Kläderna klibbar mot kroppen och svetten rinner från pannan, men det räcker inte för Anna. Hon måste veta exakt hur varmt det är. I dagar har hon letat sig fördärvad efter en utomhus­termometer, men det verkar vara en omöjlig uppgift. Salvadoranerna delar inte vårt fanatiska förhållande till temperaturavläsning. Det är varmt, punkt slut.
– Det brukar vara ännu varmare! ropar Anna genom trafikljuden.
Vi sitter bakåtvända på ett skramlande pickupflak som ger oss vibrato på rösten. Annas pappa Antonio sitter bakom ratten, och intill honom sitter mamma Ludmila. Det finns gott om plats för oss inne i hytten, men vi vill hellre ha vind i håret, ljud i öronen, sol på skinnet och darr på rösten. Det här är El Salvador, och alla sinnen behövs för att smälta intrycken.

Anna har varit här förut förstås. Hennes far Antonio var 19 år när han lämnade El Salvador, 1969. Det var revolutionära tider på universitetet, och Juan Antonio Zavala var en del av vänsterrörelsen på den tiden.
Han vill inte göra någon stor affär av det idag. Säger att de delade ut flygblad och undervisade vuxna analfabeter på landsbygden. I den vevan blev han en av de ungdomar som fick chansen att åka till Moskva och studera.
– De såg väl chansen att kunna göra oss till goda kommunister, säger han och ler med glimten i ögat.
Det var samma år som fotbollskriget bröt ut mellan El Salvador och Honduras. De politiska spänningarna hade pågått ett tag men det var inte förrän de båda länderna möttes i VM-kvalet i fotboll som det eskalerade och bröt ut i regelrätta strider. Det blev ett hett men kortvarigt krig, sex julidagar 1969. Inget som går att jämföra med det som komma skulle för El Salvador. Inbördeskriget som inleddes 1980 blev en långdragen och blodig historia. Det var USA-stödda högerpartiet Arena mot vänsteroppositionen fmln. Militären mot gerillan. Striderna pågick i tolv år och 75 000 personer dog.
Antonio såg inget av kriget. Han hade redan hunnit skapa sig ett liv på andra sidan jordklotet, träffat Ludmila i Moskva, flyttat med henne till Sverige och fått tre barn. Nu åker han tillbaka till El Salvador så ofta han kan, och tar med sig familjen.

Vägen vindlar sig uppför grönskande vulkansluttningar i nordväst, och vi tråcklar oss igenom en livlig marknad i Sonsonate, där människor ropar och skrattar när de ser oss. Det är lite festivalstämning över lördagen. Musik och trångt med folk på gatorna i byarna längs Ruta des Flores, “Blomster­rutten”. Från flaket ser vi raderna av kaffe­odlingar, och drar in doften av blommor, sådana som vi känner igen som krukväxter, men som här är stora som buskar. Ångande klorofyll blandas med röken från en sockerrörsfabrik, och vi blir glada av konstnärligt målade stenfasader i grälla färger.

När det blir kväll återvänder vi till San Salvador, där vi tränger in oss i köket hos en vän till Antonio, och dricker rom och cola. Familjens vän Ruben är också med. Han bor normalt i Stockholm men är på ett månadslångt besök hos sin mamma i San Salvador. Ruben häller nöjt upp en grogg samtidigt som han pustar ut. Äntligen kan han dricka alkohol utan att hans djupt religiösa mamma riskerar att dyka upp runt hörnet. Hon och hennes kyrkovänner brukar promenera i kvarteret och när de passerar parken där Ruben ibland tar en öl under varma kvällar, blir han tvungen att snabbt ducka bakom en buske och gömma Supremaflaskan bakom ryggen. Man säger inte emot mamma, så är det bara.

Antonio Zavala

1987, när Ruben var 18 år, flyttade han till Antonio i Sverige för att slippa rycka in i armén och delta i kriget. Pappan var militär och tillhörde högern. Det innebar status, och det förväntades att Ruben skulle gå samma väg.
– Många valde högern och militären för att det var tryggt. Men de stred inte för ett mål, utan för att upprätthålla militärens heder. Vänstern hade däremot något att strida för, säger Ruben.
Han växte upp under kriget, gick i kommunal skola i San Salvador, men flyttades till en privat skola under gymnasiet. Skolan, som också var ett internat, blev en fristad från kriget.
– Det hände att jag såg döda kroppar på väg till skolan. Men ofta bodde jag kvar på skolan, och där inne pratade vi inte om vad som pågick utanför väggarna. Det var som att leva i en bubbla.
Tidiga morgnar brukade han smita ut från internatet och ta sig till kustorten La Libertad för att surfa. La Libertad blev en farlig plats när kriminaliteten ökade efter kriget. Rån, våld och gängsammandrabbningar gav platsen dåligt rykte. Nu har polisen rensat upp i området, och en vanlig dag på stranden har man ingenting att frukta. En vanlig dag strosar man längs den askgrå stranden, förbi raderna av fiskrestau­ranger, ut på piren där dagens fångst mäts och vägs. Man äter glass och hejar på turistpoliserna som patrullerar stranden med bredbent pondus och pilotsolbrillor.
Men mammor blir oroliga om man säger att man ska sova i La Libertad. Så Ruben tvekar ett tag, innan han gör en deal med sin bror om att hon inget får veta förrän han är hemma igen, med alla kroppsdelar i behåll.

Ludmila

Vi åker ett par kilometer västerut, till stranden El Tunco, “Grisen”, och tar in på Tortuga Surf Lodge. Det är dagen före våra surflektioner och vi spanar ut mot vågorna som dundrar in mot stranden. Det är lågsäsong i surfarnas värld vilket betyder mindre vågor än annars. Men ändå. Det är ju riktiga vågor vi ser där ute, sådana som tar i från djupet, växer i höjd och volym och vältrar sig inåt land, där volanger av vitt skum dansar fram och tillbaka och gör den ljusbruna sanden mörk. Och nu regnar det också.
– Det regnar aldrig så här års, säger Anna bestämt från sin plats i hängmattan. Jag anar att hon fortfarande vill ha en siffra på vädret, men verkar ändå funnit sig väl tillrätta med en drink på verandan, och regnet smattrande mot taket.
William har långt, svart hår och ett brett leende. Han halvligger på marken och vaxar brädor när vi gäspande gör entré för frukost. William ska lära oss att surfa, och vi börjar i poolen. Där får vi öva på att ligga på brädan, hitta balans, och dra oss upp till stående. Sedan sjunker vi.

När vi märker att vi ändå inte kommer att göra fler framsteg stillastående är det lika bra att ge sig ut i verkligheten. Vi går i västlig riktning, mot stranden El Sunzal. Där finns den perfekta högersvängen som alla surfare vill åt. Det är med skakiga armar jag och Anna paddlar motvågs ut på Stilla havet. Ruben stannar på stranden och tittar på, men William är med oss. När det är min tur att fånga en våg kommer jag på att han inte sagt något om när man ska ställa sig på brädan, bara hur. Jag tänker att det gäller att vara snabb, och det blir mitt fall. Jag hinner inte hitta balansen. De första misslyckade försöken avslutas med en störtdykning mot några vassa stenar vid stranden, som skär upp ett sår på knäet. Med blodet forsande nedför smalbenet bestämmer jag mig för att inte ge upp.
Och någon timme senare står jag faktiskt upp på brädan. I säkert två sekunder.
Det måste firas, och såret måste lappas.
Belgaren Gilles Ortmans står i baren på Mopelia Hotel och serverar öl när jag lite småstolt konstaterar att jag skalat av så mycket skinn på benet att det skulle ha räckt till en portmonnä. Gilles surfar inte. Han kom hit första gången för sex–sju år sedan, som backpacker på genomresa. Här blev han kär, gifte sig, blev kvar och är sedan två år tillbaka hotell- och barägare.

För Gilles Ortmans är det självklart vad som är bäst med El Salvador.
– Guatemala har högre vulkaner, större sjöar, häftigare ursprungskultur. Men människorna i El Salvador är fantastiska, så vänliga. De är “number one”.
Fast det finns ett undantag enligt Gilles: surfarna. Huvudregeln i surfvärlden är att de lokala surfarna har första tjing att välja våg, och sedan är det övrigas tur att ta för sig. Men här går inte respekten åt båda håll, menar han. De lokala surfarna vet exakt hur de ska “stjäla” vågor från utländska besökare, och det blir ett slags spel att göra det. Problemet brukar kallas localism i surfkretsar och en del gringos blir upprörda.
– Det är därför jag inte surfar, konstaterar Gilles med svävande blick innan han tittar rakt på mig, och säger uppfordrande:
– Vad ska du skriva om El Salvador då? Skriv något bra. Skriv att kriget är över.

De var sex syskon totalt. En halvbror finns kvar. Alla andra är döda, utom Antonio förstås. Nu är han tillbaka på gården där han växte upp, utanför staden Usulután i östra El Salvador. Nästan varje år kommer han hit och hälsar på.
Annas farmor, Romilia, eller “Mama” som hon också kallas, halvligger i hängmattan med en hand på käppen. Hennes 85-åriga ansikte utstrålar lugn och värme. Ett vänligt leende sprider sig i tunna rynkor mellan mungipor och ögonvrår.
Anna har äntligen köpt en termometer – en jättestor. Den hänger på väggen intill klockan som farmor fått i julklapp av borgmästaren. Alla pensionärer fick en klocka i år, och farmors syster, tant Rosa och hennes man Gilberto såg till att leverera den. De bodde också på landet förut, innan de fick för sig att det var dags att flytta till något mindre inne i stan. Men det är ju här de hör hemma, det märks. Gilberto med sin cowboyhatt och sin machete i fransigt fodral, hängandes från bältet. Han går med hjulbent, knyckig gång och har alltid ett tjyvaktigt leende på lut.

Det är lite vilda västern över östra El Salvador. Det är ridande män med cowboyhattar, horder av kor som stoppar trafiken, och oxdragna vagnar överfulla av majs, som rullar fram mellan odlingarna.
Farmors gård är enkel, men ganska stor. Det turkosblå stenhuset fick el så sent som 1994 och några fasta telefonledningar lär det väl aldrig bli nu när mobiltelefoner gjort den utvecklingen överflödig. Vid vattentanken ute på gården står hushållerskan och tvättar kläder, när vi diskat klart efter frukost.

Det är så dagarna passerar. Vi sover så länge djuren tillåter. Men hundarna är oroliga och ylar hela natten. Lite senare börjar tupparna gala, och så är det hönsen, som tidigt varje morgon avlöser varandra med att värpa ägg i två korgar på bordet utanför mitt och Annas rum. De krystar och kacklar samtidigt som kattungen Princesa börjar jama om uppmärksamhet. Det är rena rama Lattjolajbanlådan där ute.

Sedan är det de tre korna som mjölkas, och hästen som frustande släpps ut på grönbete efter att ha varit bunden under ett avokadoträd en hel natt. Dagen börjar ta fart, och solen gassar. 24 grader, 26, 29, 31.

Vi åker till favoritstranden El Espino med hela gänget. Anna och jag på pickupflaket. Annas kusiner Candito och Julio, som båda bor hos farmor, är med. Vi hoppar i vågorna och äter grillade räkor på strandserveringen. Farmor ligger i en hängmatta under restaurangens palmbladstak och sippar på en kall öl.
Jag får sådan lust att se mer av Centralamerika och frågar om inte Anna också vill det.
– Nej, säger hon med det där totala lugnet som påminner om hennes farmor.
– Jag vill bara vara här. Det här är faderlandet.

Guide: Resa till El Salvador

Taca Airlines flyger från USA, Mexiko och Sydamerika till El Salvadors internationella flygplats, Cuscatlán, som ligger mellan San Salvador och kusten. Vanligt är att du som reser från Sverige först får byta flyg i Europa och sedan i USA (till exempel Houston, New York eller Chicago), eller i Mexiko. Flygbiljett från Sverige kostar från 7 000 kr.

Resa runta runt i El Salvador

El Salvador är ett litet land, inte större än Ångermanland, vilket gör det lätt att göra dagsutflykter.
Bussnätet är väl utbyggt och de färgglatt dekorerade bussarna är billiga och går regelbundet. Det kostar under en dollar att ta sig från San Salvador (Terminal de Occidente) till La Libertad. Det kan bli trångt ombord, så se upp för ficktjuvar.
Gula taxibilar hittar du lite här och där, och de kostar mellan 4 och 6 dollar inom San Salvador.

Boende i El Salvador

San Salvador: Casa Tazumal är ett trevligt hotell i ett säkert område. Har fri wifi och gratis hämtning från busstationen. 35a Av Norte 3, tel 223 501 56, casahuespedes ­tazumal@hotmail.com.
La Estancia har billigt boende i flerbäddsrum, tillgång till kök och gratis te och kaffe. Ligger alldeles intill Boulevard de los Héroes och hotellet Casa Tazumal. Av Cortés 216, tel 227 533 81.
La Libertad: Vid stranden El Tunco finns till exempel Tortuga Surf Lodge, tel 788 862 25, rgtortuga@yahoo.com, som har dubbelrum för 35 dollar. En halvdags surf­lektioner för två personer kostar 35 dollar, plus 10 dollar styck i brädhyra.
Runt omkring finns flera hotell, en del med surflektioner och bräduthyrning.

Äta i El Salvador

När du är vid kusten kan du frossa i färsk fisk och skaldjur. Stekt fisk (pescado frito), grillade räkor (camarones) och ceviche – färsk fisk i chili, lime och lök – är vanliga och vansinnigt goda rätter att njuta av.
Se till att stanna till vid en pupuseria i stan och köpa några pupusas – tortilla­knyten med olika fyllningar.
Till frukost blir det en röra av mosade kidneybönor, tillsammans med stekt platano (matbanan) och nybakta tortillas. Den starka chilisåsen Jalisco står alltid på borden och de lokala ölsorterna Suprema, eller den lite svagare Pilsener, är populära drycker.

Nattliv

Ta en taxi till La Zona Rosa, som är det främsta området för nattklubbar och barer i San Salvador. Här finns flera stora uteställen som har konserter under bar himmel.
På mer traditionella restauranger kan du höra de kring­vandrande musikanterna, mariaches, som spelar mot en peng från matgästerna.
Håll utkik efter salsa om du är danssugen eller cumbia och reggaeton om du vill gunga och skaka rumpan.

Prisläge

El Salvador använder sig av den amerikanska dollarn. Transporter är mycket billiga, medan maten är lite dyrare.
I kustorterna kring La Libertad kostar en vanlig fiskrätt, stekt fisk, mellan 7 och 10 dollar.
En öl kostar 1,50–3 dollar och kaffe 1–2 dollar.

Säkerhet

Det sägs att det sker fler brott i El Salvador än i Colombia, men det är trots allt sällan turister som drabbas. Gängkriminalitet har varit ett stort problem sedan kriget tog slut, och man ska inte vistas i Downtown San Salvador efter mörkrets inbrott. Ta taxi när du ska någonstans på kvällen.
De allra flesta salvadorianer vill dig trots allt bara väl och är vänliga och hjälpsamma. Det vanligaste problemet är att någon full person, en bollo, vid något tillfälle kan komma fram och vara lite påträngande.

Missa inte: Bondvischan

På landsbygden, både i öst och väst, finns mycket sevärt. Grönskande vulkaner och turkosa vulkansjöar, kaffeplantage och söta byar med traditionellt hantverk.

Missa gärna: Nattliga strandpromenader

Dagtid kan du känna dig lugn, men så fort mörkret faller över stranden i La Libertad är det ingen god idé att uppehålla sig på stranden, av säkerhetsskäl.

---

Text: • 2011-09-14
El Salvador • Restips