Foto: Johan Marklund

Restips

Vinglig vinresa längs Mosel

Moseldalen i södra Tyskland kryllar av hårt prövade vinmakare som hoppas att törstiga turister ska stanna till på just deras gård. Vi trampade ut i den idylliska dalsänkan med den ädla ­målsättningen att besöka så många som möjligt.

Text: Christian Daun • 2016-06-01

Det är verkligen svårt att slita sig från vinståndet på Hauptmarkt. Här på ett kullerstenstorg i centrala Trier serveras friska Moselviner 365 dagar om året. Det är livskvalitet att stå där en ljummen löftesrik kväll tvinnandes ett näpet glas halb-trocken, feinherb eller spätlese medan det förföriskt violetta lampskenet dansar över klasarna av glas som dinglar från innertaket. Blicken vandrar mellan de uppsluppna gästerna och de stränga gotiska kulisserna som ringar in torget, gommen silar ännu en klunk. 

Det anmärkningsvärt goda vinet kostar inte mer än två euro glaset. Den hugade kan således prova sig igenom hela sortimentet, från torrt och strävt till dessertvinernas sötma, utan att för den sakens skull behöva lida monetär ångest dagen därpå.

Det finns dessutom goda anledningar att återvända. Var tredje dag intar en ny vingård den välbesökta lilla paviljongen för att saluföra sina viner. Möjligheten till variation infinner sig alltså utan att man som gäst behöver söka upp den. Gästspelet i Trier är ett viktigt skyltfönster för alla små vingårdar som inte har råd att annonsera via andra kanaler – vilket sätter trevliga avtryck på servicen. Den hjärtliga personalen är vanligtvis generös, både med vin och anekdoter. 

Staden Trier är samtidigt en optimal startpunkt för en upptäcktsfärd längs Moselfloden. Vi väljer cykel. Trampandet känns som ett bra sätt att kompensera för klimatilldåd, men också för de lätt hedonistiska utsvävningar som hör en sådan här mat- och vinresa till. 

Första etappen är blygsam, knappa två mil till Longuich, men ett kraftigt regnoväder förvandlar sträckan till en prövning som får en att blänga både surt och svartsjukt på förbipasserande bilister. Efter uppskattningsvis en halv sekund är jag sjöblöt. Den i sopsäck inslagna ryggsäcken vägrar, trots gedigen surrning, att stanna på pakethållaren, så stup i kvarten blir vi tvungna att stanna för att stuva om. En halvkul start, men regnet avtar så småningom och med det vårt mulna humör. 

Landskapet runtomkring börjar bölja storslaget. Bergen som ringar in floden på båda sidor ser ut att vara övervuxna med djupgrön persilja. Alldeles intill oss flyter Moselfloden fram, gulgrön och grumlig som ett alligatoröga.

Vinglig vinresa längs Mosel
På Hauptmarkt i Tysklands äldsta stad Trier serveras en uppsjö eggande Moselviner, varje dag året runt. Många vinodlare förbannar vinsjukdomen. Foto: Johan Marklund

Det skarpa solljuset träffar ytans spegel och studsar upp till de knotiga vinrankor som täcker sluttningarna. Om några veckor kommer rankornas små gröna skott att slå ut och få hela dalen att prunka. 

Fortfarande fuktiga från regnovädret anländer vi till Longen Schlöder Weinkulturgut. I foajén välkomnas vi av en snitsig litet plakett som kungör att stället utsetts till årets tyska designhotell, en utmärkelse ägaren Markus Longen inte försitter ett tillfälle att skryta med. Priset betyder långt mer än ära och prestige. Markus har redan märkt av en markant ökad efterfrågan. 

Vi hoppar in i hans jeep och ringlar uppför berget. Vinrankorna står som spön i backen. Nere på floden ser vi en krokodilformad pråm dra fram, avlång och fullastad med kol. Vi stannar till högt upp, vid en liten redskapsbod. Från dess balkong blickar vi ut över det häftiga landskapet. Så brant det är. 

– Det är ett tufft arbete, säger Markus. Och krävande. Här i Mosel sker allt för hand, det är för brant för maskiner. 

Markus och hans kollegor har den mineralhaltiga jordmånen att tacka för mycket, men lutet har de anledning att förbanna. Dessutom är Rieslingdruvan en primadonna som kräver varsam hantering. Om det går hål på skalet – det kan räcka att druvorna får “blåmärken” – så läcker tanniner ut i druvsaften och spolierar vinet. Nej, det är varken billigt eller lätt att producera vin i Moseldalen. Under skördeperioden tar Markus hjälp av säsongsarbetare från Polen, annars får han klara det själv med hjälp av ett fåtal anställda. Han sneglar ängsligt på vinstockarna. Efter att ha plöjt ned åtskilliga miljoner i bygget av de flashiga hotellrummen vill det till att det blir en bra skörd. I Ù�r och många år framöver. De flesta väljer att plocka druvorna i november, men inte Markus. Han skördar i oktober för att få en lägre alkoholprocent. Varför? För att han ska sälja fler glas i restaurangen. Dessutom minskar en tidig skörd risken att rovgiriga fåglar ska käka upp druvorna. 

Plötsligt stiger ett ödesmättat ljud nerifrån byn. Dåijng, dåijng, dåijng … Det är de dova klockorna i Laurentius Pjawkirche som signalerar att timmen är hel. Markus pekar på en stenbyggnad några hundra meter bortom kyrkan. 

– Där har vi den, säger han stolt. Der römische villa.

Vi åker ned till villan från 200-talet som upptäcktes av en slump 1984 då en vinmakare i byn höll på att anlägga en ny odling. Idag hålls här vinprovningar, romarfester och guidade turer. Villan, som på sin tid innehöll ett romerskt bad, är en viktig turistmagnet för Longuich och traktens många vingårdar. Jag lägger handflatan på fasadens solvarma sten. Det är skiffer. Skiffern är anledningen till att Moselregionen är synonymt med Riesling. 

Vinglig vinresa längs Mosel
Många vinodlare förbannar vinsjukdomen ESCA som härjat i Moseldalen de senaste åren. Foto: Johan Marklund

Ingen druvsort i världen har ett lika intimt förhållande med jorden den växer i. Den skifferstinna myllan suger åt sig solvärmen och matar ut den till druvorna när solen försvunnit för dagen. På så vis får druvorna värme dygnet runt och kan mogna långsamt. Stenarna förser också druvorna med de mineraler som ger vinerna från Mosel dess speciella karaktär. Men att göra fantastiska viner räcker inte längre. De senaste årtiondena har de allt snålare vinstmarginalerna fått många anrika vingårdar att klappa igen. 

Redan Triersonen Karl Marx, vars far investerade i flera vingårdar i Moseldalen, bekymrade sig för vinmakarnas tuffa arbetsförhållanden. Då, på 1800-talet, var efterfrågan låg och avkastningen dålig. Idag åtnjuter Moselvin världsrenommé och efterfrågan är stadig. Ändå är det kärvt.

Den vanligaste överlevnadsstrategin är att öppna ett strausswirtschaft i anslutning till gården. Ett strausswirtschaft är en modest säsongsöppen taverna som erbjuder vin och enklare smårätter. Somliga kallar dem rädlewirtschaft, vilket betyder cyklisternas pub. 

Den 20 mil långa sträckan mellan Trier och Koblenz är ett slingrande pärlband av weindorfs, weinguts och weinstuben. Problemet är att de är oöverblickbart många. Hur väljer man som turist? Vad är det som får oss besökare att välja ett ställe framför ett annat? Tillfälligheter antagligen. Just som vi cyklar in i den lilla byn Piesport börjar det regna igen. Vi tar sikte på första bästa ställe, parkerar cyklarna och klampar in i ett uterum. Ett skraltigt utemöblemang täckt av en blommig vaxduk. 

– Hallo, säger jag och knackar försynt på den redan uppslagna dörren till huset. Efter en halv minut kommer en rultig man i 60-årsåldern krypkörande i en permobil. 

Kannst man hier wein probieren? frågar jag. 

Visst kan man köpa vin här. Walter Lehnert rullar iväg och återkommer med ett gäng pavor i famnen. Han fick en stroke förra året men arbetar fortfarande, om än uteslutande med marktjänst. 

Vinglig vinresa längs Mosel
Old school. Vinmakarbröderna Hans (bilden) och Klaus Köhnen tröskar myllan för hand. Eller ja … till fots. Salongsberusade cyklister kan glädja sig åt vägarnas överlag goda skick. Foto: Johan Marklund

Hans familj är vinmakare sedan 400 år tillbaka. Liksom många andra har Walter utökat verksamheten med hotell och restaurang, fast just idag har han inga gäster att rå om. Förutom oss då. 

Mehr oder weinige süss?frågar han när vi druckit upp. 

Så sitter vi där på den fryntlige vinmakarens uteplats med regnet smattrandes mot markisen. Efter några munnar värmer vinet pannan som en behaglig solbränna. Andningen blir lite långsammare och axlarna sjunker. Walter slår upp ett litet glas åt sig själv och blickar ut över rondellen utanför tomten, en tillbyggnad han koncist beskriver som nicht schön. Då är det trevligare att vända blicken mot odlingarna på berget. Den nedre delen av sluttningen heter Goldtröpschen, den övre Falkenberg. 

– Precis som i Sverige, konstaterar Walter.

Det regnar fortfarande när vi cyklar mot Trittenheim där vi ska spendera natten. Luften är klibbig av åskvärme och de fina regndropparna kyler ner på ett behagligt sätt. Efter några kilometer ger salongsberusningen vika och det migränaktiga trycket kring tinningarna lättar. Det millimeterrättvisa förhållandet mellan ansträngning och belöning upphör, åtminstone känns det så. Rullet nedför är liksom härligare än vad stigningarna är jobbiga. Att dundra nedför i tung växel: fartvinden lägger ett lock över öronen och de enda två ljud man hör är hjärtats slag och spinnet från ekrarna. När vi kommer fram till hotellet känns det inte som att vi har provat vin, mer som att vi gymmat.  

Efter att ha ätit oss igenom en sanslös avsmakningsmeny på Wein & Tafelhaus enas vi om att ta en avslutande öl på puben bredvid. Märkligt nog verkar ödet belöna vår glupskhet. Vid ett stammtisch längst in i lokalen sitter tre lokalbor, män. Trion röker, dricker öl och lyssnar på Motörhead. Man ser på långt håll att det är en eftersittning för invigda, att stället redan är stängt, men nej, vi är tydligen välkomna att ansluta.

Den vänliga ägaren Pia Porten ger oss varsin Bitburger och ber oss att slå oss ned. Achim Mattis, en 30-årig man med äggformat huvud och en uppsättning snälla ögon, är den av stammisarna som är piggast på att snacka. Tidigare i livet spelade han i ett dödsmetallband, nu är han vinbonde. Fast bara på fritiden. Sitt levebröd tjänar han på ett investmentbolag i Luxemburg. Hans vänner intygar, gång på gång, att Achim gör riktigt bra vin. Vi måste prova någon gång, säger de. 

– Äh, säger Achim och läppjar på sin weissbier.

Han tonar ned sin egen betydelse men har inga problem att skryta med områdets. Vinerna här har exceptionell syra, sötma och substans, förklarar han. 

– Men allt beror på året och de speciella händelserna. Naturen bestämmer villkoren och så kommer det alltid att vara. Du kan inte kontrollera det. 

Achim berättar att han har fått förfrågningar om att leverera vin till toppkrogar i Stockholm.

– Men jag kan inte garantera sådana volymer, säger han. Inte i nuläget i alla fall. 

– Om du gjorde det här på heltid skulle du det, ropar Pia Porten. Du borde jobba med vin pÙ? riktigt, Achim. 

Vinglig vinresa längs Mosel
Svanmärkt? Moselfloden kantas av ett rikt djurliv, men överdriven närgångenhet beivras. Vinmakaren Karl Schuh i Neumagen. Foto: Johan Marklund

Nästa eftermiddag ses vi vid Achims föräldrars hus. Kring de snälla ögonen ligger mörka stråk. 

– Tjena killar. Det blev lite sent igår så jag är lite trött. Vi höll på till tre. 

Så kör han oss upp till en brant sluttning, till hans egen lott. Han kliver upp i backen och nickar belåtet åt de många knopparna på rankorna. 

– Man behöver mycket grönska på plantorna för fotosyntesens skull. Det ser bra ut. 

Hela sin uppväxt drömde han om att äga den här plätten, och för sex år sedan slog han till. Efter utflykten kör han oss tillbaka till föräldrahemmet, för en privat provning. Achims far, en nyligen pensionerad vinmakare, visar in oss i vardagsrummet. Han ställer undan den vackra buketten fläderblommor som plockats i trädgården, för att den inte ska lägga sig i vinprovningen. Achim häller upp. Först får vi smaka på en Riesling Alte Rebe.

– Jag måste förresten kolla så att termen alte rebe inte är copyrightskyddad, säger Achim. En kompis till mig gjorde seco, ett slags prosecco, och fick ett argt brev av en advokat som hävdade varumärkesintrång. 

Vi går vidare med att smaka hans utmärkta Feinherb. När Achim sänker näsan i glaset ser han djupt allvarlig ut.

– Trubbig syra, inte för aggressivt, vinet är inte överlastat, konstaterar han belåtet. 

Pappan, som vigt hela sitt liv år att göra vin, nickar instämmande. Han berättar stolt att Achim redan nu gör viner som är långt bättre än något han någonsin åstadkom. 

– Igår var det en i Stockholm som beställde några flaskor Feinherb 2011, säger han. En sommelier tydligen. 

Till sist får vi smaka på kronjuvelen, Achim Mattes “Goldkapsel”, en Riesling Auslese från 2010.™�

– Lägg märke till att flaskan inte är särskilt kall, säger han. Bra viner tjänar på att inte vara det. Den här ska vara åtta grader. 

På botten av glaset syns små bubblor av kalcium. Weinstein. Det är, tvärtemot vad de flesta tror, ett bra tecken. Denna fällning indikerar att vinet är redo att drickas. 

Achims dessertvin är löjligt gott. Fruktigt, kryddigt och ordentligt sött utan att vara sliskigt. Jag frågar honom om han inte funderar på att ge vinmakandet en chans på heltid. Hans pappa hinner få något förhoppningsfullt i blicken men Achim skakar bestämt på huvudet.

– Det här är min hobby. Varför skulle jag förstöra min stora passion genom att hänga upp min försörjning på den?

Jag nickar och smuttar vidare. Genom familjen Mattis vardagsrumsfönster syns solen glöda över den djupgröna bergskammen och ned över sluttningarna. Achim slår upp de sista dropparna och ställer sedan undan flaskan. Han äger bara omkring 500 buteljer av detta vin, större än så är inte produktionen. Två av dessa dyrgripar lämnar Trittenheim en halvtimme senare, med en duo belåtna svenska fyllstyren. 

Vinglig vinresa längs Mosel
Moseldalen är känt för viner med hög syra och fruktig smak. Riesling dominerar stort. Foto: Johan Marklund

Sponsrat innehåll: Experterna: Här är världens viktigaste vindistrikt

Sponsrat innehåll: Berlinmuren föll – då räddades världsarvet

Sponsrat innehåll: Här är Tysklands absoluta guldkorn – om svenskarna får välja

Tävling: Vinn en magisk resa för två till Tyskland

Guide: Mosel, Tyskland

Guide: Rhendalen


Text: Christian Daun • 2016-06-01
RestipsTysklandFantastiska TysklandMat och dryckReportage

Scroll to Top