper öst–västerut. Klockrent att köra menar jag och drömmer om klippkörning ned mot havet. Antonio nickar och förklarar, visst, men tyvärr saknas bra stigar åt det hållet. Nordsidan är faktiskt bättre.

Vi gnetar på i allt brantare partier. Till slut hänger vi som grillade sardiner över kolfiber och aluminium. Underbart. Muskler med värk är muskler som används. Lite vatten, skratt och sen nedåt. Kraftiga regn några veckor tidigare och en stekande sol efter det har gjort de allt rödare och allt lerigare stigarna till avancerad problemlösning i hög fart. Överallt har nederbörden urholkat stigens mjuka botten. Efter kvicka kurvor finns det plötsligt bara stig längs med kanterna och flera gånger manövrerar vi snabbt undan för frilagda rötter och lösgjorda klippor. Det går snabbt men vi är på hugget, cyklarna är bra och krascherna uteblir.

Efter ännu ett par adrenalinpumpande serpentinturer genom grönt och rött pekar Antonio upp mot ett pass 50 meter ovanför oss. Efter en elakt brötig klättring samlar vi ihop oss. Söder om oss har vi Atlanten. Där väntar en tidig middag. Men för den måste vi jobba. Vår guide ler och pekar nedåt. 

– Kör före ni så ses vi därnere. Här går det fort så håll avstånd!

Antonio vet vad han gör. Han har sparat det bästa till sist. I en grande finale svänger, kränger, studsar och hoppar vi nedför en slingrande lerstig som aldrig verkar ta slut. Tack vare att nedfarten är smalare och växtligheten tätare, ofta kör vi genom ett grönt rör, är marken intakt under oss. Vi kan hålla högre fart och har ännu roligare. 

Två gringos har glömt sin guide och rejsar vidare mot havet längs en flodbädd söderut när backen är slut. Några kilometer av böljande sandbankar, stockar och ett par korsningar av floden senare stannar vi upp. Det är löjligt kul men nu är vi vilse. Några minuter senare har Antonio hittat oss. Skrattande stoppar vi in cyklarna i Land Rovern och tar den vackra, smala kustvägen mot sydväst. I pyttelilla kustorten Portinho da Arrábida äter vi Restaurante D’uportinhos grillade fisk, sköljer ned med öl och pratar cykling och framtid. Personligen blir det bara bättre, förklarar Antonio mellan tuggorna. För turismen ökar och utgör idag 10 procent av Portugals inkomster. Det ger verksamheter som Antonios en skjuts. 

– Visst blir det helger utan barnen men hellre det än arbetslöshet, säger han och tillägger:

– Vi är väl skyldiga er ganska mycket pengar?

Den ekonomiska krisen för drygt fem år sedan slog hårt mot Portugal och andra medelhavsländer. Portugal tvingades 2011 att ta ett sinnessjukt högt lån på 78 miljarder euro från Europeiska centralbanken och i förlängningen Sverige. Krisen och efterdyningarna lever kvar i stolta portugiser vi möter.

Samtidigt har Antonio ingenting med det hela att göra. Trebarnspappan gör sitt guide­jobb vardag som helgdag och gör det bra. Många andra såg sig tvingade att flytta från sitt hemland. Precis som i flera andra länder pratar man i Portugal om en “förlorad generation”, alla de högutbildade ungdomar som lämnade hemlandet och sökte sig utomlands. Portugiser valde ofta forna kolonier, till Angola flyttade nästan 25 000 människor och enbart i Brasilien ansökte 60 000 landsmän till Antonio om medborgarskap åren 2009–2010. 

– Fler emigrerade nu än vid krisen på 1960- och 1970-talen, poängterar Antonio.

Antonio valde att stanna kvar i sitt hemland, mycket på grund av barnen, och långsamt börjar läget i Portugal bli bättre. Under 2014 har BNP ökat med 1,1 procent och 2015 ser ökningen ut att bli 1,5 procent. Nyckeln för Antonio och hans kolleger är att fortsätta vara multi, förklarar han, att försöka tillmötesgå alla sorters besökare från Europas alla hörn.

– Vi måste erbjuda allt från vandringar och natur till snabbare aktiviteter. Det är kul att jobba så brett, säger Antonio som inte ser mindre hoppfullt på Portugals framtid.

– Det spelar ingen roll vilka politiker som styr, alla är lika korrupta, säger han, med ett leende trots allt.

Efter all action behöver vi växla ned. Vi finner Setúbals lågväxel bara en halvmil från Arrabidabergens adrenalin.

Trots att det bara är ett par centimeter grunda avtryck i kalksten stannar jag upp. De ser verkligen ut som i animerade filmer. Är de äkta? Jag har satt mig på knä längst ut på en klippavsats som störtar drygt hundra meter rakt ner i ett upprört hav. Jag fingrar på fotavtryck som funnits här i 145 miljoner år, lämnade av en sauropod, en växtätande dinosaurie under kritatiden. 

Hit, till Pegadas da Pedra Mua, portugisiska för “många fotspår i sten” har vi tagit oss via vindlande stigar från Cabo Espichel, en fyrbesatt udde så långt västerut i Setúbal det går att komma. Kring denna spets ut i havet går det att göra fantastiska vandringar längs med hela halvöns kust. Stigarna löper åt alla håll. 

Vår vandring startade vid Nossa Senhora, en vallfartsplats och fristad med kyrka så populär under 1700-talet att man fick bygga ut. Därför flankeras kyrkan sedan dess av två rejäla rader med övernattningslägenheter för pilgrimer. Det är förståeligt. Kyrkan klänger på en klippavsats ovanför Atlanten och det är svårt att hitta en bättre plats att stanna till en stund och fundera över tingens varande. Varje gång jag besöker en sådan här plats känner jag en vilja att pilgrims­vandra. Tanken att vandra långt, i lugn och ro, utan mål eller krav tilltalar mig. Och Portugals landsbygd, som här på Setúbal, är verkligen balsam för en heltidsarbetande trebarnspappa och storstadsbo.

Efter kyrkostund och de för oss lika heliga dinospåren gör vi ett fikastopp på en liten dammig bar. En ensam man dricker sitt kaffe under ett svartvitt fotografi och vi får våra hembakade pastel de nata till en underbart lagom besk bica, som espresso heter här. Till kaffet inleder­ jag och fotografen Johan en diskussion om vi nästa kväll ska börja supa. 

Reportaget fortsätter på nästa sida.

Jag har varit lite skeptisk till supidén – SUP som i stand up paddling alltså – men när vi dagen efter vandringen tar bilen den fina omvägen runt sjön och naturreservatet Estúario do Sado börjar jag gilla tanken på att glidbalansera och paddla en longboard i solnedgången. Naturen här nere i söder är ganska olik Setúbals övriga delar. En halvmåneformad landtunga i sand sträcker sig i en båge från öster mot nordväst och skapar en skyddad bukt där det salta havsvattnet möter Sadoflodens sötma. 

Rejäla vassruggar och närheten till skyddat fiske gör området extremt populärt hos fåglar. Här häckar cirka 200 arter och en av de mäktigaste, den vita storkens stora, spretiga bon syns här och där när vi kör den sandiga asfaltssträckan ned mot startplatsen vid fiskeläget Carras­queira. När vi anländer till utgångspunkten är ett stort filmteam i full färd med att spela in ett avsnitt av en av Portugals “absolut populäraste såpor”, som en medlem i teamet ivrigt förklarar när han hastar förbi oss medan vi gör iordning våra brädor. 

Det är lätt att förstå vårt och teamets val av kuliss. Mot en fond av fiskelägets palafitas, gråvita och soltorkade bryggor, samt lika färgglada som välanvända fiskebåtar, styr vi ut i den bräckta insjön samtidigt som en grupp hägrar flyger förbi. 

Det är vingligt i början och jag gör kardinalfelet direkt: Vill stå med fötterna axelbrett isär och på sidan för att få balans. “Não, não“, tjoar guiderna Miguel Bastos dos Santos och Filipa Fernandes. 

Till slut får gringon ordning på både brädposition och paddelteknik. Vi styr längre och längre ut mot havet. Att kryssa mellan sandbankar och vassruggar medan solen närmar sig horisonten är avslappnande. Borta i nordväst, där sandhalvön tar slut, ser vi semesterorten Tróias höghus torna upp mot himlen. 

Det är mäktigt att tänka sig att 1 500 år före oss slog sig romare ned precis här. De uppskattade eustariets fina fiske och byggde upp en fullt fungerande fiskindustri. Fisken fångades i nät, saltades och skickade som proviant österut över hela det gigantiska romerska imperiet. 

Sjön suger verkligen och efter en fantastisk paddling som gjort mig lite mer SUP:ig tar vi adjö av Miguel och Filipa. Vi kör förbi ruinerna till de romerska fiskfabrikerna och efter en kvarts färjetripp som tar oss till regionens residensstad Setúbal stad, bromsar vi in utanför Peixe & Cia.

Enkel inredning, en uteplats på trottoaren med skrattande gäster och en liten tjock-tv som visar fotboll, helgrillade fiskar matchade med svalkande, lokalt vin serverat av glada servitörer. Vad mer går att begära?

Vi köper ytterligare en immig Cristal, slår oss ned bland några farbröder och ser vår vackra och färgstarka halvös stolthet Vitória Setúbal åka på ett baklängesmål mot Guimarães. A vida é assim!   

---

Text: Redaktionen • 2016-01-30
Portugal • Restips • Aktiv semester • Reportage