Fjärde oktober 1883 rullade den allra första Orientexpressen ut från Gare de Strasbourg i Paris med destination Konstantinopel, porten till Orienten. Europa hade inte tidigare skådat något liknande. Bakom loket och kolvagnen kom två bagagevagnar som också rymde post och fina viner, därefter en restaurangvagn i barock stil och två sovvagnar där man bäddade med sidenlakan.

Franska tidningen Le Figaros reporter, som var med på jungfrufärden, rapporterade om hur imponerad han var av den höga nivån på maten ombord. Särskilt fascinerad var han över att den burgundiske kocken skapat en meny som reflekterade de olika smakerna som hörde samman med länderna som tåget passerade genom. Våren 1977 avgick den allra sista ordinarie Orientexpressen från Paris mot Istanbul och med den gick det europeiska tågresandets gyllene epok i graven.

Ända sedan jag för första gången hörde talas om att det legendariska tåget återuppstått som lyxchartertåg har jag velat följa med. Det har ännu inte hänt, men nu ska jag ändå kliva ombord på Orientexpressens spanska kusin, El Transcantábrico. Ett tåg med tjusigt renoverade Pullmanvagnar från 1920-talet som rullar mellan Ferrol i Galicien och Bilbao i Baskien.

De femtio milen tar en vecka att tillryggalägga. Med andra ord: Det är inte för att ta mig fram snabbt jag är här, utan för att sova i en stor lyxkupé, äta gourmetmat och uppleva Spaniens grönaste, frodigaste och vackraste landsända.

Lästips: Resa till Spanien med tåg – hur gör jag?

Genom 4 spanska provinser

Lyxtåget El Cantábrico färdas genom fyra nordliga spanska provinser: Galicien, Asturien, Kantabrien och Baskien. Här pratar man vid sidan om kastilianska också fyra olika regionala språk. Galiciskan är mest lik portugisiskan, medan baskiskan, ett av Europas urspråk, inte påminner om något annat.

Dag 1: Santiago de Compostela– Ferrol–Viveiro

Jag kryssar fram mellan pilgrimsvandrare med musselskal hängande från sina ryggsäckar. Trötta, smutsiga och slitna pustar de ut framför den 800 år gamla katedralen i Santiago de Compostela, slutmålet efter vandringen på Jakobsleden som för de flesta pågått i veckor.

På stadens järnvägsstation letar jag febrilt utan att hitta nostalgitåget och de andra tidsresenärerna. Jag frågar vid informationsdisken.

– El Tren Transcantábrico? Nej, nej, nej, det hittar du inte här. Det går från en station i en stad ute vid kusten.

– Va?

– Ni som ska med det tåget ska samlas om en halvtimme på Hostal Real i det gamla pilgrimssjukhuset intill katedralen. Se så, raska på! Snart går bussen som tar er därifrån till tåget.

Ett par timmar senare står jag äntligen på perrongen på rätt station i rätt stad och betraktar det 250 meter långa tåget med sina fjorton vagnar med sällskapssalonger, bar, kök, restaurang och sovvagnar. Framför tåget har personalen i sina mörkblå uniformer radat upp sig för att hälsa oss välkomna. Så ljuder visselpipan och vi är på väg. I restaurangvagnen skålar vi i cava.

– Välkomna till España verde (det gröna Spanien), säger tågvärdinnan Joanna samtidigt som regnet börjar smattra mot fönsterrutorna och de gröna kullarna bäddas in i smutsvita molntussar.

När vi kliver av i kuststaden Viveiro vräker regnet ner. I gränderna i småstaden med romerska anor, medeltida stadsport och hus med inglasade burspråk med vitmålade spröjsar är det gott om turister som ser ut att älska ruskvädret. Hur det kan komma sig? Förklaringen är att turisterna på Costa Verde är nästan uteslutande spanjorer från huvudstaden i landets mitt och från de kokheta regionerna i syd. De har flytt helveteshettan. Nu njuter de av motsatsen.

Läs också: 4 kustbyar och stränder i norra Spanien du inte får missa

Dag 2: Viveiro–Ribadeo–Oviedo

Sovkupéerna på El Transcantábrico påminner inte om någon av de sov- och liggvagnar som jag rest i på asiatiska, amerikanska och andra europeiska natt-tåg. De känns snarare som boutiquehotellrum. Bred dubbelsäng, vardagsrum med soffa och tv och badrum med dusch. Och så stora att det bara får plats med två kupéer per vagn.

Hela natten har vi stått parkerade i Viveiro. När jag är på väg till frukostbuffén i restaurangvagnen rycker tåget till och vi rullar åter österut. Utanför rusar en tät skog förbi med eukalyptusstammar täckta av klängrankor och lövverk drypande av fukt. Vildvuxna grenar raspar mot tågets plåtjalusi. Att kalla landskapet frodigt känns som en underdrift.

– Är detta verkligen Spanien? Det här är som att resa rakt genom Amazonas, utbrister en av mina medresenärer.

I Ribadeo, en utskeppningshamn för järnmalm på gränsen mellan Galicien och Asturien, har lågtrycket dragit förbi. När vi kliver av lyser en blek sol från en ljusblå himmel med tunna cirrusmoln.

Staden är full av hus i en stil som kallas indiansk, men som inte har något med Amerikas ursprungsbefolkning att göra. Istället handlar det om en arkitektur som spanska kolonialister tog med sig tillbaka efter en tid i Sydamerika. Torre de Morena vid stora torget i Ribadeo är ett exempel på ett överdådigt ”indianskt” hus, ritat av en av Antoni Gaudís lärjungar.

I bussen som tar lyxtågsgänget ut till katedralstranden, Praia das Catedrais (som den heter på galiciska), känns det som om jag befinner mig på Irland eller i Wales. En salt, sval och fuktig Atlantvind. Sluttande gröna ängar med betande kor. Blommande ljung. Nästan inga träd. Branta klippor.

Praia das Catedrais är Spaniens motsvarighet till Irlands Cliffs of Mohere. Skillnaden är att här kan man gå ner på stranden och promenera i vattenbrynet och beundra de katedralsliknande kalkstensklipporna.

I restaurangvagnen samma kväll serveras en perfekt träkolsgrillad bläckfisk. Precis som de andra kvällarna är det alltid lokala råvaror och ofta regionala recept, samma princip som hos kocken på det allra första Orientexpresståget. Ostronen, musslorna, krabborna, havskräftorna och fisken från Biscaya är något av det läckraste jag ätit på länge.

Amerikanen Bill som jag delar bord med stirrar på bläckfiskarmen på sin tallrik. Han säger att han inte gillar mat från havet, särskilt inte om den har tentakler. Han längtar efter pizza. Synd för honom. För det serveras aldrig ombord på spanska lyxtåg.

Dag 3: Oviedo–Llanes

Andra natten står vårt lyxtåg parkerat på den täckta järnvägsstationen i kvartsmiljonstaden Oviedo. Jag vaknar tidigt av pling-plong-ljud, utrop om avgångar och ankomster och sorlet från morgonpendlare. Som en påminnelse för oss i vår nostalgibubbla om att det pågår en vardag där ute.

I hjärtat av staden som är porten till Spaniens svar på Schweiz tronar katedralen, som är ett viktigt stopp på Jakobsleden. Runt om i gamla stan finns otaliga sidrerías, det spanska ordet för barer som i huvudsak serverar lokalt producerad cider.

Vad äter man till ett glas asturisk cider? Om Oviedobon själv får välja blir det gärna fabada, en tomat- och bönsoppa med blodkorv, chorizo och en rejäl bit fläsk. Den mycket folkliga rätten, perfekt lunch för en vrålhungrig skogshuggare, äter vi på en krog med Michelinstjärna, El Corral del Indianu, i bergsbyn Arriondas. Efter att tågresan gått i mål några dagar senare förblir just den måltiden veckans kulinariska toppnotering.

I skymningen rullar tåget åter österut. Nu med sikte på Llanes, en stad som jag, visar det sig, skulle kunna tänka mig att bosätta mig i.

Dag 4: Llanes

Spanska Costa Verde är full av små och stora städer med medeltida centrumkärnor med sidrerior, småbåts- hamnar med dyra yachter och palmkantade strandpromenader intill tidvattensstränder som ömsom krymper ihop till nästan ingenting, ömsom förvandlas till vidsträckta sandängar där barnen bygger sandslott.

Med buss tar vi oss till storstaden Gijón som har allt det där tack vare Playa de San Lorenzo, stadens egen version av Copacabana. Här möts unga och gamla, fattiga och rika, beniga och feta i ett folkligt myller.

Grannstaden, lilla Ribadesella, har dessutom floden Sella med sitt kristallklara vatten och sin årliga kajakpaddlingstävling. Stadens strand böjer sig runt en udde och följer med en bit upp längs floden där det salta Atlantvattnet bräcks med det söta flodvattnet. Här simmar jag länge och klyver den spegelblanka vattenytan med utsikt mot stenhusen i gamla stan och de mäktiga bergen i Picos de Europa.

I Llanes råder sommartid en loj stämning i kvarter med romerska anor och medeltida palats. Men det är Playa del Sablón som gör att jag bestämmer mig för att flytta hit (det gör jag ofta på många platser världen runt). Läget längst in i en smal bukt gör att tidvattnet märks extra mycket. I den milda augustiskymningen när det råder ebb börjar familjer plocka fram ciderflaskor och kolgrillar medan barnen omformar den våta stranden till fantasifulla leklandskap.

Dag 5: Llanes–Cabezón de la Sal

Under frukosten i restaurangvagnen börjar tåget röra på sig. Det var ett tag sedan nu. I förrgår, närmare bestämt. Efter bara drygt en timme är vi framme i småstaden Cabezón de la Sal intill de nedlagda saltgruvorna i Kantabrien. Tyvärr går det inget tåg upp i bergen, så här får vi byta till buss för färden längs Devafloden till Potes, som skryter med att vara un pueblo mas bonito de España (Spaniens vackraste by).

Vägen och floden tvinnar sig runt varandra på botten av den två mil långa och sexhundra meter djupa kalkstensravinen, den felande länken mellan italienska Dolomiterna, amerikanska Yosemite och en förstenad sagodrake. Kajaker och gummibåtar kryssar våghalsigt nedför forsarna och vandrare traskar på vandringslederna medan rovfåglar cirklar i skyn ovanför.

I Potes, dagens etappmål, är floden förvandladctill en stilla bäck kantad av en stenkaj där vandrare tagit av sig kängorna för att svalka fötterna i det kalla bergsvattnet.

Läs mer: Europas 7 vackraste tågresor med havsutsikt

Dag 6: Cabezón de la Sal–Santander

Inlandsisen nådde aldrig hit ner. Medan norra Europa var täckt under kilometertjocka lager is var det barmark i Kantabrien, till gagn för dem som bodde här och under 5 000 år jagade i skogarna och sov i grottorna i Altamira.

Altamiramänniskornas grottor får jag inte besöka. De stängdes för besökare för drygt tjugo år sedan. Jag får nöja mig med en kopia av dem i det intilliggande museet. Men att knalla runt i grottkopian känns ändå verkligt. Den är ju trots allt skapad av samma kalkberg. Och grottmålningarna i taket på jaktvapen och bytesdjur (hjort och stäppbison) imponerar i smakfull färgsättning och detaljrikedom.

Sa jag att jag ville flytta till Llanes? Jag har redan ändrat mig. Det får istället bli Santander med sin stadspuls, tretton palmkantade stadsstränder, ett modernt operahus, ett anrikt kasino och en ärorik historia om ett svårkuvat folk som var stört omöjligt för romarna att kolonialisera. Det avgör. Här ska jag bosätta mig.

Det tyckte också kung Alfonso XIII och hans skotska fru som gjorde slag i saken. Varje sommar mellan 1913 och 1930 tillbringade de i ett av stadens slott med havsutsikt. Precis så tänker jag mig min egen framtid i Santander.

Dag 7: Santander–Bilbao–Carranza

Jag besökte Bilbao för 35 år sedan, då den var en sunkig industristad inbäddad i smog på grund av de många bilarna, kolpannorna och fabriksskorstenarna. Jag ville omedelbart resa därifrån. Redan nästa morgon tog jag ett tåg vidare västerut till den klara himlen och friska luften på den kantabriska kusten.

Därefter förvandlades Bilbao. Efter några år med byggstök kröp till slut en ny stad ut ur puppan med ett nybyggt spårvagnsnät, nya parker, gång- och cykelstråk och gator där bilar förbjudits. Det blev också ett nytt kongresscenter, en ny fotbollsarena och ett av världens idag mest hyllade museer för modern konst: Guggenheim Bilbao. Museet som ser ut som om en jätte klippt med en plåtsax i en gigantisk konservburk.

Läs mer: Guide till foodiefavoriten San Sebastian

Dag 8: Carranza–San Sebastían

Eftersom tåget kvällen innan inte kunde parkera i tunneln på den hårt trafikerade stationen i Bilbao åkte vi vid middagstid tillbaka till bergsbyn Carranza. Där i den friska bergsluften övernattade vi. I stillheten intill de baskiska skogarna sov vi sött i våra överdådiga kupéer i vårt pråliga vintagetåg innan vi vid frukosttid återvände till Bilbao.

Eftersom den smalspåriga järnvägen vi färdats på i en vecka inte går längre västerut byter vi till buss för den sista etappen till San Sebastían.

Första tanken som slår mig när jag blickar ut över stadens berömda Snäckstrand, Kontxa Hondartza på baskiska: Kanske är det istället till San Sebastián och inte till Llanes eller Santander jag ska flytta? Att det inom drygt två mils omkrets från detta epicentrum för surfare finns nio restauranger med totalt sexton Michelinstjärnor (varav tre krogar har tre stjärnor) gör att resans slutpunkt samtidigt blir dess höjdpunkt. Men det är en helt annan historia.