Turistfällornas väktare

De glittrar ikapp med Riddarfjärden när de poserar framför riksdagshuset. Promenerar sedan vidare, hand i hand, med en lätthet i stegen som bara lyckliga människor på semester har.
Hack i häl går jag. Med huvudet höjt i periskopläge, fånigt leende. Jag tittar på dem i smyg. Skuggar dem genom vingliga kullerstensgränder och står beredd att vända deras kartor rätt om det skulle behövas.
Det här är inget jag har betalt för. Jag råkar bara vara en sådan som vakar över turister. Inte så att jag går rakt fram till dem och inleder en konversation, därtill är jag alldeles för svensk. Nej, mer på det sättet att jag iakttar och tolkar der as uttryck. Det är en känslosam hobby, en berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan.
Jag får magont av tanken på att de läst allt om “trendiga SoFo”, men istället ska hamna i cirkelgång runt Sergels torg, få kontokortet skimmat, lägga de sista kontanterna på en 42-kronors utspädd latte i pappmugg och åka hem med fula kylskåpsmagneter på kungen i bagaget.
Men än så länge går det bra, och jag märker att jag växer lite med varje ord de yttrar om hur vackert det är. Som om det var mig det gällde, och inte husen, vattnet, båtarna.

Men ju större förväntningar på vad som finns bakom nästa gathörn, desto hårdare blir fallet när det inte infrias. Och då faller också jag.
Turismen är nämligen inte bara till för turisterna. Den är för oss som bor här. Som ett hett eftertraktat kvitto på att just vårt lilla hörn av världen också har ett värde, en bekräftelse på att vi finns.
Sverige är nummer tio på listan över de europeiska länder som drar in mest intäkter från utländska besökare. Vi slår till och med sol- och badländer som Kroatien och Portugal. Jag blir smickrad när jag läser om det, som om jag själv hade med saken att göra.
Men jag är inget självsäkert Frankrike eller Italien. Jag är en del av Sverige – ett turistland i tonåren – ängsligt dinglande med för långa armar och med ett plågsamt pinigt självmedvetande hängande som ett ok över de taniga axlarna. Vi är som en statist på audition till de stora scenerna. Vi är den där kvällstidningsreportern som får fem skälvande minuter med en världsstjärna på besök, och anser att den i särklass viktigaste frågan är: Vad tycker du om Sverige?

I Gamla stan känner jag nerverna dra ihop sig. Här säljer man mackor för 99 kronor, träskor för 2 000 kronor, och det enda en vanlig turist har råd att köpa är en vikingahjälm i plast. Men “mina” turister bara skakar roat på huvudet när de ser några guppande horn vända åter till en japansk turistbuss. Klart de ska ha en hjälm. Jag drabbas av en impuls att ta på mig en själv, bara för att låta påskina att de fått med sig något riktigt genuint svenskt.
Jag vill ju bara att de ska bli nöjda. För min skull.

När solen skiner på dem blir jag lugn. När det regnar blir jag orolig.
När jag ser dem virra runt på Drottninggatan efter stängningstid blir jag nervös. När jag sedan ser att de roar sig med att rida på betonglejonen som står som trafikhinder mitt i gatan kan jag andas ut igen. De ser glada ut. Puh.
När jag ser dem välla fram på Västerlånggatan en masse sväller jag först av stolthet över att de är så många. Sedan kommer kallsvetten över mig. Hemska tanke.
Tänk om de tycker att det är för mycket turister.

3 Tre råd till blivande Sverigeturister

Kom ihåg Paris

Hur arrogant bemött du blev på den där restaurangen intill Seine. Så där ja, nu kan du åka till Sverige. Till och med stockholmarna kommer att framstå som ett under av gästvänlighet. Välkommen!

Åk till Norge först

Allt kommer att kännas busbilligt i jämförelse. Lägg särskilt märke till hur du plötsligt får råd med både en och två öl till maten, tappar omdömet och köper souvenirtroll, Daniel-och-Victoria-prylar och vikingahjälmar för resten av reskassan.

Läs svenska deckare

Gärna någon riktigt blodig. Ett bättre sätt att sänka förväntningarna på hur vänliga och goda svenskar är finns knappast. Du kommer att bli glatt överraskad för varenda invånare som inte dräper dig.

---

Text: Karin Wallén • 2011-09-19
Krönika