I Thailands djungel

I totalt mörker vaknar jag upp mitt ute i djungeln på en hård säng. Utanför min lodge tutar en jeep ihärdigt och jag hoppar ut.
– Kom, jag vill visa dig ett ställe som jag tycker om, säger min guide Boonying.
Jeepen kör oss uppför branta slingrande vägar i tät dimma. Högt upp på ett berg stannar han bilen och vi kliver in i djungeln. Jag trevar mig försiktigt fram i mörkret över stenar och grenar som Boonying smidigt går över.
Plötsligt öppnar sig skogen och vi står på en klippavsats hundratals meter ovanför marken. Framför och under oss sträcker sig nationalparken Khao Yais gröna böljande matta. Solens första ljus tränger sig igenom molnen och djuren vaknar till liv. En symfoni av fågelkvitter, apvrÙ?l, insekter och grodor.
Boonying kliver försiktigt fram till kanten och håller händerna kupade bakom öronen för att förstärka djurens ljud.
– Det här är min favoritplats på jorden, för här är jag på samma nivå som fåglarna. Om jag vore en fågel skulle jag ha friheten att kunna flyga ut över skogen och sväva ut här ovanför träden.

En enda krokodil lever ensam i de mörka vattnen. Ingen vet hur han kom dit, en dag fanns han plötsligt bara där.

KHAO YAI ÄR Thailands äldsta nationalpark och ligger 20 mil nordost om Bangkok. Parken är ett populärt utflykts­mål för thailändare men få västerlänningar har hittat hit. Khao Yai erbjuder något annat än paradisöar med kritvita stränder, här finns istället tätbevuxen djungel och gräsklädda stäpper som är hem till 320 fågelarter och 67 olika däggdjur. Bland dem finns bland annat kragbjörn, elefant, tiger, apa, sambarhjort, krokodil, vildhund och pytonorm.

På parkens besökscenter finns allt man behöver för att överleva i djungeln. Lokal guide, kök, tält- och lodge­övernattning för natten. Jag väljer att anlita en privat guide under ett dygn och Boonying möter mig på centret. Tillsammans gör vi upp en plan över vilka av parkens sevärdheter vi ska se och vilka trekkingstigar vi ska vandra. Jag vill se djur, så exotiska och stora som möjligt och Boonying väljer ut det mest djurtäta området i parken.

Vi börjar dagen med att åka jeep. Från flaket passerar vi oändligt gröna slätter och längs vägen sitter orädda makaker och tittar nyfiket på oss. Vid en knappt synlig stig stannar jeepen och vi hoppar ur. På några få steg har den solbelysta vägen ersatts av tät grönska som slukar solens strålar. I grönt dunkel kliver vi fÙ?rsiktigt fram. Knotiga rötter som slår knut på sig själva lägger hinder på vägen och runt oss hörs cikadornas väsande ljud som isoleras i den gröna mattan. Plötsligt fryser Boonying till i sina rörelser och böjer huvudet upp mot träden.
– Titta, titta, viskar han ivrigt och pekar försiktigt upp mot trädtopparna.
Var var var? I mina fantasier framträder bilder av en stor apa, en elefant långt inne i grönskan eller kanske en tiger på vakt …
– Där, där, säger han tålmodigt och pekar igen.
Ja, nu ser jag hur något rör sig och hoppar från gren till gren. En ekorre, ganska lik vår svenska, men ack väl, en ekorre i en regnskog.

BOONYING BERÄTTAR ATT han har bott och arbetat i Khao Yai i 20 år. Skogen är hans hem och han lämnar den sällan.
– Jag klarar inte av staden, jag åker bara dit när jag måste handla, sen vill jag tillbaka, säger han.
Inget i skogen undgår hans blick. Vid ett vattendrag pekar han ut en krokodil som ligger blickstilla på lur i vattnet. I marken visar han spår av hål som skorpioner gjort, rivmärken i träd från björnar och nedtrampade ytor skapade av elefanternas frammarsch.
– Det finns tigrar här också men de gömmer sig väl, men under mina år har jag sett ungefär 20 tigrar, säger han.

Exotiska fjärilar sätter färg på djungelns gröna kulisser.

Tigrarna skrämmer många, men de farligaste fienderna av dem alla är de illegala skogsskövlarna. I Khao Yai växer gummiträd vilt och de har länge lockat till sig tjuvar som hugger ned träden och fraktar bort dem för att utvinna trädets kåda som blir till gummi. För att få mat ute i djungeln dödar de djur och tjuvarna är därmed inte bara ett hot mot gummiträden, utan också mot djurlivet. Man tror att detta är en av huvudorsakerna till att tigrarna i Khao Yai har minskat drastiskt de senaste årtiondena.

Utöver att vara guide jobbar Boonying också som skogsvakt för att skydda skogen mot skogsskövlarna. Han berättar att för ett par år sedan gick han tillsammans med en arbetskamrat på vakt genom djungeln. Plötsligt fick de syn på två tjuvar som stod och högg ned ett gummiträd. Boonying och kamraten riktade sina gevär mot dem och beordrade dem att sluta. Tjuvarna blev rÙ?dda och vände sina vapen mot dem, och började skjuta.
– Jag sprang och jag sprang, men min kompis blev skjuten. Efter ett tag kunde jag springa tillbaka till honom, men då var han redan död, säger Boonying.
Trots det som händer jobbar han fortfarande som vakt.
– Skogen är mitt hem och jag kan inte vara rädd i mitt eget hem, säger han.
Idag är området kring besökscentret fritt från skogskövlare på grund av hård bevakning, men i norra delen av djungeln är det fortfarande ett stort problem.

Orädda makaker vandrar nyfiket omkring längs vägarna.

SOLEN GÅR NER snabbt och Boonying skjutsar mig till lodgen för en kort vila. Längs djungelns kant står små stugor intill varandra. Rummen är enkla med eget badrum och dusch. Fönstren består av myggnät och en högljudd fläkt kämpar ensam mot fukten. Sprickor i golv och tak är övertejpade med silvertejp.
Sätter mig på en ranglig stol på verandan och väntar på Boonying och hans jeep som ska plocka upp mig för nästa äventyr, nattsafari. Men ingen dyker upp. En halvtimme senare kommer dock ett ljussken i mörkret mot mig. Men jeepens två ljuslyktor har förvandlats till en. Istället för jeepen rullar en moped in framför mig.
– Bilen är trasig, vi måste åka moped istället, hoppa på! säger Boonying.
Genom nattens mörker susar vi fram genom djungeln. Fartvindarna fläktar skönt i den fortfarande varma luften och i mopedens sken hoppar apor försiktigt undan ner i dikena. Väl framme i nationalparkens center står en fullpackad safaribuss och väntar. Jag hoppar på snabbt och Boonying susar hem på sin moped.
På bussen sitter förväntansfulla thailändare på två bänkar längs bussflakets långsidor. Väggarna är täckta med galler och ur ett hÙ?l i taket sticker en guide ut huvudet och håller en strålkastare stadigt i händerna. Bussen rullar iväg och alla laddar sina kameror och sticker ut dem genom gallret. När bussen plötsligt saktar in och strålkastarens ljus vrids ut mot ett fält kastar sig alla till ena sidan av bussen och spanar ut mot en flock sambarhjortar med ungdjur som betar. Sambarhjorten är det vanligaste djuret att få syn på i Khao Yai. De är som mest aktiva på natten och under hela nattsafarin ser vi massvis av dem. Trots det listas djuren som sårbara och tack vare nationalparken kan de leva och föröka sig ifred.

Guiden Boonyings favoritdjur i djungeln är fåglarna och han bär alltid med sig en kikare och ett fågellexikon.
Nattsafarins stora dragplåster är att få se elefanter korsa vägen, men denna kväll gömmer de sig väl inne bland buskar och träd. Jag återvänder till lodgen och lägger mig utmattad på den hårda britsen under ett tunt lakan. Utanför de tunna väggarna hörs ljud från djungelns alla djur. Grodor som kväker, insekter som surrar och är det inte ett rytande från en  …