Formentera – partyön Ibizas oförargliga lillasyster

Jag hatar att cykla. Därför är jag minst sagt för­vånad över mig själv där jag trampar fram på den dammiga grusvägen i jakt på den perfekta stranden. Det är en bit över 30 grader, solen steker och svetten lackar. Jag andas genom munnen. Näsan är redan igensatt av vägdammet. Hade den inte varit det hade jag nog känt lukten av Medelhavet vid det här laget, för det är nära nu.

När det turkosfärgade vattnet blir synligt glömmer jag cyklingens vedermödor för en stund. Promenerar den sista biten ner till viken vid Cala en Baster och kastar mig i det svalkande havet. Flyter på rygg bland vågorna som slår in mot den steniga och klippiga stranden och blickar upp mot kalkstens­grottorna strax ovanför.

Jag är ensam i det kristall­klara vattnet. På en klipp­avsats solar några italienskor. I övrigt är den lilla viken helt folk­tom, precis som på så många andra undangömda stränder på Formentera.

På välkända stränderna Illetes och Llevant är det däremot precis tvärtom. Här är å andra sidan sanden finkornig och kritvit – eller om man så vill – perfekt. Om man hade kunnat se den vill säga. Idag är den fullständigt belamrad av brunbrända kroppar. Många är hitresta över dagen från grannön Ibiza.

– Folk kommer hit för stränderna, främst Illetes. I år är det ännu fler som väljer att åka till Balearerna, inte minst italienare, säger receptionisten på Hotel Sa Volta i Es Pujols när jag checkar in tidigare under morgonen.

Ute på asfalten trampar jag på i vägrenen medan vesporna envist svischar förbi mig i en lika irriterande som aldrig sinande ström. Svänger av till en av öns markerade cykelrutter med förhoppningar om att finna den rogivande tystnad jag visualiserat när resan planerades.

Formentera är en platt ö med sin högsta punkt nära 200 meter över havet på platån Pilar de la Mola i öst. Det finns tolv cykelrutter spridda över den drygt 80 kvadratkilometer nätta ön. Trots att jag rankar cykeln som världens mest överskattade fordon såg jag inför resan faktiskt fram emot att upptäcka en för mig ny plats från sadeln. Med vinden i ansiktet skulle jag under total tystnad glida från den ena stranden till den andra. Stanna till för långluncher bestående av nyfångade skaldjur och kylt lokalt vin på restaurangerna vid kusten. Glatt skulle jag vinka åt likasinnade och njuta av gemenskapen cyklister emellan ute på cykelstigarna. Av känslan att vi, just vi på två hjul och trampor, hittat det bästa sättet att upptäcka den spanska ön på.

Det blev inte riktigt så. Istället skaver saltet från havet, efter det svalkande doppet, på alla kroppsdelar som vidrör sadeln. Och synen av ett par parkerade cyklar vid Illetes verkar vara det närmaste jag kommer någon cykelgemenskap.

Men innan jag tar mig tillbaka till hotellet i öns turistcentrum Es Pujols tar jag cykelrutten som går runt saltvattenslagunen Estany Pudent, ett populärt till­håll för fågelskådare. Vesporna lyser äntligen med sin frånvaro och jag kan faktiskt njuta av tystnaden. Det enda som hörs är ett svagt rassel från kedjan och kuggarna som driver hjulen framåt.

Glädjande nog träffar jag också två cyklister. Maria och Alberto Meritxell från Barcelona. Maria promenerar dock med sin cykel.

– Jag har gått så här i sex kilometer. Punktering. Imorgon blir det ingen cykling för vår del, säger hon uppgivet.

Jag susar vidare och känner mig däremot allt annat än uppgiven. Frihetskänslan, som jag föreställt mig att cyklingen skulle ge, infinner sig till slut. Åtminstone för en stund. Sedan blir jag återigen påmind om att jag alltmer börjar likna en babian där bak. Och mitt skav mellan benen får sällskap av en skavande insikt. Jag har helt enkelt gjort en misskalkylering. För hur mycket cykelparadis Formentera än är bör man uppskatta cyklingens grunder mer än vad jag gör för att verkligen kunna njuta av det. Men för den som gillar att cykla borde förstås två hjul och trampor vara ett givet val på ön.

I Es Pujols lämnar jag tillbaka cykeln till uthyrningsfirman. Sedan tar jag med bredbent och vag­gande gång trapporna upp till mitt rum. Jag hatar verkligen att cykla.

Den lilla Peugeotbilen ligger fint på vägen. Rutorna är nervevade. Jag njuter av varje kurva. Betalar glatt fem euro i avgift för att få köra in i naturområdet där Illetes ligger. Med cykel dagen före var det gratis – men vad gör det? Kör så långt jag kan komma innan jag parkerar och på lätta ben promenerar förbi horderna av italienare. Orken är bättre idag då jag åkt bil hit och det visar sig vara precis som jag förutspått. Ju längre ut på halvön Es Trucadors jag kommer, desto glesare blir det mellan soldyrkarna. Det blir även glesare mellan de som väljer att ha badkläder på sig, men för den som kan leva med en och annan nudist finns här små enskilda vikar knappt utan folk.

Till sist är halvön så smal att det bara är att välja – Illetes i väst, eller Llevant i öst. Handduken placerar jag mittemellan.

Att Formentera skulle ha Medelhavets bästa stränder visar sig inte vara en överdrift.

Efter några förmiddagstimmar med sol och bad i en enslig vik kör jag en sväng på landsbygden i Can Parra. Stenmurar löper längs vägarna och de flesta husen utgörs också av byggmaterialet som genom historien frigjorts från den hårda jordskorpan för att göra odling möjligt på ön. Stannar till vid det lilla fiskeläget Torrent de s’Alga med förhoppningen att få en skymt av öns lokala specialitet peix sec – en sorts torkad fisk. Men torklinorna gapar tomma.

På restaurangen Can Rafalet i Es Caló finner jag däremot vad jag letar efter. Och mer därtill. För även om salladen med peix sec är riktigt god är utsikten ännu bättre. Läget i den östra änden av stranden Ses Platgetes kräver sin bordsbokning en dag som denna. Men när jag en stund senare – mätt och med havsbrisen i ansiktet lämnar den fullsatta restaurangen – har jag ändå bråttom därifrån. Medel­havet kallar igen. För stranden är fantastiskt vacker även här.

Under seneftermiddagen svänger jag förbi Sant Francesc Xavier. Sveper en dubbel espresso i myllret av italienska turister på torget vid kyrkan innan jag och bilen klättrar uppför serpentinvägarna på öns enda brant till vingården Terramoll strax utanför La Mola.

Vinmakaren Jose Abalde Pintos och sommeliern Catalina Rodriguez visar runt bland de gröna klorofyllmättade vin­rankorna som står i skarp kontrast mot den röda jorden.

– Givetvis är den för området speciella blåa Monastrelldruvan representerad här men vi odlar även Malvasia och utländska sorter som Merlot, Cabernet Sauvignon och Viognier, säger Jose och berättar att rankornas druvor växer långsamt i platåns jordmån vilket är optimalt för smaken och att de salta vindarna också sätter sin karaktär på slutresultatet.

Jose korkar upp flaska efter flaska och stående mitt ibland vinrankorna smakar vi oss igenom den lilla vinproducentens sortiment av rött, vitt, rosé samt mousserande samtidigt som solen gör sitt bästa för att åstadkomma en spektakulär sorti.

– Vi skördar druvorna för hand sista dagarna i juli eller de första i augusti. Då är vi omkring tio personer till skillnad mot enbart fyra i vanliga fall som jobbar här. Hur mycket vin som produceras beror förstås på skörden men det brukar ligga på omkring 15 000–20 000 flaskor per år, berättar Jose.

Att behöva spotta vin gör ont en afton som denna. Den lilla vinproducenten gör nämligen utmärkt vin och Jose och Catalina är den sortens härliga och generösa människor man gärna delar ytterligare en flaska med.

Jag trodde inte att jag skulle säga det men … jag borde ha tagit cykeln.

Med två inköpta flaskor av deras Merlotvin Primus under armen tar jag mig istället vidare till den närbelägna hippie­marknaden i La Mola.

– Hur det var här på 1970-talet? Haha, jag har faktiskt ingen aning, minns inte, jag var alldeles för mycket uppe i det blå då.

Den tyska konstnären Firefox besökte Formentera första gången 1974 och har varit på plats för att måla, visa upp och sälja sin konst när marknaden, som är öns största och har funnits under 25 år, håller öppet på onsdagar och söndagar. I marknadens hjärta, i mitten av torget, turas musiker om att spela live och runtomkring marknadsstånden dricker folköl på små barer med terrasser.

Marknaden i La Mola startades en gång som ett privat initiativ av diverse konstnärer och musiker sprungna ur den hippiekultur som frodats på ön och intilliggande Ibiza sedan sextio- och sjuttiotalen. Men Firefox är inte till någon vidare hjälp för att få en insikt i om hur hippielivet såg ut på ön då. Och lika bra är väl det. Klädkoden på den närmast kultförklarade marknaden denna junikväll vittnar om att det råder nya tider för den lilla medelhavspärlan Formentera.

Det är Gucci, Armani och Prada – de välklädda italienarnas tid är här.

Bakom reportaget: 

Pontus Hammarlund känner sig varken som en cyklist, hippie eller välklädd italienare, men fann sig ändå tillrätta på Formentera. När han åkte till den spanska ön hade han inte besökt Medelhavet på flera år. Resan blev en nytändning och gav mersmak. Nästa semestertripp går därför till andra änden av det mångfacetterade havet – nämligen till Kroatien och Slovenien. 

---

Text: Pontus Hammarlund • 2017-12-11
Restips • Spanien • Formentera • Reportage