Kanske skrev du dagbok när du var i tonåren. Kanske slutade du när du blev vuxen. Tiden räckte inte till för fler självreflektioner. Men så gjorde du en resa och så kom dagboken fram igen, förmodligen i form av en blogg. Du skrev vad du såg, hörde, doftade, smakade, kände. Fast var det verkligen dina egna upplevelser du beskrev?
Du skrev att du kommit till paradiset, att solen skiner från en molnfri himmel eller att regnet står som spön i backen, att du kommer från Sverige som är ett avlångt land och att alla vägar bär till Rom, att indianerna är oförstörda av civilisationen och att alla thailändare är vänliga, att det är så tyst att man kan höra en kokosnöt falla och att vattnet är kristallklart, att du kommit till kontrasternas stad eller till ett land som man antingen älskar eller hatar, att du upptäckt en plats väl värd att besöka, en riktig pärla, och att du redan på planet hem igen bestämt dig för att återvända.
Du tycker att du skrev från hjärtat, men på vägen därifrån till papperet gick något snett. Halvvägs in i formulerandet av din iakttagelse tappade du kontakten med vad du egentligen såg och hörde, och klämde i med en formulering som miljoner andra använt sig av. En formulering som första gången den nedtecknades sa något som många kunde känna igen sig i och därför blev ett talesätt, en kliché, ett paket med ord vars innebörd på grund av att det ständiga upprepandet urvattnades, blev smaklösa och förlorade sin förmåga att överhuvudtaget förmedla något.
Ibland smyger sig de fadda orden och uttjatade formuleringarna också in i mina resereportage. Jag försöker radera dem, men de är lömska. Ibland ser jag dem helt enkelt inte, eftersom även jag också kan förlora kontakten med mig själv.
Ibland är avståndet mellan ett klyschigt uttryck och en välformulerad, unik känsla hårfint. Men hur litet det än är finns det alltid ett avstånd. De som lyckas hålla sig på rätt sida om linjen, som de bästa resereportageförfattarna, har den avundsvärda förmågan att skriva så att läsaren framför sig ser den tropiska ö som skribenten besökt – och inte resekatalogernas och de dåliga reseskildringarnas schablonbild av en paradisö.
Många av våra vanligaste talesätt är inte bara uttjatade, vi som använder dem har sedan länge glömt vad de härstammar från. Hur många vet idag vad det var som ursprungligen ”gick av stapeln” och var ”häcken full” och ”huvudet på spiken” kommer ifrån? Och hur många av dagens tonåringar vet att talesätten från början inte löd ”clean rent” utan ”kliniskt rent” eller ”cool lugn” utan ”kolugn”?
Låter jag som en sträng språkpolis som inte tolererar något som helst slarv? Lugn, även jag tycker att talesätt kan ha sin plats i språket. Vill därför avsluta med att lansera ett ändamålsenligt uttryck som min mamma brukade använda för att punktera fördomen att världen blir farligare för varje år som går. ”Trams, klart att du ska resa, man kan lika gärna bryta fingret om man sitter hemma och petar sig i näsan”, brukade hon säga.
Skynda dig att använda min mammas uttryck! När du hört och läst det tio-femtio-hundra gånger är det för sent. Då är det bara en bland andra klichéer och färdiga formuleringar.
3 förrädiska klyschor
Nära till både shopping och bad
Var på din vakt! Formuleringen fungerar visserligen som beskrivning på både Barcelona och Rio, men desto oftare handlar den om en artificiell turistort med ofärdiga hotell- och shoppingkomplex med spretande armeringsjärn, bredvid en lika anlagd som trist grusstrand.
Pittoreska byar och urgammal kultur
Kan vara beskrivning på avlägsna bergsbyar där livet går sin gilla gång på gammalt vis. Och så var det också – ända tills 1970. Sedan dess är det kö av dubbeldäckade turistbussar på bygatan, medan byaffären slutat saluföra livsmedel och övergått till souvenirer made in China.
Vänliga och genuina människor
Visst, men nyligen blev de arbetslösa, häromdagen lades skolan ner och i morse vaknade de på fel sida. Men genuina får man väl ändå kalla människor som fortfarande har förrförra modellen av Iphone.
