Andamanerna - de okända paradisöarna i Indien

Turismen växer, men hålls i strama tyglar. I indiska ögruppen Andamanerna vill man lära sig av Thailands misstag och undvika nedskräpade stränder, överexploatering och trängsel.

Andamanerna - de okända paradisöarna i Indien

Stammarna är så tjocka, havets brus så mjukt och fåglarnas sång så annorlunda. Barfota i den vita, svala korallsanden i en strandnära djungel där avståndet upp till trädkronorna i mahuaträden är så stort att det känns som om jag står i en väldig katedral.
Jag går på stigen som leder till Elephant Beach där man-groveträsket möter havet. Snabba eremitkräftor springer i det kristallklara högvattnet som översvämmar skogen med de grå, förvridna stammarna och mörka luftrötterna. Fiskar masar sig fram på sand- och lerbankarna, som om de just bestämt sig för att lämna havet och bli landdjur.
På Havelock, en av öarna i Andamanerna, råder en magisk känsla av naturlig urkraft och övernaturlig skönhet. Jag vadar i knähögt vatten. Tårna sjunker ner i leran och solen bränner i pannan. Jag sveper handduken om huvudet som en turban, sätter ner foten bredvid en hoprullad kobra och ryggar tillbaka – bara för att upptäcka att den är död och harmlös.
Kliver ner i djupa elefantfotavtryck. Svettas kopiöst. Halsen snörps åt. Blir yr. Har inget att dricka. Men som om han framkallats av ett trollslag står han plötsligt där mitt i djungeln: mannen i höftskynke och med bar överkropp blank av svett. Han har en machete i handen och bredvid honom ligger en hög med färska gröna kokosnötter.
– En kokosnöt att dricka, Sir?
– Två, tack!
Det svala och på samma gång söta och salta kokosvattnet fuktar strupen och antydan till huvudvärk försvinner.

Solnedgångslycka på Beach number 7.

Solnedgångslycka på Beach number 7.

Port Blair. Slitet, skruttigt, charmigt. Doft av ångande djungel och salt hav.

Port Blair. Slitet, skruttigt, charmigt. Doft av ångande djungel och salt hav.

Andamanerna är gröna öar kantade av vita sandstränder omgivna av turkost hav. Man tror att man har hamnat i Thailand. Och det har man också – nästan. Avståndet till thailändska västkusten är 50 mil. Till Indien, landet som ögruppen tillhör, är det dubbelt så långt. Under kolonial­tiden, då britterna styrde, var öarna förvisningsort för upp­rorsmakare. Ingen indier drömde om öarnas skönhet. Istället
skakade man av skräck när de kom på tal. De kallades kala pani, som syftade på den flera dagar långa överresan över ett oändligt och mörkt hav. Att bli deporterad till ögruppens gruvliga Cellular Jail väckte samma fruktan som Gulag för ryssarna.
Idag är allt annorlunda. För en ny generation indier ger öarna paradisfantasier. Största målgruppen är indiska turister, många av dem smekmånadspar, och slutmålet är de vita sandstränderna på Havelock och Neil Islands, två av en handfull öar som är öppna för turister. Men innan det är dags att doppa tårna i det ljumma havet besöker de resterna av en svunnen europeisk civilisation på Ross Island.

Om turisterna kommer från Indien badas det mer i skymningen än mitt på dagen.

Om turisterna kommer från Indien badas det mer i skymningen än mitt på dagen.

»Vart vi är på väg? Till Beach number 3 för att ta ett dopp!« Studenter från Chennai på utflykt.

"Vart vi är på väg? Till Beach number 3 för att ta ett dopp!" Studenter från Chennai på utflykt.

Elephant Beach saknar allt – kaféer, parasoll och solstolar – men bjuder å andra sidan på en makalös naturupplevelse.

Elephant Beach saknar allt – kaféer, parasoll och solstolar – men bjuder å andra sidan på en makalös naturupplevelse.

Jag sitter på färjan till den lilla ön som britterna gjorde till högkvarter. Jag är omgiven av en turistgrupp med äldre kvinnor från Mumbai. De har alla likadana vita solkepsar på sig och sjunger tillsammans senaste landsplågan, en låt från en populär indisk film med en text som är en blandning av engelska och sydindiska språket tamil: "Why this kolaveri, kolaveri, dii?" ("Varför denna ilska, denna ilska, kvinna?") Seniorkvinnorna är busiga, hämningslösa och uppsluppna som skolbarn på utflykt. Glädjen smittar av sig. Jag kliver iland på Ross Island med ett leende på läpparna och filmmusik ringande i öronen.
Men stämningen är snabbt som förbytt. Öns en gång i tiden så prydliga brittiska samhälle, ett England i miniatyr, känns idag som en skräckscen ur en sciencefictionfilm, där en främmande naturkraft slagit civilisationen i ruiner. Ur de förfallna tegelhusen sticker mäktiga banyanträd upp. Lianer har slingrat sig runt huskropparna, tagit strypgrepp på kyrktornet och fått taken att falla in. Bageriet, klubben, swimmingpoolen och den presbyterianska kyrkan med teak från Burma och glas från Venedig – allt är förvandlat till ruiner inslingrade i kraftfullt utskjutande grenar och rötter. Som om indierna hade naturen med sig i en bitterljuv hämnd för alla åren då britterna använde Andamanerna som förvisningsort.

»Hemma i Punjab finns bara grumliga floder och en helig damm. Det är därför vi är så glada över att vara här.«

"Hemma i Punjab finns bara grumliga floder och en helig damm. Det är därför vi är så glada över att vara här."

Cellular Jail. Svarta  minnen av kolonialismen.

Cellular Jail. Svarta minnen av kolonialismen.

När Indien blev självständigt 15 augusti 1947 stängdes Cellular Jail på kullen ovanför Aberdeen Bazaar i Port Blair och förvandlades till ett patriotiskt monument. Syftet var att bevara minnet av självständighetskampen, tortyren, det hårda straffarbetet i skogen och alla som försmäktade i de 663 cellerna.
Skytteltrafiken över havet med brittiska fångtransporter från indiska kontinenten till Andamanerna tog fart 1858, året efter Första befrielsekriget, som det heter i indisk historieskrivning, eller Upproret, som britterna lakoniskt valde att kalla det.
Ljus- och ljudshowen med fängelseväggarna som bakgrund och en inspelad tordönstämma som ödesmättat berättar om offren och lidandet är så känslosam att jag nästan börjar gråta. Vilket helvete! Vilket lidande! Och när jag lämnar fängelset för att promenera hem till hotellet i natten möts jag av mer vemod: ett femtiotal indiska pensionärer står bredvid statyn av den hårdföre motståndsmannen V D Savarkar, som satt tio år i Cellular Jail, och sjunger en sång från självständighetskampen.

Redo för dagens första dyk i havet som är praktiskt taget genomskinligt.

Redo för dagens första dyk i havet som är praktiskt taget genomskinligt.

När britterna anlände på 1850-talet levde 7 000 andamaneser, uppdelade i tio olika distinkta grupper, på öarna. Idag återstår cirka 500 av folkgrupperna som enligt histo­rikerna levt utan kontakt med omvärlden sedan de gav sig iväg i kanoter från Afrika i en avlägsen forntid. Men ska man verkligen "bevara" folkgrupper som om de vore utrotningshotade djurarter? Är inte det rasism, om än välmenande, i sin renaste form? Fast en sak är ändå klar: om människor mot sin egen vilja får ge upp sin kultur, då är
det ett problem.
Redan när jag klev in i ankomstterminalen på V D Savarkar Airport i Port Blair såg jag skylten. "Absolut förbjudet att fotografera ursprungsfolken", stod det. Men det struntar många av sightseeingföretagen i Port Blair i. De lockar med utflykt till en lervulkan och kalkstensgrotta på Barantang Island i norra delen av arkipelagen, men i själva verket ägnar de sig åt att skåda ursprungsfolk.
Härom året filmade en grupp indiska turister sitt eget möte med nakna kvinnor och barn från jarawastammen.
– Dansa, sa en av turisterna.
– Dansa för mig, tjatade en annan turist.
– Dansa så får du mat, fortsatte en tredje.
Filmen publicerades på nätet och indiska och brittiska medier skrev om det osmakliga med indiska turister som åker till Andamanerna på människosafari. Alla fördömde företeelsen, men inget hände. Nu har det gått några år sedan mediestormen drog förbi. Fortfarande har de lokala myndigheterna, enligt brittiska tidningen The Observer som var först med att skriva om stamfolkssafarin, inte gjort någonting för att stoppa eländet.

Den tiden är förbi då alla indiska kvinnor badade i sina sarier.

Den tiden är förbi då alla indiska kvinnor badade i sina sarier.

Beach number 7 är ett teknokratiskt namn på en av Asiens mäktigaste naturupplevelser som man hoppas får förbli det och slipper "thailandifieras". Som tur är hålls turismen i strama tyglar: det är förbjudet att bygga närmare havet än 200 meter från högvattenlinjen och högre hus än nio meter. När jag står på stranden med den perfekta paradisvinkeln ser jag därför inte ett hus, en enda strandförsäljare eller ett enda parasoll.
Norr om Beach number 7 ligger Neils Cove, ännu en av Havelocks magiska naturbukter. Men när jag utan en annan människa i sikte går i vattenbrynet kan jag inte låta bli att tänka på amerikanskan Lauren Failla som 2010 dödades av en saltvattenkrokodil när hon snorklade strax utanför stranden. Jag får krokodilfrossa, vänder om och går tillbaka till Barefoot, det ekologiska bungalowhotellet som jag bor på.
Jag frågar receptionisten om den tragiska händelsen.
– Jo, det var för hemskt, säger hon. En effekt av attacken är att du inte får gå ner på stranden efter skymningen. Beach number 7 har kvällsstängt.
När frossan avtagit tänker jag på vilka starka känslor hot från vilda djur väcker. Det är väl nedärvt sedan människans gryning. I snitt en människa om året attackeras av krokodiler på Andamanerna. I nio fall av tio tillhör de lokalbefolkningen och blir en notis i lokalpressen. Då för två år sedan var det en amerikan som var offer och rubrikerna braskade i världspressen. Varför får vi inte bilfrossa? Vore vi konsekventa, tänker jag, borde vi väl införa förbud att närma oss vägar där det någon gång skett en dödsolycka?

Rahul serverar fisk i sitt restaurangskjul byggt av brädlappar vid vändplanen några hundra meter innanför stranden.
– Följ med till min by ikväll och fira Shivaratri med oss.
– Men då måste vi ju gå över stranden när det är mörkt, invänder jag.
Rahul hör inte min invändning. Han drar med mig ut i mörkret. Stora bleka krabbor pilar snabbt förbi i ljusstrålen från min ficklampa. Havet mullrar. Stjärnhimlen är ett fyrverkeri. Så viker Rahul av in i bushen. Jag följer lättad efter. Vi går förbi en grupp barn som uppspelt grillar krabbor spetsade på kvistar över öppen eld. Det sprakar och fräser när lågorna träffar skalet.
Så är vi framme i Rahuls by, Radha Nagar, som befolkas av hinduiska flyktingar från muslimska Bangladesh. Över öppen eld puttrar en stor gryta med linser och chili och en annan gryta med grönsaker och ris.
– Ah, kitchidi, utbrister Rahul när han ser grönsaksriset. Det lagar vi för att fira Shiva.
Ikväll representeras guden, vars uppgift är att förstöra världen så att den kan byggas upp igen, paradoxalt nog av en fallos, en lingam, som står i sin kvinnliga motsvarighet, en yoni. Runt elden ligger offergåvor: risgryn, blomsterkvistar, kokosnötsskal och gurkor.
Kvinnor och män sitter i lotusställning framför gudasymbolerna. Det varma skenet från stearinljus fladdrar i deras ansikten. En man spelar på en handpumpad harmonium-orgel, tre kvinnor slår serier av taktslag med små cymbaler och alla sjunger med. Småbarn uppkrupna i de vuxnas knän. En chillum med hasch vandrar runt och den söta doften från drogen blandar sig med den kärvare röken från veden som brinner under grytorna.

Fin fångst. Fiskmarknad på kajen i Port Blair.

Fin fångst. Fiskmarknad på kajen i Port Blair.

I Havelocks hamn med det osexiga namnet Village number 1 sitter Susheel Dixit med en kopp rykande kaffe framför sig på restaurangen som han driver tillsammans med sin österrikiska fru. I hans öimperium ingår också Barefoot, bungalowhotellet som jag bor på, och ett dykcenter och ett budgethotell på Beach number 3. Han är med andra ord en förgrundsfigur när det gäller Havelocks turismexploatering.
– Vi vill inte ha massturism. Få turister som betalar mycket är idealet, säger han och berättar att de bara använder lokala byggnadsmaterial, har skaffat en återvinningsmaskin för petflaskor och praktiskt taget uteslutande anställer folk som bor i de omkringliggande byarna.
– På så sätt har vi lokalbefolkningen med oss, säger han.
– Men hur ser det ut på Havelock om fem år? Då ligger väl strandrestaurangerna tätt på Beach number 7?
– Nej, tror Susheel, polisen på ön låter sig inte mutas. Vi har en bra polischef. Han håller hårt på förbudet. De ställen som finns nu är kanske lite chicare och dyrare, men stranden är fortfarande orörd.

I skymningen sitter jag på en stor kudde med orange batik­örngott på trägolvet på Barefoots restaurang och njuter av en vällagad fiskcurry. Servitrisen tittar utforskande på mig.
– Jag känner igen dig. Du var på Shivaratri igår kväll.
– I Radha Nagar, ja, hur vet du det?
– Det var jag som stod bredvid dig i mörkret med min lillebror på höften och tittade på barnen som grillade krabbor över elden.
Hon försvinner in i köket för att hämta en till flaska kall öl. Restaurangen spelar sympatiskt nog ingen musik. Istället hör jag bestick som klirrar mot porslin, lågmälda samtal, gräshoppor som spelar, fåglar som ropar och, inbillar jag mig, ljudet av vita skira blomblad som sakta faller från de mäktiga mahuaträden.

Guide: Andamanerna

Resa dit

Till Indien: Brussel Airlines/Jet Airways flyger till Chennai via Bryssel. Finnair med flera flyger från Göteborg, Köpenhamn och Stockholm till New Delhi.
Till Andamanerna med flyg: Air India, Indigo, Jet Konnect/Jet Airways och Spice Jet flyger till Port Blair på Andamanerna från Kolkata och Chennai. Air India har även flyg från Delhi via Bhubaneswar. Tyvärr finns inga reguljärflyg till Thailand.
Till Andamanerna med båt: Fyra till sex båtar i månaden till Port Blair från Kolkata (56 tim), Vizag (56 tim) och Chennai (60 tim). Inga båtar från Thailand, tyvärr. Shipping Corporation of India, www.shipindia.com, kör både frakt och passagerare till Andamanerna.
Från Port Blair till Havelock med båt. Daglig ordinarie färja (3 tim) och snabb katamaran (2 tim, makruzz.com). En båt i veckan mellan Havelock–Neil Island.


Tillstånd

För att få vistas som turist på Andamanerna måste du ha tillstånd. Dessbättre får du det per automatik när du landar på flygplatsen eller anländer till hamnen i Port Blair – och det är kostnadsfritt. Du får då 30-dagars uppehållstillstånd som gäller vistelse i Port Blair, South och Middle Andaman (undantaget områden/byar där ursprungsfolk bor), North Andaman, Long Island, North Passage, Little Andaman, Havelock och Neil Island.


Bo och äta

Aashiaana Rest Home, aashianaresidencyinn.com, har bra läge i Port Blair för en natt eller två innan du drar till Havelock eller Neil Island. Ligger på kullen bakom Phoenix Jetty. Serverar också mat. Dubbelrum 150 kr.
Lighthouse Recidency, Aberdeen Jetty i Port Blair, är bästa stället för grillad fisk och skaldjur, iskall öl och havsbris. Uteservering på taket.
Barefoot at Havelock, barefootindia.com, Beach number 7 på Havelock, har snygga bungalower i skogen som genljuder av exotiska fåglar. Bra restaurang. Ordnar dyk- och snorklingsutflykter. En bungalow kostar 1 000 kr/natt.
Eco Villa Palm Beach Resort, havelock.co.in/ecovilla, Beach number 2 på Havelock. Bungalower nära stranden. Fin mat. Rum i alla prisklasser från ett par hundra kronor. Bra mötesplats.


Dyka

Havelock har många fina dykplatser på några timmars avstånd. Andaman Bubbles, andamanbubbles.com, på Beach number 5, Barefoot Scuba, barefootindia.com, på Beach number 3, och Dive India, diveindia.com, på Beach number 3 och 5, ordnar samtliga dagligen dyk- och snorklingsutflykter. Värstingaktiviteten är att dyka med elefanten Raja. Korallreven nära ön tog tyvärr skada av varma havsströmmen El Niño för några år sedan.

3 historiska ruskigheter

1. Chatham Saw Mill. Startades av britterna redan 1836 och inledde mer än hundra år av skoningslös skogsskövling, som nu äntligen är över. Titta på kratern efter bomben som japanerna fällde under andra världskriget och besök skogsbruksmuseet. Ligger på Chatham Island som har broförbindelse från Port Blair. Entré 10 rupier, öppet måndag–lördag 8.30–14.30.

2. Cellular Jail. Titta in i cellerna som är belägna i olika armar som sträcker sig ut från bevakningstornet i mitten. Här finns en utställning med namn på många av de politiska fångar som gick under i fängelset. Missa inte ljus- och ljudshowen på engelska kl 18.45 måndag–onsdag. Entré 10 rupier (20 rupier extra för showen), öppet tisdag–söndag 8.45–12.30 och 13.30–17.00.

3. Ross Island. På denna lilla ö hade britterna sitt högkvarter. När britterna stack tog naturen över. Ett litet kafé serverar snacks, te, kaffe och läsk. Färja går var 20 minut från piren vid akvariet i Port Blair och kostar 75 rupier. Entré till ön: 20 rupier.