Du vet hur det är nu för tiden när du ska betala på restaurangen, du får färdiga förslag i kortterminalen på att ge 5, 10 eller 15 procent i dricks. Och så finns det den där knappen där det står ”Ingen dricks”. Kan jag verkligen trycka på den utan att känna skam? Allt oftare gör jag det. Och då menar jag inte känna skam, utan trycka på knappen.

Traditionen att ge dricks har sitt ursprung i medeltida Europa och var ett sätt för feodala markägare att ge en extraslant till underlydande för ett väl utfört arbete.  Ordet kommer från tyskans trinkgeld (dryckespengar) som ursprungligen innebar att gästen bjöd serveringspersonalen på en öl eller en sup snarare än en slant.

Dryckespeng

I början av 1900-tal saknade serveringspersonal ofta fast lön och var beroende av dricks för att överleva. Dricksen var fortfarande ett frivilligt sätt att avlöna de som ställt fram maten och drycken på ditt bord, men vem var så hjärtlös att hon lät bli att lägga en peng.

Men redan 1938 började man här i Sverige att lägga på en obligatorisk serveringsavgift på notan för att garantera att restaurangpersonalen fick en skälig lön. Så bra. Nu var personalens lön inte längre en fråga om de mätta och stinna restauranggästerna ville idka välgörenhet eller inte. Nu var dricksen förvandlad till ett obligatoriskt påslag på notan, ungefär som momsen.

De som serverar skulle inte längre behöva smöra för gästerna för att få en lön man kunde leva på. Det var tanken. Trots det är lönerna i krogbranschen fortfarande ofta låga. Till skillnad från övriga yrkesgrupper saknar man ännu idag dessutom lagstadgad rätt till ersättning för obekväm arbetstid.

Under följande sextio åren var priserna i menyn fortfarande exklusive serveringsavgift. Först när du fick notan fick du reda på vad du behövde betala. Minns det från mina år på krogen som ung vuxen. När vi skulle dela på notan utifrån priserna i menyn, men innan notan landat på bordet, var det alltid nån som upplyste sällskapet:

– Och så får vi inte glömma serveringsavgiften (som då var 12,72 procent).

Inklusive serveringsavgift

Men i början av nittiotalet togs tillägget på notan bort. Istället bakade man in serveringsavgiften i priserna på menyn.

Trots det fortsätter vi att dricksa för att slippa känna den skam som kommer med farhågan om att någon ska döma oss som snåljåp, trots att kungstanken bakom beteendet har gått från att se till att personalen får en skälig lön till att premiera bra mat och god service; att man är lite extra nöjd.

Med skenande priser och allt fler självserveringar har åtminstone min skam börjat lätta. När jag förväntas bära maten på en bricka från disken till bordet och personalen ändå sträcker fram kortterminalen med samma förslag på 5, 10, 15 procent eller ingen dricks, precis som hos konkurrenterna med bordsservering, då trycker jag med en känsla av rättfärdighet på knappen för ingen dricks.

Jag säger det inte, som den hämmade svensk jag är, men tänker: Det är ni som borde skämmas som vill ha extra betalt för att ni häller upp billigt vin ur en flaska och tar hutlöst betalt per glas.

Drickschock i USA

När jag reser utomlands har jag insett att det nästan överallt råder ungefär samma förväntningar på dricks som i Sverige. Jag älskar östra Asien (Japan, Sydkorea, Singapore m fl) plus Australien på grund av man där i regel inte betalar någon dricks alls. I Japan händer det till och med att kypare ropar tillbaka gäster som lagt dricks och förklarar att de glömt pengar på bordet. Underbart!

Jag hatar det andra stora undantaget, det som råder i USA. Där har personalen så dåligt betalt att det inte räcker med några ynka fem–tio procent i dricks. På amerikanska kortterminaler är därför de förtryckta dricksalternativen ofta 15, 20 och 25 procent. Jag hörde nyligen en historia berättas om en kypare som sprang efter gästerna som lagt dricks på den nivå som man gör i större delen av världen. Den uppenbarligen gravt underbetalda servitören höll fram handen med de få dollarmynten samtidigt som han undrade förtvivlat:

– Vad gjorde jag för fel?

I det stora landet i väster tycker jag faktiskt inte att det är restauranggästerna som ska skämmas, utan krogägaren som betalar så usel lön till sina anställda att de är beroende av att tigga sig till en slant för att skrapa ihop till en lön man kan leva på. Det påminner mest av allt om hur det var i det feodala Europa där systemet med dricks en gång i tiden uppstod.

Artikelförfattaren berättade om regler för dricks i olika länder i Talkshow i Sveriges Radios P1 onsdagen 8 juli (34 min in i programmet efter isnlaget om hjärtesorg). Lyssna!

Läs också: Stor förvirring kring dricksandet utomlands.