Church of the savior, Sankt Petersburg. Foto: Walter Bibikow/Getty Images
Krönika: Karin Wallén blir semesterreligiös
"Det är bara på resor som jag blir lite småandlig", skriver Vagabonds krönikör.
Maten var toppen. Vinet inte dåligt det heller. Ölen var billig, människorna överraskande trevliga, och byggnaderna så pampiga att jag höll på att vrida nackkotorna ur led när jag vandrade längs Nevskij Prospekt.
Men när jag nyss hemkommen ska svara på vad som var bäst med Sankt Petersburg, så blir svaret helt spontant: en liten kyrka. Eller snarare det som hände i den och vad det gjorde med mig, om än så tillfälligt.
Det är nämligen bara på resor som jag går in i kyrkor och blir lite småandlig. Det är bara då jag kommer i sådan stämning att jag ibland till och med drar till med en liten smygbön. Med den hemliga tanken att någon eventuellt lyssnar i andra änden. Jag låter mig svepas med. Jag blir lite semesterreligiös.
Det börjar när jag och min reskamrat är på väg till ett museum på ön Vasilevsky, och passerar en kyrka som ser lite intressant ut. Vi har redan varit i Uppståndelsekyrkan, eller som den så dramatiskt heter på engelska; Church of the saviour on spilled blood – vilket fått mig att tro att vi redan upplevt vår beskärda del av rysk-ortodox kyrkokultur. Uppståndelsekyrkan är snygg och kitschig. Och full av turister.
Den här kyrkan, däremot, är helt tom på turister. Sånär som på de två svenskor som nu förflyttar sina sjalar från hals till huvud, för att låtsas vara vilka ryska kyrkobesökare som helst. Väl inne börjar skådespelet. På det öppna golvet har folk börjat samlas, och på en balkong bakom oss sjunger en kör som låter så bedårande att de lika väl kunde höra hemma på kungliga operan. Jag tittar på dem, diskret tror jag, och formar munnen till ett “wow”. En äldre man med ett radband i handen möter min blick och skakar trött på huvudet.
Jag ler skamset och förstår att det bästa jag kan göra nu är att sätta mig längst bak och försöka undvika att göra tindrande turistögon. Det är trots allt bara en helt vanlig dag i en helt vanlig rysk-ortodox kyrka.
Och det är bara en helt vanlig präst i en tung, fotsida kaftan som nu öppnar en enorm gyllene port och målmedvetet stolpar ut med bolmande rökelse och en bibel som man får kyssa – om man är troende vill säga. Det är inte jag. Så jag bara tittar, och ser hur rökelsen löser upp sig i ljuset som faller in från sidofönstren. Ser på tanterna med sina handväskor som står på den öppna ytan och gör korstecknet, gång på gång. Män, kvinnor och barn som köar till nattvarden medan kören når sitt crescendo. Det är som att befinna sig i en film.
Plötsligt kommer min kompis tillbaka utan att jag märkt att hon varit försvunnen. Hon har köpt stearinljus, och ger mig två. Vi går stillsamt fram till en av ikonerna i lokalen. Där tänder jag mina ljus och tillägnar dem några personer jag tänker på. En som är levande och en som är död. Det flammar varmt framför jungfru Marias ansikte. Och jag tänker tankar som jag nästan aldrig tänker annars. Det är det som är det bästa med Sankt Petersburg. Det är bara lite svårt att förklara.
Text: Karin Wallén • 2019-08-02
Krönika