Safari i svenska vildmarken

Pannan är fuktig av svett. Luften står nästan stilla. Men trots att det finns fläktar i den lilla stugan vill vi helst inte använda dem. Alla onödiga ljud, även ett dämpat surr från en usb-driven fläkt, skulle potentiellt kunna skrämma bort det vi är här för att se.

Det är ju för björnens skull som vi bestämt oss för att tillbringa kvällen och natten i ett gömsle i skogen. Nu är det bara att vara tyst, hålla sig relativt stilla och vänta.

– Hur suddig i huvudet blir man av att bara sitta så här i flera timmar? undrar jag när en halvtimme gått utan att något hänt, utöver ljudet av hackspettens envisa hackande och ett avlägset “ko-ko” från göken.

– Välkommen till min värld, säger fotografen Marcus Westberg.

Han, som i flera år har specialiserat sig på att fota vilda djur, framförallt på den afrikanska kontinenten, har tränat sitt tålamod. Även jag har sett djur på savannen flera gånger, men det har varit tämligen enkelt. En vanlig dag på safari i till exempel Kenya eller Tanzania innebär ofta att bocka av djur efter djur. Bli stående med bilen intill ett par lejon som dåsar i gräset, innan de parar sig en stund inför smattrande kameror. Se geparder som utnyttjar skuggan av en jeep för att få lite svalka. Spana på giraffer, zebror, antiloper – som till synes obrydda betar sig fram i en tillvaro av puttrande motorer och långa kameraobjektiv. Trots att de är fria att gå dit de vill är de inte svåra att se.

Det här är något helt annat. Svenska rovdjur är skygga. Vi skulle kunna skrämma bort vårt största rovdjur med en liten fjuttig ansiktsfläkt. Visst är brunbjörnen kraftfull. Men på många sätt är det också som i visan: “… den är inte farlig, bara man är varlig”. 

Den är till största del växtätare. Hela 70 procent av dess föda består av gräs, örter och bär (de kan sätta i sig så mycket som 184 000 blåbär på ett dygn). Resten är sådant som den kommer över. Kött som blivit över när en bättre rustad jägare, exempelvis en varg, har slagit ett djur. 

Väntan fortsätter, och vi råkar ha prickat in en extraordinärt varm sommardag. Vi trycker isklampar mot pannan. Vi dricker och äter försiktigt och prasselfritt. Och vi väntar. 

Det luktar tjära från några behållare på väggen. Björnar brukar gilla den lukten, och kanske kan den utplåna lite av vår egen, skrämmande människodoft. Men den lukt vi hoppas att någon björn ska fatta tycke för är förstås den av godbitarna som Sara Wennerqvist lagt ut under eftermiddagen. Det är hon som driver verksamheten med gömslet genom sitt företag Wild Nordic i Kungsberg i Gästrikland. Hon har fascinerats av björnen i stort sett i hela sitt liv.

– De har ett luktsinne som är 2 000 gånger bättre än vårt, medan hundens “bara” är 1 000 gånger bättre. De är pyttesmå när de föds. Som ett marsvin. Det gör att de föds utan smärta, och det är ju tur. När de kommer ut har mamman inte ätit, druckit eller rört sig på flera månader. Men när hon vaknar bara funkar allt. De får jättefet mjölk av henne. Det är helt otroligt, säger hon.

Jag tänker på det där med luktsinnet och minns hur noga det var att inte ha mat i tältet när jag tältade i Kanada. Inte ens tandkräm fick man ha där man sov, om man inte ville riskera djurbesök. Vi hissade upp saker i träd eller la in dem i förråd, särskild avsedda för att stå emot en björns hungriga närmanden. Jag minns även att en kompis som besökt ett björngömsle i Finland berättade att guiden varnade dem för att lämna minsta lilla kexsmula kvar i gömslet – “då river de huset”. 

– Det är inte vanligt bland svenska björnar, säger Sara Wennerqvist och skakar roat på huvudet när jag påpekar detta. 

Anledningarna är flera. Framförallt är den svenska björnen skygg för att den jagas. En annan anledning är att björnarna vid de finska gömslena utfodras betydligt mer, ofta med en hel gris, vilket gör dem fokuserade på att hämta mat just där.

– En enda björn kan äta 50 kilo per dag, jag lägger inte ut ens en femtedel av det när någon ska sitta i gömslet. Det är lite lördagsgodis bara. Inget som en björn blir beroende av, säger Sara.

Klockan är nio på kvällen och det har gått fyra timmar sedan hon lämnade oss ensamma, när det äntligen händer. Vid kortsidan – den ände vi inte har stenkoll på – dyker en björn upp. En livs levande svensk brunbjörn, som nu välter en sten för att kolla vad det är för spännande som väntar därunder. 

Marcus har smidigt förflyttat sig till en ny kameraglugg. Det smattrar av kameran, men utan att björnen bryr sig. Samtidigt håller jag nästan andan samtidigt som jag försöker filma med mobilen.

– Åh vad stor, väser jag, och undrar genast om den verkligen är det. 

Björnar är ju stora. Men är den här stor för att vara björn? Under några minuter följer vi den när den letar sig fram, från kortsidan till ena långsidan, tio meter från gömslet.

Den vältrar runt, ställer sig med framramarna mot ett träd, hittar mer gömda “snacks” och går sin typiska gungande björngång mitt framför ögonen på oss. Hade jag varit utanför stugan ­hade jag nog satt hjärtat i halsgropen. Här inne kan jag vara helt lugn. Allt jag hoppas på nu är att den ska stanna så länge som möjligt. Men efter en stund har vår björn fått nog och travar iväg.

Den lämnar oss med en ny lyster i ögonen och nya svettdroppar i pannan och vi ger ifrån oss väsande ord om hur coolt det var. 

Jag sitter uppe till klockan elva innan jag går och lägger mig för att vila i en av sängarna. Marcus sitter fortfarande och håller vakt, och knappt har jag hunnit lägga mig innan han väser det där ordet igen:

– Björn!

Nu får vi en god stund på oss att iaktta den när den nosar omkring, gör sina fynd och lägger sig och äter i det täta blåbärsriset, mellan strama tallar och trassliga granar.

Det har börjat bli mörkare ute, att fota går inte lika bra längre. Men fram till midnatt håller den oss sällskap, och genom gluggarna i gömslet har vi första parkett.

Ett par veckor senare är vi tillbaka i skogen. Denna gång i Bergslagen, i trakterna utanför Skinnskatteberg. Här, i gränslandet mellan Västmanlands och Örebro län, finns flera vargrevir. Det är förstås därför vi är här. Vi har stannat till ett par gånger längs den smala skogsbilvägen, och guiden Simon Green har pekat ut avföring som innehåller både päls, benrester och en liten bit av en klöv. 

Nu har vi satt upp tälten och gjort upp eld vid en liten tjärn i Aspafallets vargrevir. Vi är ett litet gäng på plats som ska vara med på säsongens första vargylning. Det vill säga, årets första besök som Wild Sweden gör tillsammans med gäster. Självklart har de koll på var vargarna rört sig den senaste tiden. De har spårat och lyssnat sig fram, för att lokalisera vilka par som har valpar och därför är mer stationära. Reviren är annars enorma – i genomsnitt mellan 800 och 1 000 kvadratkilometer stora. 

– Vi har en föryngring i ett annat revir inte långt härifrån, så det är dit vi åker ikväll, säger Simon, innan han plockar fram sin laptop för att gå igenom bilderna från viltkameran som vi var med och vittjade på väg till tältplatsen. 

Han satte upp kameran för en vecka sedan, och stack ner en pinne i marken som var in­smord med en lockande doftblandning av bland annat ullfett och bävergel. Nu har värme- och rörelsecensorn fångat upp några aktiviteter som resulterat i elva bilder. Vi drar unisont efter andan när vi ser att den första bilden visar – en varg!

Det går inte att ta miste på glädjen hos både Simon Green och företaget Wild Swedens grundare Marcus Eldh, som också är på plats. Kanske ska vi rentav kunna höra ylningar från tälten i natt.

När Marcus Eldh startade Wild Sweden för 18 år sedan var det med älgar i fokus. Men idén föddes tack vare ett helt annat djur. 2002 var han ute och reste i Sydostasien. I Bukit Lawang på Sumatra i Indonesien gick han ut i djungeln med lokala guider för att se vilda orangutanger. Men nästan lika fascinerad som han var av upplevelsen av djur och natur var han av guidernas jobb. 

– Jag tyckte det var inspirerande att det fanns folk i min egen ålder som jobbade med att vara ute i naturen och visa djur och växter för turister. Synd bara att Sverige var ett så tråkigt land, tänkte jag. Skulle man jobba med sånt fick man väl bo utomlands, säger Marcus och ler åt minnet. 

Men upplevelsen hade väckt en tanke. Väl hemma igen stegade han in på turistbyrån i Västerås, och hann inte ens fram till informationsdisken innan han hörde ett österrikiskt par som frågade hur de skulle göra för att få se älgar.

– Turistbyrån gav rådet att åka till Skansen i Stockholm. De föreslog alltså en djurpark! Tänk om de hade gjort det på Sumatra. Då hade jag blivit jättebesviken.

Det var då Marcus Eldh bestämde sig. Han rekade, fann ett bra område för älgspaning utanför Skinnskatteberg och fixade en hemsida – mest på skoj.

Några veckor senare rasslade det till i mejl­korgen. En rysk turist ville boka hela paketet med älgsafari, timmerstuga och experienced moose guide. Ännu ett mejl trillade in, från ett österrikiskt par. Marcus hade utlovat älgsafari och naturupplevelser, nu gällde det att leva upp till det. När gästerna dök upp hade han fixat både timmerstuga, minibuss och grillkorv. Frågan var om det skulle finnas älg?

– Vi hade tur och såg fem älgar. Men det jag märkte var att det var helheten som var grejen. Att hugga ved, sova i timmerstuga och ta morgondopp i en sjö trots att det var frost på morgonen. Allt det gav en genuin upplevelse som var nästan mer värd än att se älgarna. 

Efter en stunds prat vid elden dyker ännu en person upp. Per Ahlqvist jobbar på närliggande Grimsö Forskningsstation och har jobbat praktiskt med viltforskning sedan 70-talet och med vargforskning sedan vargprojektet startade 1998. 

Han ansluter just när Marcus är i färd med att förklara den skandinaviska vargens familjestruktur. Hur de lever i par med valpar, och inte i stora flockar som vi sett på dokumentärer från Nordamerika. Skillnaderna i familj- och flockstruktur beror på både täthet mellan vargreviren och vilka bytesdjur vargen jagar på en specifik plats. 

– Vargen är ju en generalist som lever på allt från murmeldjur till myskoxe och bison, så det ställs lite olika krav på “jaktlagets” sammansättning, säger Per.

Det finns också gamla uppfattningar om sociala hierarkier och termer som alfadjur, som man fått lov att omvärdera. 

– Alla studier från förr är ju gjorda på djurparksdjur. Men där uppstår konstellationer och beteenden som inte skulle uppstå i det vilda. Det är en helt artificiell situation, säger Per.

I Sverige sköts vargen bort helt innan den fredades 1967. Då fanns inga vargar kvar. Under 1970-talet sågs några få individer som kom invandrande. Men att komma in norrifrån, från den rysk-finska populationen, innebar att röra sig genom renbetesområden där vargar är bannlysta.

Det skulle dröja ända till början av 80-talet innan ett vargpar kom så långt att de kunde etablera sig i Sverige och få valpar. 1984 upptäcktes den föryngring i Värmland som la grunden till den population som vi har idag.

Vargen finns nu i en zon som sträcker sig över framförallt Dalarnas, Värmlands, Gästriklands, Hälsinglands, Västmanlands och Örebro län. Men i Dalarna och norra Värmland tyder allt på att tjuvjakten är omfattande.

– I Dalarna är stora områden som tidigare hyste varg idag tomma, och de revir man hittar ligger på gränsen till andra län, säger Per Ahlqvist.

Framåt niotiden på kvällen, när middagen och pratstunden vid lägerelden är avslutad, är det dags att åka till Haraldsjöreviret. Där är här som Simon hört en föryngring de senaste veckorna. Valpar som ylar med sina föräldrar när de är på väg ut för att jaga sent på kvällen. 

Efter fyrtio minuters färd i minibussen parkerar vi och börjar gå. Redan nu är det viktigt att vi är så tysta vi kan vara, och det gör något med stämningen. Förväntan ligger i luften. Vi lämnar grusvägen och går upp på en kulle, med höga steg genom blåbärsriset, och ut på ett hygge med högt gräs och utsikt över en sänka. 

– Här har de haft sitt rendez-vous-område den senaste tiden, säger Simon Green och tar upp kikaren. 

Allt vi kan göra nu är att vänta. Sitta stilla. Spana. Den lätta vinden ligger emot oss, vilket förstås är bra, och helt enligt planen. Men det är ingen stark vind, och det växande antal knott och mygg som väljer att göra oss sällskap gör det allt svårare att sitta helt stilla. Efter en och en halv timme börjar jag tappa hoppet om att det finns några vargar i närheten. 

Då händer det. Klockan är tjugo minuter i midnatt när tystnaden plötsligt bryts av ett ljud som går rakt in i kroppen. Allt annat stannar upp. Det är bara här och nu. En vuxen vargs djupa, långsamt vindlande ylande, följt av valparnas ljusare stämmor. Deras sjungande, gläfsande svar är livfulla och ivriga. Jag kan inte sluta le åt hur gulligt det är. Men den vuxna vargens ylande har en helt annan kraft. Ett enormt djup. Det är som av en annan värld. Till och med en annan tid. 

Sedan är det över. Jag vet inte om det tog några minuter eller bara en halv, men när det är över vet jag att det är en av de större djurupplevelser jag har haft. Känslan av att ha varit med om något stort sitter i.

Efter ytterligare kanske tio minuter ger Marcus och Simon tecken om att resa oss upp. Vi ställer oss i en cirkel och pratar, viskande, om vad vi just upplevt.

– Jag bedömer att valparna var 200 meter bort i den riktningen, och att föräldern var kanske 400 meter ditåt. Det var närmare än vi hade trott, säger Marcus Eld och pekar ut mot skogskanterna av hygget.

Att de skulle vara så nära var inte planerat, påpekar han. Det är aldrig meningen att komma för nära.

Vi vandrar tillbaka mot minibussen och ser solen hänga som en röd lampa ovanför trädtopparna. Simon hittar en lysmask som han visar oss. Snart ser jag en till, glimmande på marken. Att bli medveten om vad som finns omkring oss är att väcka förmågan att se även de små varelserna. 

När vi åker mot tältplatsen ser vi en grävling springa över vägen och en flock med vildsvin rusa över en åker. Klockan är över ett på natten men Simon och Marcus är sugna på att testa en sak till. Vi andra är förstås med på noterna. 

Vi åker tillbaka till Aspafallets vargrevir, inte långt ifrån vårt tältläger, parkerar och promenerar till en liten tjärn. Det blå nattljuset får dimman som dansar över vattenytan att se overklig ut. Marcus och Simon ställer sig bredvid varandra och djupandas en stund. Förbereder sig, kroppsligt och mentalt, för att kunna åstadkomma ett så djupt, högt, långvarigt och trovärdigt ylande som möjligt. De har gjort det här förr.

Det ekar över tjärnen när de tar i. Vi står stilla och väntar en stund. Sedan kommer svaret. Och inte vilket svar som helst. Vi hör vuxna, djupa ylanden, och vi hör yngre, ljusare stämmor. 

Marcus och Simon gör en tyst high-five och kan inte låta bli att krama om varandra. Deras glädje är smittande. Det är första gången i år de hört en föryngring även i det här reviret. Det finns valpar. Hur många vet vi inte, hur det kommer att gå för dem vet vi inte heller. Men de finns här, just nu, och det får ett rus att gå genom kroppen bara av vetskapen. De är där ute.

---

Text: Karin Wallén • 2021-05-16
Sverige • Djur & natur