Det var vad jag tänkte. Att jag kanske förlorat förståndet. I Vagabond 7/05 skrev jag om Thailand efter tsunamin. Jag skrev att Phuket återhämtar sig inför kommande säsong (den som pågår nu) med undantaget Kamala Beach. Där var det så trasigt att jag inte trodde på en återhämtning så snart.
När tidningen kom ut blev jag uppringd av en hotellägare i Kamala, men som bor i Sverige. Han hade inte samma bild av resmålet som jag, beskrev hur det såg ut och för ett ögonblick flimrade det upp en osäkerhet i mig att jag tagit fel. Var det verkligen Kamala som var trasigt, eller kanske en annan plats jag besökt? Resan runt den stora ön Phuket gick till varenda vik, kan jag ha blandat ihop dem?
Fick sedan ett mejl från en researrangör. Hon skrev att min beskrivning inte stämde med de rapporter hon fått från sina medarbetare på Phuket. Och nu hade kunderna börjat boka av sina resor till Kamala. Någon månad senare läser jag i en dagstidning hur en informationschef från resebranschen beskriver Kamala som ”renoverat där turisterna rör sig”.
Hade jag helt förlorat mitt förstånd då jag besökte Kamala? Tappat min förmåga att göra omdömen? Eller hade jag kanske påverkats av vädret den dagen jag var där? Det regnade kraftigt, intrycket blev kanske extra sorgligt.
Jag bestämmer mig ögonblickligen för att resa till Phuket och tre dagar senare sitter jag på planet. Jag bara måste se Kamala igen. Hur kan jag ha tagit så fel?
Den här gången gick jag varenda kvadratmeter av stranden och in i alla gränder. Jag såg mer av Kamala nu. Solen sken, förhållandena var enastående. Mitt förstånd är i behåll. Intrycket av byggarbetsplats är faktiskt värre. Det har hänt en hel del, men inte i den omfattning man skulle önskat. Okej, man kan ligga vid en fantastisk pool på fantastiska Kamala Beach Resort och inte se någonting, däremot hör man hammarslag och maskiner från närliggande arbeten. Men den som lämnar hotellets område ser det. Om det stör eller inte må vara osagt, men iordningställt är det inte.
Några läsare hörde av sig om Phi Phi, som jag också beskrev som väldigt rörigt, och tyckte att jag överdrev. De sa att tsunamins spår ”nästan inte alls syns”. Jag kan ha förståelse för de reaktionerna. Phi Phi finns i mångas hjärtan, och det gör ont när man visar upp det såriga. Så jag åkte dit också. Tyvärr är tsunamins spår väldigt påtagliga fortfarande, men ön lever på sin turism. Många reser dit av ren solidaritet.
Vår uppgift är inte att skönmåla, vårt uppdrag är att visa hur det ser ut på plats ute i världen, för att du ska kunna göra egna val och få ut det bästa av din resa.
Om en vän ringde mig och sa att: ”Vi har funderat på att åka till Kamala Beach på Phuket, vad tror du om det?” Då skulle jag svara att: ”Ni får bereda er på att bo bredvid en byggarbetsplats, men om jag var du skulle jag vänta med Kamala till nästa säsong, ta Surin eller Karon i stället, det är stränder bredvid som inte skadats lika hårt.” Och om någon frågade om Phi Phi skulle jag säga att åk dit om du är nyfiken på hur det ser ut. Vissa delar är stökiga, andra supersköna.
Så behandlar jag mina vänner. Så behandlar vi också våra läsare.