”Det hade aldrig hänt om vi gått över till euro.”
Hörde ni finansminister Per Nuder härförleden när han uttalade sig om den hejvilt dalande kronan? Växlingskursen gentemot dollarn är typ tjugofem procent sämre än i början av 2005 och Nuder försökte skylla ifrån sig med detta fega: ”Det hade aldrig hänt om vi gått över till euro.”
Själv hävdar jag bestämt att det aldrig hänt om vi valt en finansminister vars efternamn inte betyder ”naknare” på engelska. Vad är det för ett namn? Naknare än vad då? Är detta ”naknare” kanske egentligen en synonym för ”barskrapad”?
Okej, jag röstade visserligen själv ja i -valet för ett par år sedan, men det betyder faktiskt inte att jag verkligen ville införa euron i Sverige. Det är bara så att jag aldrig litar på mig själv i ekonomiska frågor varför min röst mer ska ses som ett slags helgardering (jag hänger inte ens själv med i det här resonemanget).
Dessutom anser jag att enbart vi som reser borde få rösta om sådant som rör valutor och växelkurser. Vad vi resenärer anser om valutaunionen borde värdesättas högre än vad hemmablinda stugsittare som aldrig lämnat sitt eget postnummer tycker.
För vi, vi som reser, vet ju redan en massa om euron.
Exempelvis att euron har en oerhörd förmåga att försvinna. Det är samma sak varje gång. Man växlar till sig en stor hög euro varefter man gör en pytteliten shoppingrunda i Madrid, ett hastigt vingårdsbesök i Provence eller ett kort stopp i en tysk Porschebutik. Vad händer? Nästa morgon är alla euron försvunna. Borta! Gone! Perdido! Kadonnut! Verloren!
Denna opålitliga valuta som bara rinner iväg ur mina händer gör mig skeptisk. Ja, ja, nu kan jag riktigt höra er alla jasägare som går igång med era reserelaterade argument:
•Vi kommer att slippa förlora hela vår reskassa i olika växlingsavgifter när vi färdas runt i Europa.
•Vi slipper inse att vinflaskan vi just köpt omräknat till svenska pengar kostade 1500 kronor och inte 150 som vårt felräknande huvud kommit fram till.
•Vi kommer aldrig mer stå vid kassan med ansiktet likt en stor uggleholk, hålla fram plånboken till kassörskan och säga, på typ skånska, ”jamän ta själv vad du ska ha, då”.
•Vi är ännu ett steg på väg från det inskränkta -systemet med nationalstater och kan än mer känna oss som en stor, fin europeisk familj.
Okej, okej, säger jag då, men jag vill ändå inte ha mynt med en avbildad manslem på. Jo, jag vet att det är en kartbild som något ljushuvud ansåg borde pryda euromynten och i vanliga fall kan kartbilden över Norge, Sverige och Finland liknas vid ett djur, kanske ett lejon. Men när samma snille ansåg att Norge borde straffas för att landet vågat vägra och lät sudda bort det, blev siluetten av Sverige med ens en slak lem och Finland till den vidhängande pungen.
Hur kan denna fallos ha passerat genom alla -ländernas riksbanker utan att någon reagerat och sagt: ”Men hör ni gubbar och gummor, ser inte det där väl mycket ut som en snopp? Men kanske var det som med kejsarens nya kläder: alla såg men ingen vågade säga något. Rädslan för att få sin egen snuskiga fantasi avslöjad blev för stor.
Men om nu Norge inte får vara med på kartbilden varför har man då i konsekvensens namn inte beslutat att borra bort Schweiz?
vad händer nu när tio nya -länderna tillkommit? Ska man limma på Estland och Polen och de andra till höger på myntet? Eller ska myntet bli avlångt som en vörtlimpa? Eller ska kartbilden fortsätta runt hörnet? Vilka länder vill vara myntets baksida?
Det här med att ha en karta var förstås en dum idé från första början eftersom världen är så föränderlig. Man skulle förstås valt en bild som alla européer känt sig hemma med: David Beckham, Madonna, Harry Potter eller Ronald McDonald.
Annars kunde man avbildat kvinnan vars namn man lånat till hela detta spektakel: prinsessan Europa. Denna fagra dam var i den grekiska mytologin dotter till Agenor, kung av Tyros. Prinsessan Europa är annars mest känd för myten där guden Zeus förvandlar sig till en tjur och därefter sätter på henne. Bilder på djur är alltid trevligt.
Dessutom är jag skeptisk till en valutaunion där man inte ens har kunnat enas om hur valutans namn ska uttalas. I vissa länder säger de evro, i andra ojrå medan ytterligare andra envisas med att säga jurå.
Varför valde de inte ett enklare namn? Som alla kan uttala på ett likartat sätt? Varför valde de inte ”peng”?