Foto: Anders G Warne

Bosnien och Hercegovina

Sarajevo – kaffe, krig och kärlek

Sarajevos historia är svår att skaka av sig. Staden berör, men nya dagar gryr. Man vänder ner den bittra smaken, som med kaffeskummet i den lilla koppen. Tar en sockerbit i munnen och suger i sig livet.

Text: Karin Wallén • 2016-10-14

Det är februari. Vi skulle ha åkt skidor. Men skidorterna Bjelasnica och Jahorina ligger överraskande i slask och barmark, även om deras vitpudrade toppar syns i fjärran, glittrande i solen. Temperaturen letar sig upp mot tjugo grader. En känsla av maj. Människor stannar till för att dricka från fontänen Sebilj på Bascarsijatorget i gamla stan, där drivor av duvor samlas på den skrovliga, sluttande gatstenen. Några skamfilade hundar letar matrester runt borden på kaféet intill. Kaffedrickarna som inte har bråttom någonstans rör försiktigt om den svarta drycken de hällt upp ur sina individuella kopparkittlar. Det är en varsam och stilla akt. 

– Om du har bråttom ska du inte beställa bosniskt kaffe. Det är en ritual som tar tid. En helig stund som man förbereder sig fÙ�r, säger Diana Dzirlo, som tillsammans med sin man Husein driver tehuset Caidzinica, strax ovanför torget. Ett tehus som inte bara erbjuder mängder av te, utan anstränger sig med att förklara det här med kaffekulturen för mig. 

Sarajevo – kaffe, krig och kärlek
Krigskyrkogården nedanför Zuta tabija. Alla med dödsår mellan 1992 och 1995.

Diana sätter ner en bricka med den traditionella koppar­kitteln, en liten kopp, några bitar turkisk konfekt och ett glas med serbe, en kall, söt, kall dryck med smak av nejlikor och kanel – ett receptarv från den ottomanska tiden. 

– Det här skummet som blir ovanpå kaffet är väldigt bittert. Det gillar vi inte. Därför vänder vi ner det så här, säger hon och vispar långsamt med skeden i nedåtgående cirklar, så att det ytliga, ljusare skummet försvinner ner i det mörka kaffet. 

Sarajevo – kaffe, krig och kärlek
Bascarsijatorget i gamla stan, där hantverk och starkt kaffe säljs i vartenda gathörn.

Husein biter av ett hörn av en sockerbit. Sedan suger han i sig kaffet. Dricka på bit är också ett sätt att hedra traditionen. Liksom att varva kaffet med prat och cigaretter. 

Kaffet är starkt. Men jag gillar det. Det stiger snart upp i huvudet och ger en susig liten kick när jag börjar vandra vidare uppför Kovacibacken, förbi gravplatsen och rader av likadana vita stenar. De flesta av de som ligger här är födda i slutet av sextiotalet eller början av sjuttiotalet. Alla har dött mellan 1992 och 1995. 

Ovanför gravplatsen finns utsiktsplatsen Zuta tabija (gula fortet), där förälskade par tittar ut över staden, eller på varandra. En bit bort skålar ett gäng killar i plastglas och lånar tändare från en ensam fotograferande man. Det är en vanlig vardagseftermiddag som går över i kväll. 

Solen hänger sig kvar på andra sidan dalen och bländar ögonen som riktas ut över Sarajevo. Staden är som en svagt puttrande gryta nedanför oss, ett eget litet universum där trafiken strävar fram längs myrstigar. Allt ser ut att gå långsammare när man ser det från ovan. Avlägsna motorljud och hundskall blir till dämpad bakgrundsmusik.  

Sarajevo – kaffe, krig och kärlek
Husein serverar kaffe på tehuset Caidzinica.

Strax före sex börjar mörkret sänka sig. Minareterna tänds, en i taget, och böneropen börjar bölja över toppiga hustak, vita gravfält och ärgade gröna kupoler. De ekar fram mellan husen som bär på så många minnen och sår. Men också spår av det nya livet i staden, som trots allt reser sig ur det dunkla diset. Lamporna tänds, livet går vidare. 

Att vandra västerut från gamla stan är att vandra genom epoker ur Sarajevos historia. Under drygt fyrahundra år, från 1400-talet fram till slutet av 1800-talet, tillhörde staden det osmanska riket. Det turkiska arvet syns tydligt i både matkultur, hantverk och byggnadsteknik. 

Sarajevo – kaffe, krig och kärlek
Bosniskt kaffe ska drickas med vördnad. Långsamt och njutningsfullt.

Men gatorna och historien löper vidare i takt med att husen blir högre och fasaderna ståtligare. De österrikisk-ungerska husen längs gågatan Ferhadija är pampiga, med stuckatur och europeisk stadskänsla. Här börjar det moderna Sarajevo. Här serveras krämig cappuccino i kopp istället för bosniskt kaffe i rykande kopparkittel. Här går det att hitta vanliga mackor på menyn, istället för traditionell gatumat som burek och cevapcici. Till och med Wien-inspirerade konditorier dyker upp med jämna mellanrum, trots den korta eran som en del av Österrike-Ungern. 

Det är nu drygt hundra år sedan en ung bosnienserb vid namn Gavrilo Princip såg sin chans att ha ett avtryckar­finger med i historien, bara ett par kvarter härifrÙ?n, när kortegen med ärkehertigen Franz Ferdinand och hans fru Sophie von Chotek passerade. Skotten i Sarajevo kom att bli inledningen på första världskriget, och ännu en epok i den bosniska historien.

 Reportaget fortsätter på nästa sida. 

På bargatan Strosmajerova som leder upp till katedralen, är uteserveringarna fullsatta en vanlig eftermiddag. Det är en ung publik som sitter och ser gångtrafiken passera på Ferhadija. Vårsolen lyser över Lejla Humackic och Berin Terovic som dricker sitt kaffe på första raden, med perfekt spanläge. Lejla är 27 år och snart klar med sina juridikstudier. 

– Det är svårt att få jobb idag, men det måste bli bättre. Jag vill ju stanna. Det här är mitt hem, säger hon. 

Daytonavtalet som skrevs under 1995 fick slut på kriget men innebar en knepig grund att stå på, vilket bland annat innebär att Bosnien-Hercegovina har tre presidenter – en kroat, en serb och en bosniak. Landet är uppdelat i två entiteter – den serbiskdominerade Republika Serbska och den bosniakdominerade Federationen Bosnien-Herce­govina, plus det lilla distriktet Brcko som ligger inklämt däremellan. 

Sarajevo – kaffe, krig och kärlek
20 år efter kriget på Balkan är Sarajevo en stad som fortfarande lappar ihop sina sår.

Det är ett land med 3,8 miljoner invånare men inte mindre än 200 ministrar. Den offentliga apparaten är naturligtvis kostsam, men det som kostar mest är kulturen av korruption som genomsyrar hela samhället, och den etniska splittring som fortfarande är ett faktum. 

Men när protester någon gång äger rum drar de inga särskilt stora skaror. De flesta aktar sig för att höja rösten i Sarajevo. En del för att de inte tror de kan göra någon skillnad. Andra för att de inte vill ge bränsle åt de som ser demonstrationer som en chans till att elda på etniska motsättningar. Man vill ha lugn och ro nu.

Sarajevo – kaffe, krig och kärlek
Från Zuta tabija är utsikten milsvid. En populär plats att möta skymningen på.

Solen ligger på så att det blir sommarvarmt vid bordet längs väggen där Danijela Maric slagit sig ner för att äta lunch. 

– Det är verkligen inte normalt, säger hon, och ler. 

För trots att hon gärna skulle vara i Bjelasnica och åka skidor just nu är det svårt att inte njuta av vÙ?rvädret. Faktum är att det var en snöfattig vinter 1984 också. 

Ända fram till OS-invigningen, då nederbörden kom som en välsignelse. Sedan följde ett par fina veckor då världens ögon låg på Sarajevo och vinterspelen som blev en succé. Danijela är inte ensam om att minnas dem med viss nostalgi så här drygt trettio år senare. 

– Det var en tid då landet var stabilt. Vi hade sportframgångar, vi kunde satsa. 

Kommunistledaren Tito var död sedan fyra år, men Jugoslavien var fortfarande ett sammanhållet land. Även om det inte var en demokrati är det många som idag kan tänka på det som en bättre tid.

Det var innan nationalistiska krafter splittrade landet och vände grannar emot varandra.

Sarajevo – kaffe, krig och kärlek
Festina Lente vid Konstakademin – en av alla broar över floden Miljacka.

En månad efter att ockupationen av Sarajevo hade inletts, våren 1992, sattes Danijela och hennes syster på den sista reguljära bussen ut från staden. Hon var 17 år och visste inte vad som skulle hända. Kvar var hennes föräldrar. Elen försvann, kommunikationen blev bristfällig. I två år hade de ingen telefonförbindelse, men vid några tillfällen kunde de höra av sig via växeltelefonist och säga att de levde.

Danijela hamnade hos vänner i Europa. Bodde i London i flera år, och i Schweiz under en tid. På tv-nyheterna såg hon Sarajevo brinna. Samtidigt fortsatte hennes föräldrar leva sina liv i staden och gick till jobbet så gott som varje dag. Med risken att bli träffad av en krypskytts kulor eller en granatattack. 

Sarajevo – kaffe, krig och kärlek
Vattenpipa och en stunds umgänge, när minareterna tänds i gamla stan.

Spåren finns i gropiga husväggar lite utanför de mest centrala gatorna, och i marken en bit från restaurangen där vi äter lunch. Sarajevorosor kallas de, granatkratrarna som lappats ihop och målats röda.

När Danijela kom tillbaka 1998 fanns trots allt en framtidstro. Kriget var slut och organisationer som hjälpte till att bygga upp landet kunde erbjuda kvalificerade jobb.

– Jag kom tillbaka av nostalgiska skäl. För att Sarajevo är min stad. Utomlands är man alltid en andra klassens medborgare. Det kan vara subtilt, men så är det.

Sarajevo – kaffe, krig och kärlek
Danijela Maric flydde under kriget, men kom tillbaka.

Men kriget tog både de unga militärerna och den akademiska eliten. Vissa dog, andra flydde, och många kom aldrig tillbaka. Istället flyttade människor från landsbygden in, samtidigt som de Sarajevobor som var kvar lever vidare med nya erfarenheter. Många som vuxit upp med kriget har aldrig vetat om något annat än ett liv i ett delat samhälle, och är präglade av att ha fötts in i vetskapen om att deras etniska tillhörighet är skäl nog att bli dÙ?dad. 

– När jag växte upp levde alla sida vid sida, oavsett religion. Då var det också väldigt ovanligt att någon bar huvudduk. Religion var något privat, inte en identitet på samma sätt som det blivit idag, säger Danijela Maric när lunchen är slut och det är dags att gå tillbaka till jobbet.

Men först en kaffe. Alltid en kaffe. Trots hög arbetslöshet och svåra ekonomiska tider är det fullt på serveringarna i centrum. 

– Folk spenderar sina sista mark på en drink eller en kaffe. Så gör man i Sarajevo. Vi måste ju leva.

Guide: Sarajevo

Kroatien: Matresa genom vackra Istrien


Text: Karin Wallén • 2016-10-14
Bosnien och HercegovinaRestipsReportageWeekendresa

Scroll to Top