Bosse i göteborg är, att döma av sin egen presentation i ett mejl till mig, en busig ”grabb/man” som talar flytande skandinaviska, engelska, tyska, spanska och franska, men även förstår thailändska, tagalog och viss arabiska. En gång i tiden snittade han 185 hotellnätter per år. I Europa. Plus de årliga nio–tio resorna till usa och alla de oräkneliga som höll sig inom Norden.
På senare år har han lagt affärsresorna på hyllan och ser varje vinter fram emot några veckors semesteräventyr på någon främmande kontinent. Han är intresserad av ”allt” och har en ”väldigt flexibel budget”. Han är inte allergisk. Det är bara det att:
”Jag har ett gigantiskt i-landsproblem, så att säga. Vet inte vart jag ska åka den här gången.”
Bosse skriver att han har funderat på att båtluffa i Filippinerna. Eller kanske ta sig från södra Mexiko, genom Centralamerika, ner till Colombia. Eller dyka i Nordkorea.
Läser igen. Jo, det står så: dyka i Nordkorea.
Det är alltså inte så att Bosse i Göteborg lider någon brist på kreativitet och uppfinningsrikedom när det gäller resmål. Men ändå. Svåra val.
Fjärde alternativet kallar han tärningsresa: ”alltså bestämma sex olika hubbar att åka till från Sverige, vilken det blir avgörs av tärning, och därefter spela tärning på flyget till hubben för att bestämma vart man ska vidare och hur länge.” Jag läser det där igen. Tre gånger. Femte alternativet han ruskat fram är att åka till exotiska Söderhavsdestinationer som Vanuatu, Niue eller Pitcairnöarna.
Men, skriver han avslutningsvis, ”inget har känts som det jag vill göra.”
Precis där blir det lite sorgligt.
Vi reser allt mer. Vi reser allt längre bort. Men någonstans i valfrihetens massiva utbud tycks vi ha tappat våra drömmar. Som om vi glömt bort varför vi egentligen ska resa. Som om det är något vi bara ska göra. Och ja – jag säger vi.
För Bosse – du är långt ifrån ensam. Hur kommer det sig annars att den vanligaste frågan jag får är: Vart ska jag åka? Och mitt svar: Jag vet inte!
Jag skrev Sumatra, jag. Till Bosse i Göteborg. För att det låg nära tillhands i mitt eget huvud. Men jag vet inte, Bosse jag kan inte sådant här. Jag vill att du ska drömma om något, vad som helst. Det kan vara en bilresa till Norrlands inland, en kryssning i Antarktis eller en helg i Madrid. Eller bara en sådan där dröm som man har inom sig, när man sover.
Åk dit.
I en tid där man förväntas välja allt från elleverantör till pensionsplaceringar är det kanske inte så konstigt att vi inte ens orkar välja vad vi ska ha till middag längre. Att matkassen blev årets julklapp 2011 skulle kunna sia om att det i framtiden inte kommer att räcka med allt-inklusive-resor och färdiga charterpaket. Rimligtvis borde plånboken sätta vissa gränser, men de som upplever sig ha oändliga valmöjligheter får liksom ändå fortsätta slita med vart de ska åka. Kanske dags att även ställa sig frågan varför.
Nästa jul skickar jag en drömkasse till Bosse i Göteborg. En tom en, som han får fylla själv.
Antingen det eller en tärning.
3 frågor på vägen
Hur?
Om vi lämnar frågan ”vart” för en stund: HUR skulle du vilja resa? Är du en av dem som tycker att det inte är målet, utan själva transportmedlet, som är det viktiga? Jamen, bra, då har vi kommit en bit på väg. Tåg? Båt? Vandring? Världen är fortfarande stor, men nu blev den plötsligt aningen mindre.
När?
Ingen dum fråga alls. Mitt svar skulle bli: när det är som tråkigast hemma. Eller: när det är som intressantast borta. Transsibiriska järnvägen när snön just börjar falla, till exempel. En studie av handelsresande mongoler i sibiriskt dis. En resa jag aldrig glömmer.
Varför?
För att du sedan du var liten drömt om att se en amerikansk prärie på riktigt och inte bara på film? För att du en gång läste en bok om en resa genom Amazonas? Tänk efter. Känn efter. Vad vill du verkligen se innan du dör? Afrikas högsta topp? En gammal släkting i Borås? Varför?
