Träskfeber i Louisiana. Foto: Johan Marklund.

Restips

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta

Vagabonds USA-fantast Fredrik Brändström begav sig längst ner i den djupaste Södern för att utforska en av landets mest säregna delstater. Välkommen till Louisiana, Bienvenue en Louisiane!

Text: Fredrik Brändström • 2016-04-08

Solen står lågt på himlen och vattnet är alldeles stilla när vi ger oss ut på träsket. Svävarens öronbedövande bröl skär sig abrupt mot den pastorala idyllen som omger oss. Plötsligt sänker båtföraren Mark farten och vi smyger oss långsamt, långsamt in mellan trädstammarna. 

En ny värld uppenbarar sig. Dränkta träd avspeglar sig i det mörka vattnet likt en John Bauer-målning. Spöklika draperier av spansk mossa dinglar från grenarna. Det ser ut som en naturkatastrof har svept genom området men platsen är inte död. Tvärtom.

När Mark stänger av båtmotorn hörs plötsligt skogens alla ljud helt tydligt. Rödaxlade hökar skriker från ett bo uppe i en trädkrona. Små färgglada hägrar flaxar iväg. Plötsligt – en pisksnärt vid sidan av båten. Bland några grenar simmar en alligator bort. Jag sitter som fastklistrad i min fåtölj på svävaren, med ett barnsligt leende på läpparna. Atchafalayaträsket, USA:s största våtmarksområde, är en av de märkligaste platser jag varit på.

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
Folkskygg? I Louisianas träsk slipper du stökiga grannar.

Jag har länge längtat efter att se Louisianas träskom­råden. Kanske började det med filmen Beast of a Southern Wild, en skruvad undergångssaga som skildrar en grupp människor i utkanten av samhället som lever på husbåtar vid Louisianas kust. Hyllade tv-serien True Detectives frossande i hotfulla träsklandskap kanske verkade avstötande på vissa, men för mig blev längtan till den djupaste Södern bara svårare.

Juvelen i delstatens krona är förstås New Orleans, få reser till Louisiana utan att besöka en av USA:s främsta kulturstäder. Inte heller vi. Men efter ett par sköna dagar i the big easy så känner vi oss manade att möta resten av Louisiana, den del som betydligt färre turister ger sig tid att se.

Breda motorvägar för oss via New Orleans förorter förbi delstatens huvudstad Baton Rouge, där Mississippi­floden kantas av oljeraffinaderier, pipelines och stora tankfartyg. Färden fortsätter, kilometer efter kilometer över vattenfyllda träsk. 

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
Alligatorerna är mästare på att ligga lågt och bara smälta in i omgivningen

Så småningom blir vägarna smalare. Gröna sockerrörsfält breder ut sig i det platta landskapet. Kyrkogårdar med kryptor på marken likt stora vita badkar av sten, allt enligt Louisianas tradition att inte begrava sina döda i jorden, en sedvänja som introducerades av fransmännen under kolonialtiden och som också hindrar liken att flyta iväg vid översvämningar. Pampiga rikemanshus med fontäner och alléer blandas med enkla träkåkar med stora pickup trucks parkerade på uppfarten. Vi är i hjärtat av Acadiana, också känt som Cajun Country.

Reportaget fortsätter på nästa sida.

Den folkgrupp som kallas cajuns har sina rötter i nuvarande Nova Scotia i Kanada. De var franska invandrare som i slutet av 1700-talet hamnade i onåd hos engels­männen som styrde i området, och tvingades i exil. 

En grupp flyktingar nådde ända ner till Louisianas träskmarker där de slog sig ner. Så småningom växte en speciell kultur växte fram, när franskättlingarna blandade sig med andra folkgrupper som levde i området. Tack vare att träskmarkerna länge var så isolerade så kunde cajunfolket hålla liv i sina traditioner, sitt språk och sin musik. Men cajuns hade en låg social status och sågs av många som slödder. 

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
När cajunen Curtis Allemond började skolan kunde han inte ett ord engelska, men att prata franska var förbjudet.

Curtis Allemond vet hur det känns att befinna sig på botten av samhället. Han är klädd i ljusblå arbetaroverall och strosar omkring vid stranden av Atchafalayaträsket med en tänd cigarett i handen. Han föddes 1934 och levde sina första år på en husbåt ute i träsket. Liksom de flesta cajuns i hans generation kunde han inte en enda engelsk glosa när han började skolan. 

– Lärarna var elaka mot oss. Vi var tvungna att lära oss läsa och räkna på engelska. Men vi förstod inte ett ord. Första dagen i skolan sade fröken: “Say one.” Ingen svarade. När hon fortsatte: “Say two”, så reste vi oss och gick. Vi trodde hon hade sagt C’est tout – “det var allt” på franska – och att lektionen var slut. Oj, vad vi fick smisk, säger Curtis Allemond med skrapig röst. 

Det är en historia som man anar att den tunne mannen har berättat förut, och kanske skruvat till under årens lopp, men varför ifrågasätta en anekdot? Faktum är att de flesta cajuns i hans generation har liknande, smärtsamma erfarenheter.

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
Vissa dagar på jobbet är roligare än andra. Vagabonds Fredrik Brändström på första parkett i Atchafalayaträsket.

Ända fram till andra världskriget var cajunkulturen hyfsat intakt. Sedan bestämdes att cajunfolket skulle amerikaniseras och civiliseras, vilket skedde utan pardon. Att tala franska i skolan blev förbjudet. En hel generation växte upp med skamkänslor inför sitt språk och sin kultur. 

Idag har pendeln vänt. Språket må vara på utdöende, men intresset för kulturen är större än någonsin. Ett tydligt exempel på den nyvunna statusen är smeknamnet coonass, som många cajuns kallar sig själva idag. Från att ha varit ett nedsättande skällsord har namnet åter­tagits och sägs nu med både stolthet och självdistans. En strategi som man kan återfinna hos andra minoriteter världen över, från afroamerikaner till svenska samer.

Det finns många teorier var namnet kommer ifrån. Enligt vissa har det att göra med cajuntraditionen att jaga och äta det mesta som rör sig, även tvättbjörnar, raccoons. Enligt en annan tolkning så härstammar det från franskans coonasse – en prostituerad med dålig hygien. En annan rimlig förklaring är att det kommer från coon, ett öknamn på svarta människor.

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
En flock ibisar seglar över våtmarkerna som bildats där Mississippi rinner ut i Mexikanska golfen.

– Vi håller ihop, vi coonass. Det spelar ingen roll om du är rik eller fattig, även om du är doktor eller advokat så förblir du coonass i hjärtat, säger Traye Allemond. Han är sonson till gamle Curtis och sitter i en bar med utblick över träsket. Den kamouflagefärgade kepsen är vänd bakochfram, ögonen isblå och klara. Det är fredag, och han kopplar av efter avslutad arbetsvecka. 

I hörnet av baren spelar en trio traditionella sånger på fiol, dragspel och gitarr. Inte sällan refererar cajunsångerna till the great expulsion, flykten från Nova Scotia i Kanada, den tragiska exilen, den gemensamma historiska erfarenhet som också svetsat samman folkgruppen.

– Alla tuffa situationer som vi gått igenom har bara gjort oss tuffare. En del glömmer sitt arv och sin historia, men då får man bara påminna dem, säger Traye och tar en klunk ur sin ölflaska.

Reportaget fortsätter på nästa sida.

Vad innebär det att vara cajun idag? Det är en fråga som kan vara svÙ?rt att få grepp om för en utomstående. Det franska språket är på borttynande, och många cajuns lever idag vanliga amerikanska liv. En definition som kanske delvis stämmer är den som Bobby Curville, en man med grått långt hår och käpp, delade med sig av på en ölservering dagen innan. 

– För mig så är cajun folk som tömmer sina fällor, fiskar eller jagar innan de åker till jobbet. En cajun spen­derar inte onödiga pengar på mat utan lever på det naturen ger. Bor du nära en sjö eller en damm, inte går du till stormarknaden för att handla fisk då, sa Bobby vars far var cajun medan modern hade sicilianska rötter. Själv nöjde han sig med att kalla sig amerikan.

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
Om du är sugen på lite spänning i tillvaron – plocka upp en liftare!

Traye Allemond erkänner att hans franska är knackig. För honom innebär att vara cajun att respektera traditionerna och det enkla livet som förfäderna levde. Att ta vara på sig själv. Många cajuns förblir trogna till sin hembygd och ger sig ut i träsket för att jaga eller fiska så fort tillfälle ges. 

– Jag är glad att jag har träsket, det finns alltid där, det gör mig lugn. Det här är vår bakgård, säger han och sveper med handen mot det mörka och stilla vattnet utanför fönstret.

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
Down by the bayou. Afton i småstaden Arnaudville.

Vi nämner att vi varit i New Orleans dagarna innan. Traye rynkar på näsan.

Oh man, det är galet där borta. Bara en massa freaks. Jag känner mig inte bekväm med folket där. Visst åker jag dit och flörtar med tjejer ett par gånger om året. Men jag stannar hellre här hemma. Jag är country

Plötsligt spärrar han upp blicken, som att han fått en idé. 

– Ni borde följa med oss ut och jaga oxgrodor imorgon kväll, säger han. 

– Visst, vi jagar dem i mörkret, med hjälp av ficklampor. Out here we eat everything that doesn’t eat us first, säger han, innan han brister ut i ett avväpnande skratt. 

Vi är skeptiska till en början men köper efterhand idén om nattlig grodjakt. Man tar seden dit man kommer, eller hur? Men dagen efter så får vi en skamsen hälsning via Trayes pappa. Sonen hade glömt bort att säsongen för grodjakt inte börjar förrän om en månad. Och tydligen var det hans tur att ha barnen ikväll också.

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
Stora ekar med spansk mossa som dinglar från grenarna – sinnebilden av Södern.

Morgon i välordnade småstaden Arnaudville. Luften är varm och stillastående, trots att klockan bara är sju. Nere vid Bayou Teche sipprar solens strålar igenom den täta, frodiga grönskan. Ordet bayou kommer från indianernas bayok som betyder litet vattendrag. Livet i södra Louisana är uppbyggt kring dessa slingrande vattenvägar. Vi lånar ett par kajaker av våra airbnb-värdar och paddlar ett par kilometer nedströms. Kardinalfåglar lyser som röda laserpunkter när de genar över vattnet. Självklart spanar vi extra noga efter alligatorer i det kaffe latte-bruna vattnet, men det vi tolkar som reptiler visar sig alltid vara avbrutna trädgrenar. Det smala vattendraget är kantat av gigantiska ekar som doppar sina mosstäckta grenar i vattnet och det doftar sött av blommor.

Hade jag en bild av Södern innan jag kom hit så såg den ut precis så här.

Lite senare tar vi bilen till staden Breaux Bridge en bit uppströms längs Bayou Teche. Längs den lilla huvudgatan strosar turister in i och ut ur de många antikaffärerna. Men när vi gläntar på dörren till Café des Amis bryts det loja småstadslugnet abrupt. 

Klockan är inte mer än tio på morgonen men i baren hinkas öl och ljudvolymen är hög. Kaféets zydeco breakfasts på lördagar lockar fest- och danssugna från när och fjärran. Par vaggar runt i styrdans framför den lilla scenen där ett lokalt zydecoband uppträder. Zydeco är en mix av cajunernas traditionella folkmusik och kreolernas­ och afroamerikanernas dansanta rytmer.

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
Bra drag på golvet trots att klockan bara är tio på morgonen! Zydeco breakfast i Breaux Bridge.

Sångaren Leroy har en vit cowboyhatt och ett hand­klaver på magen. När den tuggande, sugande, monotona tågliknande rytmen från det lilla dragspelet drar igång är det svårt att stå still. Basen och trummorna accentuerade av tvättbräda skakar om den lilla lokalen och får alla i den lilla lokalen att dansa och skrika. 

– Det roligaste när vi spelar är när man ser hur glada folk blir, man kan inte hjälpa att smittas själv av glädjen. När zydecofågeln biter dig är det kört, säger Storie Gonsoulin som spelar tvättbräda i bandet när jag träffar honom i baren efter spelningen. 

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
Storie Gonsoulin rockar tvättbrädan i Breaux Bridge.

Han har hatt och långt lockigt hår och kommer från närliggande staden New Iberia. Storie började som rockmusiker och sysslade en del med hiphop. Men när han blev äldre upptäckte han de lokala traditionerna. 

Han tycker att det ibland snackas för mycket om cajun hit och cajun dit, och att vissa numera är så stolta över traditionerna att det blivit en tävling att kunna visa att deras familj härstammar i rakt nedstigande led från de första familjerna som kom hit från Kanada på 1700-talet. 

– Varför ta det så seriöst? Här nere är vi en mix av allt möjligt folk. Mötet mellan olika etniciteter är det som skapat kulturen i Louisiana. Vad skulle vi vara utan alla influenser utifrån?

Reportaget fortsätter på nästa sida.

Musik i all ära – för de allra flesta är nog ordet cajun i första hand synonymt med mat. Cajun cooking har länge varit en tongivande matlagningstrend. Den absolut bästa introduktionen till Louisianas matkultur är att besöka en crawfish boil, en kräftskiva helt enkelt. Vi lyckas tajma vår ankomst med den rådande kräftsäsongen på våren och senare på kvällen hamnar vi på ett kräftkalas i staden Lafayette, en utspridd universitetsstad som är något av huvudstad i Cajun Country. De små krypen kokas i starka kryddblandningar och serveras med majs och potatis. Festen visar sig vara en insamling för Festival International, en lokal musikfestival med franskspråkiga artister från hela världen som är vårens stora happening i Lafayette. 

Kockar från hela staden bidrar med sin mat och det är stim och sorl längs långbord. Ett countryband spelar live och de knallröda cajunkräftorna serveras ur rykande kastruller som tycks outsinliga. Kryddningen är beroende­framkallande!

– Gott va? När du väl testat dem finns ingen återvändo, säger kvinnan som öser upp ännu ett fång knallröda skaldjur på min frigolittallrik.

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
Louisiana på ett fat. Rykande heta cajunkräftor.

Louisiana är dubbelbottnat. Vid sidan av den omtalade joie de vivre – livsglädje – som manifesterar sig i människorna, musiken och maten i södra Louisiana finns också något annat. En sorg, ett mörkt förflutet. Vi svänger in på River Road som löper längs Mississippi. Den smala vägen kantas av vidsträckta fält av sockerrör. 

Dessa fält byggde södra USA:s välstånd – men till priset av slaveri och förnedring. Längs River Road ligger några av Louisianas främsta plantagegårdar, varav en del har renoverats och öppnats för turister. 

Alla dessa gårdar byggdes längs floden, eftersom Missi­ssippi var en viktig transportled för att frakta varor ner mot New Orleans och vidare ut i världen. Många är byggda i den typiska stil som man kan se exempel på i Karibien och i franska Västafrika. Mycket snickarglädje och kulörta färger. 

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
Kräftkalas i Lafayette. Louisianas banér vajar bredvid Stars and Stripes.

Vi stannar till vid Laura Plantation, en stor träkåk målad i gult, rött och grönt och skuggad av höga ekar. Gården är uppkallad efter Laura Gore, en av de sista medlemmarna i plantageägarfamiljen som bodde på gården. Hon föddes 1861, samma år som amerikanska­ inbördeskriget bröt ut och dog först 1963, samma år som John F Kennedy blev skjuten. 

Det är ett svindlande livsöde, men medan den rika plantagefamiljens historia finns väldokumenterad med texter, tavlor och fotografier vet man inte så mycket om de som jobbade här. 

När plantagen lades ner revs många av slavbarackerna. Men ett par står kvar. Ofärgade trästugor med rostig korrugerad plåt på taket. På en tavla inne i ett av skjulen där slavarna bodde sitter ett anslag från 1808 där de olika slavarnas härkomst och egenskaper står listade: 

Cabanniere, 40 år. En kreolsk neger från Amerika. Jobbar på fälten, duktig arbetare. Docteur, 26 år. En slav från Canga (område i nuvarande Västafrika). Jobbar på fälten. Darince, 8 år. En föräldralös neger. Angelique, 20 år. En neger från Kongo. Rymling, svår att domesticera.

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
Guiden Joseph Dunne i slavstugan på Laura Plantation.

– Det fanns ett skäl att man gärna blandade slavar från olika kulturer och länder. De blev lättare att kontrollera. Olika språk, olika religioner, säger Joseph Dunne som visar oss genom plantagen.

Även priserna på de olika slavarna är nedtecknade, översatta till dagens eurokurs. Från 10 000 euro för de sämsta slavarna och några av barnen, till 100 000 euro för de bästa arbetarna.

Vinden drar genom löven, ett ödsligt vindspel klingar någonstans. Jag blickar ut över de platta fälten som förmodligen såg likadana ut för 150 år sedan, när svettiga och slitna kroppar slet på denna solstekta slätt under hot om piskrapp. Det är en historia som fortfarande är svår att ta in, trots att förloppet har skildrats i tusentals böcker och filmer. 

 

So I drifted down to New Orleans
Where I happened to be employed
Working for a while on a fishing boat
Right outside of Delacroix

Så sjunger Bob Dylan i låten “Tangled up in Blue”. Delacroix, ett perifert fiskeläge en timme söder om New Orleans, ser inte mycket ut i världen men har trots allt gjort ett litet avtryck i populärkulturen, även om lite talar för att Dylan någonsin har varit här.

I en längtan efter att se havet har vi följt Mississippis­ flöde söderut. Vägen mot Delacroix går på en smal landtunga kantad av slitna räktrålare och flatbottnade ostronbåtar. 

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
On the road again!

Plötsligt tar vägen slut. Vi är nästan ute vid Mexikanska golfen. Här slutar Louisiana, här slutar USA. Fast inte riktigt. Tittar man på en karta så är det som om marken längs kusten har vittrat sönder. Uppluckrats. Där den gigantiska Mississippifloden mynnar ut i havet har ett gigantiskt våtmarkslandskap bildats, ett virrvarr av tusentals små öar och vattenvägar. 

Delacroix har en samling enkla hus, mestadels fyrkantiga lådor på styltor högt ovanför marken. Men inte för att få en finare utsikt över havet utan för att kunna stå emot extremt högvatten. Bebyggelsen häromkring totalförstördes under orkanen Katrinas härjningar för drygt 10 år sedan, och allt som finns här nu har byggts upp de senaste åren. 

Långt borta i horisonten skymtar något annat – konturerna av en av de tusentals plattformar som borrar efter olja utanför Gulfkusten. För ett par år sedan bröts medie­skuggan från området tillfälligt då oljebolaget BP:s oljeborrtorn Deepwater Horizon sjönk och hundratusentals kubikmeter olja flöt mot land. 

– Det skapade kaos för alla här nere. På kort sikt förstördes fisket. Men det börjar komma tillbaka. Åtminstone här omkring, säger Chance Roppolo, en sportfiskare från trakten av Baton Rouge. 

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
Visst kan det finnas farligare saker än krabbor i vattnet. Men vissa badar ändå.

Han har tatueringar och piercade örsnibbar, och är precis ifärd med att ge sig ut på en fisketur i the Marshlands tillsammans med vännen Joey Herron. Isfyllda frigolitlårar med öl och levande räkor för agn bärs ner från bilen till bryggan.

Tyvärr hotas naturen av andra faktorer än bara jakten på olja. Vallarna som byggts längs Mississippifloden skyddar mot översvämning men bidrar också till att förstöra Louisianas unika natur. Genom de sinnrika fördämningarna försvinner slammet som skapar våtmarkerna numera rakt ut i havsdjupet, istället för att skapa nytt land. Louisiana krymper varje dag. Tyvärr finns inga enkla lösningar på problemet. Och tiden börjar rinna ut.

– Vi måste se till att man restaurerar området utan att förstöra fisket. Om några år kommer den här kartan att se helt annorlunda ut. För 100 år sedan bodde folk där ute, nu kan man köra båt där, säger han och pekar ut mot några tufsiga gräsöar långt ute i vattnet. 

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta
Say cheese! Joey Herron åker så ofta han kan ut till Gulfkusten för att fiska.

Louisana är en extrem plats. En plats där trefiliga motorvägar går rakt över jungfruliga träsk. En plats där hus byggs på höga pålar för att inte spolas bort av nästa superstorm eller översvämning. Det otrygga, tillfälliga, tycks inpräntat i den karga geografin, och med tanke på detta är det svårt att förstå hur människorna i södra Louisiana har kunnat behålla sin omvittnade aptit på livet. Eller också är det just därför. Om framtiden ter sig oviss är det lika bra att njuta av dagen.

Joey Herron vänder kepsen bakåt, slÙ�r på båtstereon på högsta volym och drar iväg. Motorbåten plöjer upp en vit vall av skum genom vattnet och försvinner ut mot havet, till tonerna av gapig hårdrock.

Louisiana: Roadtrip mot Söderns hjärta

Gilla Vagabond på Facebook för gratis guider, inspiration och fler artiklar om resor!

Guide: Louisiana, USA

51 saker du inte får missa i USA

8 dolda guldkorn i New York du antagligen inte hört talas om


Text: Fredrik Brändström • 2016-04-08
RestipsUSANew OrleansReportageRoadtrip

Scroll to Top