NÄR JAG TITTAR UPP PÅ VÄGGEN ovanför min arbetsplats ser jag Dumas vindbitna ansikte i kvällsljus. Hennes man står bredvid henne framför tältet som är deras hem, några kilometer utanför Ulan Bator i Mongoliet. Han ler försiktigt mot kameran medan Duma tittar bortåt horisonten, med den där hemlighetsfulla dragningen i mungipan och lite plirande ögon. Hon ser lycklig ut. Fri.
Jag vet att bilden är tagen bara några minuter innan hon började gråta. Hon kallade oss för sina döttrar och gav oss varsin träskulptur innan vi sa hejdå och skildes åt.
Vi hade levt tätt inpå varandra i fem dagar. Inte för att vi valt det, utan för att vi råkat hamna i samma kupé på Transsibiriska järnvägen – hon, jag och min kompis Anja. Allt vi upplevde tillsammans de där dagarna blev som en resa i en resa. Lite som en sån där rysk gumma som står i en gumma, som står i en annan gumma.
Det var första veckan i oktober 2001 och hemma kändes världen som en farlig plats. Det gick inte att undvika löpsedlarna, radion, teven, snacket i fikarummen. Överallt denna terror, och rädslan inför vad som komma skulle. usa gick in i Afghanistan samtidigt som vi tuffade fram längs det vissnande höstlandskapet i Sibirien. Men det visste vi ju inte då. Vi hade lämnat allt sådant bakom oss – inget spelade någon roll på tåget. Där fanns bara vi, här och nu, i en alldeles egen bubbla som stank av kokt skinka, fuktiga kläder och tre oduschade människors sömniga andedräkt. Men mitt i den intima sunkigheten fanns grogrund för vänskap. Även om det kanske inte var riktigt vad jag hade tänkt mig.
Jag hade snarare ställt in mig på att vända mig inåt och fundera över livet. Det råkade vara läge att tänka, känna efter och komma på vad det var jag ville, egentligen. Fem dagar på Transsibiriska järnvägen var precis vad jag behövde för att få lite perspektiv på tillvaron. Jag anade inte hur rätt jag hade. Perspektiv skulle jag få, men på ett helt annat sätt. Det blev inte en sekund över till att tänka på sig själv.
Det började redan första natten. Midnatt och avgång från stationen i Moskva. Vi trodde vi skulle sova. Vi trodde fel. Hela vagnen var ett stormande hav av människor och packning, korridorerna svämmade över av säckar med filtar, rockar och varma stövlar. Här skulle det säljas grejer – men inte till oss. Vintern var på ingång och kylan hade redan börjat kännas i Sibirien. På perrongerna väntade människor på vårt tåg – en rullande butik.
Duma såg forskande på oss en stund innan hon föste undan oss och stuvade in några filtar under våra madrasser. Sedan log hon och skar upp en bit skinka. Det här var bara början, men kanske hade hon redan bestämt sig. Vi var hennes nu.
Nästa dag stod hon oroligt och tittade efter oss när vi inte var ombord några minuter före avgång. Någon drog i nödbromsen eftersom det fortfarande prutades för fullt ute på perrongen. Affärerna blomstrade för våra handelsresande vänner. Duma pustade ut och klappade om oss när vi var ombord igen.

VI TILLBRINGADE NÄSTKOMMANDE dagar med att sitta och titta ut genom fönstret tillsammans. Pekade på saker och sa vad de hette. Lärde oss att säga häst, kamel och vacker mamma. Ibland köpte vi något av folket på perrongerna. Där fanns den skröpliga damen som tagit sig till stationen mitt i natten med det hon hade att sälja: i ena handen tre buljongtärningar, i den andra en påse rivna morötter.
På tåget fanns Chimgee som gillade att använda Anjas hudkräm, Zula som lärde oss en sång, guldtandade Natascha som vägrade servera oss stekt ägg utan biff. Och hela tiden Duma. Hon tog på sig de vinda glasögonen och lät pekfingret åka nerför raderna av ord tills hon hittade det hon sökte. Mina. Döttrar.
Hon log. Hon gav oss en resa i en resa. Som en gumma i en gumma. Duma finns kvar i mig.