Montana – USA:s vackraste stat?

Montana – USA:s vackraste stat?

Restips

Cowboyromantik i USA:s vackraste deltstat

Delstaten Montana har fått sitt namn efter sina höga och spektakulära berg. Vill man uppleva cowboyromantik och orörd vildmark är det hit man ska styra kosan.

Text: Redaktionen • 2016-01-12

Den stillsamma morgonen på Gaynor Ranch får ett abrupt avbrott när ett halvdussin sankt bernhardshundar börjar skälla entusiastiskt. De har fått syn på Steve, deras husse, som kommer gåendes ut ur den tjocka morgondimman. Han är klädd i cowboyhatt, boots, en rejäl Carharttjacka och en scarf runt halsen. 

Det är Steve som tar hand om hästarna här på ranchen och den här krispiga höstmorgonen ska han förbereda dem på en rejäl tur uppför bergen som omger oss.

Vi hoppar upp på våra hästar och börjar rida genom dimman tillsammans med Nancy Gaynor, som äger Gaynor Ranch med sin man Dan. 

Cowboyromantik i USA:s vackraste deltstat
Steve White, en cowboy från Oregons landsbygd, tillbringar somrarna med att jobba med hästarna på Gaynor Ranch. Foto: Malin Fezehai

Våra hästar travar långsamt uppför den steniga skogsstigen. När vi kommit upp en bit för bergssluttningen börjar dimman lätta och plötsligt kikar solen fram genom trädtopparna. Granarna här i Montana blir gula på hösten, precis som lövträd byter de färg med säsongerna. 

Vi rider långsamt uppför bergssluttningen och pratar om det lilla (hur ofta hästar uträttar sina behov varje dag) och det stora (hur man överlever ett möte med en hungrig grizzlybjörn). 

Plötsligt stoppar Nancy vår hästkaravan och instruerar oss att vara knäpptysta för att försöka höra om det är en björn i närheten. Men det enda ljud som hörs är hästarnas stillsamma gnäggande och ett avlägset flaxande från en flock med kanadagäss, som verkar vara på väg söderut för vintern. 

– Fler och fler björnar börjar synas här i trakterna, de brukade hålla till uppe vid glaciärerna, the high country, men nu kommer de allt oftare ner hit, där bergen bara är ett par kilometer höga, säger Nancy. 

Cowboyromantik i USA:s vackraste deltstat
En ridtur i gryningen på Gaynor Ranch. Foto: Malin Fezehai

Nancy Gaynor förkroppsligar själv hela Montanas historia. Hon tillhör indianstammen kootenai, som var bosatta här i Montana många sekel innan det blev en amerikansk delstat (år 1889). Hon växte upp på ett indian-reservat ett par mil härifrån, där det var problem med fattigdom, arbetslöshet och alkoholism, men där fanns också en traditionell kultur som gav henne självförtroendet att ge sig ut i världen, gå på college och ta över den här vackra ranchen. 

Nu rider hon längst fram och roar sig med att utmana oss ovana ryttare lite mer än vad våra nerver borde klara av. När vi kommer till en brant och stenig kulle ropar Nancy “cowboy up!” och ger sin häst en spark i sidan och så far alla våra hästar iväg framåt i en snabb spurt, så att det ryker om den dammiga bergsstigen bakom oss. 

När min häst travar så snabbt att de gula grantopparna ovanför mig bara bildar en suddig massa undrar jag snabbt om det här blir mitt livs sista ögonblick, men plötsligt är vi uppe på en kulle, hästarna andas ut, mitt hjärta slår ett par hundra slag i minuten men jag är onekligen fortfarande vid liv. De här hästarna är veteraner och verkar veta när ryttaren är oerfaren och lite nervös, så de saktar ner tempot och snart vaggar vi fram lugnt och harmoniskt genom den friska morgonluften igen.

Cowboyromantik i USA:s vackraste deltstat
Snön ligger kvar året runt på bergs­topparna i Glacier National Park. Foto: Malin Fezehai

Uppe på bergstoppen ser vi ut över landskapet. Jag vill inbilla mig att vi ser ända till Kanada, eller åtminstone till Oregon, delstaten bredvid. Men i själva verket ser vi bara en liten bråkdel av Montana.

Det är en gigantisk delstat. Att köra bil från den ena änden till den andra är nästan 120 mil, som att åka från Malmö till Paris – eller från Chicago till Washington, DC.

Den mest spektakulära naturen finns här i västra Montana, där Klippiga bergen ringar in varje dal med sina kantiga toppar, snöklädda året runt. Men även östra Montana har sin charm, med böljande kullar, utsträckta vidder och känslan av oändlighet som förknippas med den amerikanska prärievästern. 

Cowboyromantik i USA:s vackraste deltstat
Nancy Gaynor tillhör indianstammen kootenai och växte upp på ett indianreservat i Montana. Foto: Malin Fezehai

Namnet Montana kommer från spanskans ord för berg och när man vistas i västra Montana ser man alltid en gigantisk bergskedja någonstans i fjärran. Det enda som är större än bergen tycks vara himlen själv, som sprakar som ett fyrverkeri varje solnedgång. Det är logiskt att det är just här man hittar en stad som är döpt till just Big Sky.

Jag har länge längtat efter att få besöka Montana. Jag har drömt om bergen och vidderna här, om den råbarkade präriens mytologi, om cowboylivet och restauranger där man serveras stek och whisky och kanske en gammal countrysång av George Jones. 

När jag väl kommer hit blir jag inte besviken. Jag har hunnit besöka 45 av USA:s delstater, men ingen av dem – inte ens New Mexico, eller västra Texas, eller Kaliforniens kustlandskap – kan riktigt mäta sig med den spektakulära skönheten som finns i Montanas natur. Eller så känns det i alla fall den här höstmorgonen, nu när dimman har lättat och solen börjar tina upp oss.

Cowboyromantik i USA:s vackraste deltstat
Steve White vilar ut i en solig glänta under ridturen. Foto: Malin Fezehai

Vi tillbringar en vecka i ett idylliskt avlägset timmerhus, på en kulle där gräset växer upp till midjan och är så fullt av morgondagg att det är som att ta ett bad när man går genom det.

Det närmaste samhället här är Whitefish, en ljuvlig liten stad med bara 6 000 invånare, men alla bekvämligheter man kan tänka sig. På vintern blir det en relativt tjusig skidort, men i början av hösten är det en sömnig och charmig småstad där man kan strosa runt på den lilla huvudgatan och äta hemlagad glass, dricka god espresso och småprata lite med de excentriska ägarna till ett dussin­tal antikvitetsbutiker.

Whitefish grundades 1904, när järnvägen byggdes härifrån och det blev en stor stad för timmerindustrin; än idag går amerikanska tågnätet förbi här, vilket gör det till ett särskilt attraktivt resmål för den som vill slippa krångliga flyg eller dygnslånga bilresor över prärien (närmaste stora flygplatsen är två timmar söderut i Missoula – att åka bil hit från, säg, Chicago tar två dagar).

Att ta sig hit med bil eller tåg istället för flyg tar sin tid men är onekligen värt det; åker man tåg hit får man se hela den amerikanska prärien och sedan åker man rakt igenom Glacier Park, en av USA:s vackraste nationalparker. Kommer man från västkusten, Portland eller Seattle, är det tio, tolv timmars tågresa, oftast med övernattning, men hela vägen är full av spektakulär natur, vilket i synnerhet är en fördel om man åker på sommaren och solen stannar uppe nästan lika länge som i Sverige.

Cowboyromantik i USA:s vackraste deltstat
Sjuttiotalsmaskerad när det lokala ölbryggeriet har sin årliga »Soul Train«-fest. Foto: Malin Fezehai

Whitefish har varit en skidort sedan 1940-talet och hunnit utveckla lite av den tillbakalutade charmen som ofta uppstår på platser där många tycks livnära sig med relativt bekväma jobb i turistnäringen; skidlärare, flugfiskeinstruktörer, kockar och bartendrar. Här finns det också ett dussintal trevliga restauranger och barer, två teatrar och ett sympatiskt litet ölbryggeri som även öppnat en bar där stadens roligaste folk tycks tillbringa aningen för många kvällar i veckan.

Cowboyromantik i USA:s vackraste deltstat
Branta uppförsbackar på cykelfärden i Glacier National Park. Foto: Malin Fezehai

Länge fanns det något lite vemodigt över de här delarna av USA, som många övergav på 1900-talet i takt med att gruv- och timmerindustrierna försvann härifrån. Det var en åldrad del av landet, där de unga stack i väg till kusternas storstäder så fort de fick en chans. Kvar blev pensionerade timmerhuggare och lastbilschaffisar, några ärrade ranchägare, cowboys utan kor. Men idag händer något här. 

De unga har lockats tillbaka till naturen, till lugnet och stillsamheten, till småstäder där man inte behöver lägga halva lönen på hyran. Idag hittar man unga bohemer i Whitefish som bor i vackra gamla trävillor med öppna spisar och stora soffor och gemensamma matbord där de kan bjuda hem tio vänner varje kväll.


Text: Redaktionen • 2016-01-12
RestipsUSADjur & naturReportage

Scroll to Top