Foto: Fotolia.

Krönika

Krönika: Att surfa på resandets magi

Första gången Karin stod på en surfbräda var i El Salvador. Surfläraren tvingade henne att testa i poolen först. Det såg inte coolt ut på något sätt...

Text: Karin Wallén • 2016-12-06

Hon har den där sortens solbränna som samtidigt fungerar som tandblekmedel. Nyss hem­kommen från Kalifornien med blondare hår­svall än vanligt och en hud så gyllene att man får lust att gnugga sig mot henne för att se om något fastnar på en själv. 

Men det är något annat som lyser starkare. Något som glöder inifrån och ut. Det där inåtvända leendet som bara en solblekt Mona-Lisa med hemligheter från San Diego och Los Angeles kan åstadkomma. Harmonin hos en som suttit vid brasor på stranden medan solen dalat i den kaliforniska värmen de senaste tre veckorna. Den avspända självklarheten hos en som varit i lala-land och knappt hunnit fatta att hon är tillbaka i grådasket. 

Hon har en osynlig surfbräda under armen. Kanske är det bara jag som ser den.

För nog har jag sett det där förut, tänker jag. Nej, förresten – jag har känt det. När jag bläddrar igenom mitt inre fotoalbum ser jag det tydligt framför mig: Lombok, Indonesien. Hur jag susar fram på en moped med en surfbräda fastspänd på sidan. Vinden i håret, vinden överallt. Blicken genom solglasögonen, fäst på den kurviga grusvägen som är full av lömska hål att parera. Shortsen är korta och benen bruna. 

Krönika: Att surfa på resandets magi
Karin Wallén, krönikör.

Jag har förmodligen aldrig känt mig coolare, och det har säkert med den där surfbrädan att göra. Jodå, jag har surfat. Lite. Hur många sekunder jag stod upp innan jag föll i vattnet eller hur många vågor jag missade för att jag fick salta kallsupar minns jag inte längre. Kanske var det så att armar och axlar gav upp idén med att paddla och att hela kroppen bestämde sig för att bara ligga och guppa ett tag istället. Det spelar ändå ingen roll nu. På land har jag god hand med brädan. Den klär mig. 

Den klär mig bättre än någonsin när jag kör in framför surf­shopen med en avvägd sladd, knäpper upp hjälmen och låter håret falla ut. Okej, falla är kanske ett överdrivet verb i samman­hanget när mitt havssaltsstyva svintohår befrias från sin svettiga tillvaro innanför hjälmen, men det spelar fortfarande ingen roll. Jag har en surfbräda som jag nu inför ögonen på några nyanlända turister spänner loss från fästet på mopeden. Jag borstar av lite sand och älskar hur reporna känns under mina händer. Som om vi är riktigt gamla polare, jag och brädan, och inte bara möttes för första gången för några timmar sedan. Allt sånt kan vi förbise. 

För jag bär brädan under armen nu, och växer med varje steg. Jag tänker nog något i stil med att det här kan vara mitt nya jag. Jag och brädan. Om jag bara kunde bära på den hela tiden. 

Hon säger att hon funderar på att bo där ett tag. I Encinitas kanske, en strandort på den kaliforniska kusten där surfbrädor är stapelvara. Ögonen glimrar på ett speciellt sätt när hon säger det, så där som ögon gärna gör när resan fortfarande sitter kvar i kroppen. Precis som brädan. För jag ser den tydligt nu. Den sitter kvar där under armen. 


Text: Karin Wallén • 2016-12-06
Krönika

Scroll to Top