Slovenien till fots – vandring längs med Juliana Trail

– Na zdravje!

Persikosnapsen bränner i halsen och jag får an­stränga mig för att inte hosta.

Jag sneglar mot plastdunken med källvatten som står på bordet. Sedan aningen uppgivet mot flaskan i Irena Vrečičs hand. Snart är våra glas fulla igen. Klockan är kvart i elva på förmidda­gen och vi har minst fem timmars vandring kvar. 

Hade det inte varit för Irenas nästan osanno­likt morotsorangea hår hade vi nog gått förbi den lilla gården. Jag misstänker att håret är färgat men kommer mig inte riktigt för att fråga. Däremot får vi veta att hon och maken Simon flyttade upp hit när de pensionerade sig för ett år sedan. En gång i veckan åker de ner till byn för att handla, men det mesta de behöver odlar de själva. Däribland persikor. 

Vår guide, Jan Valentinčič, förklarar att jag är journalist och att det dessutom är min födelse­dag. Det är då snapsen plockas fram. Men särskilt ovanligt att få besök är det inte. Sedan vandringsleden öppnade för några år sedan kommer folk förbi titt som tätt, även om bara något fåtal bjuds på hembränt. 

Läs också guiden till att vandra Juliana Trail i Slovenien

Det finns två saker som skiljer de julianska Alperna från de franska, italienska och schweiziska dito. Dels är de betydligt lägre. Högsta bergstop­pen, Triglav, mäter ”bara” 2 863 meter över havet. Dels är de exceptionellt lättillgängliga, inte ens sex mil från Sloveniens huvudstad Ljubljana, och ännu närmare flygplatsen. Detta har gjort Triglav nationalpark populär, en sorts äventyrsmecka för ett folk som älskar friluftsliv i alla dess former. Men det visade sig inte vara odelat positivt. Kombinationen av otaliga busslaster utländska snabbtursturister och nästan lika många bergs­entusiaster gjorde situationen före pandemin ohållbar. 

– Sist jag besteg Triglav kunde man köpa öl på toppen, suckar Klemen Langus, Bohinj distrikts turistdirektör. 

– Det sägs att man måste bestiga Triglav minst en gång för att visa att man är en äkta sloven. Men det är inte särskilt bra för nationalparken. Och nyttan för samhällen som Bohinj är också minimal. Vi var tvungna att tänka om, säger han. 

Lösningen som Klemen och representan­ter för nio andra samhällen kring de julianska Alperna kom fram till var en 267 km lång vandringsled som kringgår bergstopparna men tar in byar, skogar, bergspass och dalgångar längs Soca­ och Savafloderna i 16 dagsetapper. För den som inte har tid eller lust att vandra så länge kan i stort sett vilken etapp som helst bytas ut mot korta tåg­ eller bussresor.

Min egen vandring började med det som egentligen är ledens fjärde etapp. Men först bjöds vi på en kvälls pulserande underhållning. Oberkrainermusiken, som från sitt slovenska ursprung kom att dominera traditionell musik även i Österrike, Schweiz och Bayern, för ibland tankarna till svensk dansbandsmusik. I den lilla bergsbyn Belunge, annars kanske mest känd för att ha tillverkat Ingemar Stenmarks skidor, var det hur som helst fullt ös med dragspel, folk­dräkter och dans, vilket kanske förklarar varför vi kom iväg först klockan elva nästa förmiddag.

Att jag underskattat hur varmt och fuktigt det kan vara i Slovenien mitt i sommaren blir uppenbart långt innan dagen når sitt slut och vi stapplande når turistmagneten Bled. Början av vandringen bjuder på mer asfalt än skogsstig, och det känns i fötterna. Som tur är finns det elcyklar, och att ta bussen kostar en spottsty­ver. Hotellen intill sjöarna Bled och Bohinj är fyllda till kapacitet trots covid­pandemin. På gräsmattorna vid Bohinjs östra strand får man gå i sicksack mellan soldyrkare och beachvol­leyspelare. Barn och vuxna plaskar sida vid sida i det jadegröna vattnet; över det glider kajaker och SUP­brädor, flera dessutom med flytväst­beprydda hundar. Bakom allt detta reser sig de julianska massiven, vars toppar befinner sig mer än en kilometer över sjöns yta. Någonstans skriker en överlycklig engelsman till sina vänner:

– Det här är det bästa jag någonsin varit med om!

En alpin sommaridyll, helt klart, även om man­nens glädje sannolikt har någonting att göra med att det efter över ett år med covid faktiskt går att resa igen.

Själva är vi ivriga att komma härifrån. Det var trots allt inte för att locka besökare till Bled och Bohinj som Juliana Trail skapades. Så efter frukost väljer vi att skippa ytterligare några dagsetapper och tar istället det graffiti­täckta morgontåget till Grahovo, där vi möts av guiden Jan.

Jan ser ut ungefär som jag föreställt mig att en slovensk vandringsguide bör se ut. Spänstig, långhårig och skäggig, med en blick som jag inbillar mig kommer av ett liv i bergen. Längs slingrande stigar leder han oss genom en bok­skog och över daggstänkta ängar.

Det här är Jans hemtrakter, berättar han. Men det är ett område som visar tydliga spår av ut­vandring. Mellan de fortfarande bebodda byarna finns övervuxna stenmurar och övergivna hus. Även Jan flyttade härifrån så snart han kunde, till ett liv i staden såväl som utomlands. I sju år har han lett skidexpeditioner i Kaukasus och vandringar i Kirgizistan. Men sedan kom pande­min, och han fick en son, Skaj. Plötsligt föränd­rades både omständigheter och förutsättningar. Nu planerar han att öppna en glamping­lodge tillsammans med frun, som är yogainstruktör. Att dela med sig av sin spektakulära hembygd men samtidigt hjälpa att hålla samhället levande. Något som känns mer realistiskt nu när även andra slovener börjar få upp ögonen för vad landsbygden har att erbjuda, menar han.

– Folk från Ljubljana, de vill kunna sitta någonstans i lugn och ro och bara njuta av naturen och tystnaden. Framför allt efter corona. Ensamheten lockar, men i naturen, inte i en lägenhet.

Den nyvunna kärleken för det egna landet är delvis regeringens förtjänst. 2020 fick alla vuxna medborgare en värdecheck på 200 euro att spen­dera i landets hotell – barn och ungdomar fick halva beloppet. 2021 fick de ytterligare 100 euro.

I kombination med reserestriktioner till och från andra länder har det öppnat upp den inhemska turistmarknaden på ett helt nytt sätt.

Ändå är landet inte riktigt i synk. Flera kaféer vi passerar är stängda, men inte för att det saknas kunder. Det råder personalbrist. Många som ar­betade inom turistsektorn blev uppsagda i början av pandemin och har nu andra jobb. Osäkerhe­ten kring framtiden gör det svårt att locka till sig nytt folk.

Utan öppna kaféer får vi efter snaps­stoppet hos Irena och Simon en något annorlunda fikapaus i en bilverkstad bredvid en sedan länge avvecklad fabrik i byn Kneza, 50 invånare. Mekanikern, Slavo Rejec, är en av Jans barn­domsvänner. Han bjuder på kakor och starkt, svart kaffe ur en termos som vi dricker under väggdekorationer som främst består av pinup­affischer. Någon timme senare når vi dagens bokstavliga höjdpunkt, Senica, med utsikt över Mostna Soči, Tolmin och Sočafloden. An­komsten till Tolmin långt senare firar vi med glass, öl och pizza – i den ordningen.

Vi spenderar några lugna dagar i Tolmin och Kobarid, framför allt för att utforska de olika forsar, klyftor och vattenfall som finns överallt. Sedan börjar den del av vandringsleden vi sett fram emot mest. Från Kobarid till Bovec följer vi den smaragdgröna Sočafloden, vars porlan­de, glasklara vatten lockar de flesta vandrare vi träffar till minst ett badstopp. Denna 13:e etapp är den tuffaste hittills, dryga två mil i över 30 graders värme, men också den vackraste. Ibland går vi bland höga träd, tacksamma för skuggan, men när landskapet öppnar upp och temperatu­ren stiger belönas vi istället med hisnande vyer av Sloveniens högsta bergstoppar.

Vår sista dag blir etapp 14, från Bovec till Log pod Mangartom; de två avslutande etapperna, 15 och 16, går genom Italien, en gräns som är tillfälligt stängd. Nu byter vandringen karaktär. Det är inte det naturliga landskapet som förändrats, utan det historiska. Här, i Sočadalen, utspelades några av första världskrigets blodigas­te strider, mellan Italien och Österrike­-Ungern. Mellan 1915 och 1917 dog 1,7 miljoner soldater. En fjärdedel av området som idag är Slovenien annekterades av Italien tre år senare. Resten blev en del av Jugoslavien, där även den italienska delen hamnade efter andra världskriget. Först 1991 blev Slovenien självständigt.

Det är en sak att läsa om strider, en annan att passera gamla kyrkogårdar eller vandra genom de skyttegravar och tunnlar som byggdes för drygt ett sekel sedan. Vi viker in på en mörk, trång sidotunnel som till slut leder till en smal maskingevärsglugg. Rädslan bland de otaliga anonyma och till stor del bortglömda unga män som levde, kämpade och dog här är inte svår att föreställa sig. När vi lämnar tunnlarna bakom oss blir luften med ens lättare att andas. Kort där­ efter: en ensam, rostig soldathjälm med något som kanske är ett kulhål vid sidan av stigen. Frågor kring vem som lagt den där och vad som hände dess ursprungliga ägare förblir obesvarade. Bilden av den visar sig dock svår att släppa, till och med när vi tar en lunchpaus intill ännu ett sagolikt vattenfall.

På en skylt intill stigen står det ett ord: honung. Slovenien har en rik biodlartradition; uppskatt­ningsvis 10 000 av landets två miljoner invånare har bin. Sedan ett museibesök tidigare under veckan har jag varit nyfiken på de handmålade träpaneler som ofta används. Vi bestämmer oss för att ta en titt.

Det blir jackpot. Branko Komac visar sig vara ordförande i Bovecs biodlarförening. Idag har han dessutom besök av vännen Zdravko Istenic, före detta ordförande och precis som Branko en aktiv biodlare. Medan Zdravko byter om till full skyddsmundering berättar Branko att Juliana Trail gett även dem något av en nystart. Dels för att det dyker upp nyfikna besökare, ungefär som vi just gjort, dels för att hotell och restauranger börjar komma igång igen.

– Det här behövs för att hålla landsbygden levande. Våra traditioner också.

Fast just i år blir det ingen honung till försälj­ning. Vädret har varit konstigt och blommorna få, så produktionen är lägre än vanligt. Vem det lilla som finns ska gå till är det ingen tvekan om.

– Bina. Deras välmående går före allt annat. Det är deras honung. Man måste tänka långsik­tigt och inte ta mer än naturen klarar av.

Brankos prat om måttlighet påminner mig om något Klemen sagt tidigare i veckan:

– Vi vill inte ha enorma mängder turister på ett eller två ställen som det har varit tidigare. Vi vill ha dem utspridda, några här och några där, på så många ställen som möjligt. Först då blir det hållbart.

Mitt på eftermiddagen kan vi äntligen kränga av oss ryggsäckarna för sista gången i Log pod Mangartoms enda fortfarande öppna kafé, där man trots en tvåsidig meny endast har att välja mellan två sorters mackor. Byn anses vara en av landets vackraste, omgiven av berg, så trots att de varma mackorna varken är varma eller ätbara njuter vi av att vara här. I vanliga fall hade jag känt mig sugen på att bestiga Mangart, Jalovec eller någon av de andra topparna vi kan se runt omkring oss. Nu känns det inte särskilt lockande. Mina trötta ben är säkert en bidragande orsak, men framför allt är jag medveten om att det var just för att locka bort folk från nationalparken som den här vandringsleden skapats. Man måste inte alltid göra precis allt.

Guide: vandra Juliana Trail i Slovenien

---

Text: Marcus Westberg • 2022-08-13
Restips • Slovenien • Aktiv semester • Reportage • Vandring