3 680 m ö h. Lugnet sänker sig över Karanga Camp. Foto: Pernilla Sjöholm.

Restips

Kilimanjaro: Vägen upp till Afrikas tak

Att bestiga Kilimanjaro är inte bara en fysisk prestation utan också en inre resa. Berget utmanar och berör, och vandringen beskrivs som en av de vackraste i världen. Pernilla Sjöholm var Vagabonds representant på läsarresan till Tanzanias topp, där drömmar uppfylldes och vänskapsband knöts.

Text: Pernilla Sjöholm • 2016-08-31

Det här reportaget publicerades i Vagabond nr 3 2015.

Machame Gate,  1 800 m ö h. Det råder febril aktivitet vid Machame Gate, en av entréerna till Kilimanjaros nationalpark. Bussar anländer, förväntansfulla turister väller ut och deras packning lossas från taken. Bärare står upp­radade och inväntar sin last, som på senare år reglerats till 18 kg exklusive egna förnödenheter. Efter två timmars väntan står vi äntligen med i de handskrivna protokollen över alla som ska vistas på berget. Vattenflaskorna är fyllda, vandringskängorna snörade och stavarna sitter stadigt i nävarna. Sida vid sida med bärare, guider och andra expeditioner passerar gruppen genom den gröna gallergrinden som leder till äventyrets början.

Kilimanjaro reser sig 5’�895 meter över havet, rakt upp ur Tanzanias savann. Vandringen till toppen Uhuru Peak, som på swahili betyder frihet, är känd för sin varierande natur, som sträcker sig från savann och regnskog till alpint klimat. Den slocknade vulkanen har fascinerat och lockat expeditioner sedan den först bestegs i slutet av 1800-talet. Nu är det dags för ännu ett gäng att ta avstamp mot toppen. 

Kilimanjaro: Vägen upp till Afrikas tak
Guiden Protas Francis Mtui är 63 år men fortsätter att bestiga Kilimanjaro flera gånger per år för att försörja yngste sonens läkarstudier.

Researrangören Expeditionsresor, som ägs och drivs av äventyrarna Jonas Sundquist och Ola Skinnarmo, har i samarbete med Vagabond skapat en skräddarsydd läsarresa. 16 deltagare har legat i hårdträning sedan förra året.

– Jag och min bror bokade resan redan för ett år sedan så visst har man hunnit bli otålig. Det har varit en lång och intensiv väg av backträning och andra förberedelser. Åke har vandrat mycket tidigare men det här är premiär för mig, säger deltagaren Otto Trobäck.

Kilimanjaro: Vägen upp till Afrikas tak
Expeditionen på väg upp Afrikas tak.

– Pole pole, långsamt, upprepar den lokala guiden Protas Francis Mtui och vänder sina tre nummer för stora skor mot toppen.

Han håller ett nästan löjligt lågt tempo, men är att lita på med oräkneligt lång erfarenhet av att ha bestigit Kilimanjaro. Berget ska besegras långsamt under många dagar för att kroppen ska hinna acklimatisera sig. Det låga lufttrycket som den höga höjden innebär kan annars framkalla allvarlig höjdsjuka. Att vi rör oss mer än 3 000 meter över havet kommer under de närmaste dagarna i någon form påverka de flesta av oss. 

– Vanligtvis har jag massor i huvudet men nu kopplar jag bort allt hemma och livet får handla om att äta, sova, dricka och gå, säger deltagaren Patricia Telford.

Kilimanjaro: Vägen upp till Afrikas tak
Växten Impatiens Kilimanjari, med smeknamnet elefantsnabel, går bara att finna vid Kilimanjaros fot.

Machameleden är den vackraste vägen upp till toppen och den första sträckan går på stigar genom förtrollande, tät och fuktig regnskog. Slingrande lianer, små perfekt snidade blommor och skruvade trädstammar reser sig över leden. Det är början av september, vilket vanligtvis är en ganska torr månad i Tanzania, men regnet har hängt i luften sedan vi landade på Kilimanjaros flygplats. De tunga molnen släpper då och då ett par skrämmande droppar, men det är sällan långvarigt.

– Är det inte fantastiskt? Jag blir alldeles rörd av att få vara här, utbrister Tess Olsson Brandqvist, med ett leende som är sÙ� brett att det nästan når örsnibbarna. 

Hon är ingen nybörjare, utan har tidigare avverkat vandringsresor i såväl Bhutan som på Mount Everest.

Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Machame Camp, 3 018 m ö h. Sju timmars vandring och 1 200 höjdmeter senare vidgas sikten och färgglada tältdukar skymtas i den fuktiga dimman. I det rymliga mat­tältet står redan ett långbord dukat med rutiga massaj­filtar. Men först ett obligatoriskt stopp vid vattenpumpen.

Kilimanjaro: Vägen upp till Afrikas tak
Här är en av få platser i Afrika där det inte råder brist på vatten. Grönskan kommer från smältvattnet från Kilimanjaros toppglaciärer.

– Vi jobbar stenhårt med hygienen, ingen vill drabbas av magsjuka som försvårar bestigningen. Vi tvättar händerna i rinnande vatten, överkonsumerar handsprit och bär upp egna toaletter, berättar Jonas Sundquist. 

På bekväma campingstolar avnjuts soppa, färska grönsaker och frukt. Men mitt i middagen smyger sig en känsla av obehag över mig, följd av huvudvärk, illamående och yrsel. Medan de andra deltagarna skrattar och pratar om dagens upplevelser upptäcker Jonas paniken i mitt aniktsuttryck. Han drar upp tältets dragkedja till dörr och blottar en snabb väg ut. Med hjälp av pannlampans smala sken tar jag mig genom mörkret till närmaste träd och hulkar. Berget skrämmer, målet att nå toppen känns ouppnåeligt och jag längtar till en varm hotellsäng. 

Kilimanjaro: Vägen upp till Afrikas tak
Växtlivet här måste tåla frostnupna nätter.

Men snart vilar en trygg hand på min axel. Jonas vet precis hur man hanterar lättare höjdsjukesymtom och uppmuntrar med att de som blir sjuka först, skärper sig mest och kommer ofta ända upp. Efter femtio tunga andetag, två koppar vätskeersättning och huvudvärks­tabletter är jag åter delaktig i mattältets härliga atmosfär. 

– Inga risker tas. Varje dag mäter vi syresättning och­­ puls på alla deltagare för att kontrollera hur kroppen påverkas av höjden och ansträngningen. Blir någon allvarligt sjuk skickas den ner tillsammans med privat guide, förklarar han. 

Kilimanjaro: Vägen upp till Afrikas tak
Mattältet följer med hela vägen upp till högst belägna lägret Barafu Camp. Här serveras trerätters med smakrika soppor, grytor och färsk frukt som avslutning. Till det dricks vätskeersättning.

Nästa morgon går leden genast brant uppför och regnskogen lämnas bakom oss. I dess ställe ett lodrätt hed­liknande landskap med stora stenblock och träd täckta av vita, skäggiga lavar. Det blir bitvis trångt vid de naturskapta trappstegen och bärarna ges företräde. På våra ryggar hänger endast dagryggsäckar medan de bär allt från tält och campingstolar till fotogenkök, skärbrädor och rostbröd. Ändå är det bärarna som uppmuntrar oss med glada hälsningsfraser och omtänksamma råd. “Pole Pole Kilimanjaro.” Långsamt, långsamt på Kilimanjaro.

Dimman lättar och blottar lägret, dalen och bergskammen som omringar dem. En kuliss som hämtad ur en sagobok. Känner mig stärkt och glädjen i äventyret är tillbaka. Mycket omtanke utdelas i gruppen som redan hunnit bli ett sammansvetsat gäng. 

– Ett mål med resan var att träffa nya vänner som delar mitt intresse för resor och för naturen. Jag reser inte längre ensam utan tillsammans, säger Patricia.

Kilimanjaro: Vägen upp till Afrikas tak
Shira Camp, 3 840 m ö h. Deltagaren Helen Svensson njuter av morgonens första värmande strålar och står redo inför en ny dag.

Shira Camp, 3 840 m ö h. Tidig morgontimme knackar någon snällt på tältet. Ett erbjudande om ångande hett te och tvättvatten levereras till sovsäcken. Runtomkring hörs kamraternas dragkedjor gnissla av minusgraderna som smugit sig på under natten. Det starka månskenet får dukarnas frostlager att glittra och jag står som hypnotiserad i bara ullunderställ och hemstickade raggsockor. För första gången visar sig vårt mål. Kilimanjaros mäktiga svartvitstrimmiga kropp reser sig mot den afrikanska stjärnhimlen. När solens första strålar letar sig upp över bergskammen utbryter spontana applåder bland expeditionens deltagare. Sekunden senare är det magiska ögonblicket förbi och tälten plockas snabbt ner för att forslas till nästa läger.

– Det är som en rundresande cirkus. Bärarna och köks­personalen står för markarbetet, guiderna är artisterna och vi är publiken, sammanfattar deltagaren Fredrik Tjädermo.

Under dagen rör sig expeditionen i riktning mot toppen och har den ständigt i sikte som en extra sporre. Det stärker, motiverar och ger glädje till gruppen. Växtligheten avtar och landskapet täcks av sand och klippor. Efter en kort visit vid den märkligt höga och spetsiga klippan Lava Tower, som ligger på 4 600 meters höjd, bär det åter nedåt genom Barrancodalen. En surrealistisk värld där gigantiska växter hukar sig över expeditionen likt stora troll. 

Kilimanjaro: Vägen upp till Afrikas tak
Barrancoväggen är skräckinjagande brant, men bÙ?rarna lyckas forcera den trots tung packning.

Barranco Camp, 3 860 m ö h. Lägret ligger insvept i dimma när vi anländer till te och popcorn på eftermiddagen. Efter ett par timmars vila bryts tystnaden av att Mikaela Tjädermo högljutt utropar WOW! Det har klarnat och månen belyser toppen som omfamnas av glesa slöjor. Ner mot dalen skymtas Tanzanias slätter och staden Moshis ljus tindrar genom det rosaskimrande molntäcket. 

Med natten kommer vårt första bakslag. En av del­tagarna tvingas vända ner efter att ha drabbats av misstänkt lunginflammation. Vid det här laget har de flesta haft känningar av den höga höjden och tar sig tappert genom molande huvudvärk, illamående och aptitlöshet. 

– Spring inte i lägret, tänk på höjden, och även om ni inte är sugna på mat måste ni äta, manar Jonas. 

Energin behövs när den hundra meter lodräta Barranco­väggen ska bestigas. För första gången används både händer och fötter för att ta sig upp och adrenalinet ökar. Men när bärare med otympliga kollin balanserande på sina huvuden passerar ger det lite extra kraft och perspektiv.

– Det är så häftigt att komma upp och titta ut över molnen som nu ligger under oss, säger Patricia när vi tar en oförskämt lång paus bara för att njuta innan vandringen fortsätter ner i Karangadalens månliknande landskap.

Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Karanga Camp, 3 960 m ö h. Ännu en deltagare tvingas lämna oss. Med låg syresättning efter att ha hostat djupt hela natten fanns ingen annan utväg än att vandra ner för läkarvård. Gårdagens superhjältekrafter känns idag som bortblåsta. Huvudvärken är tillbaka och oron över att bli sjuk, så här på mållinjen, gnager och tär på orken. Benen är som bly, jag slarvar med andningen och tårar bränner bakom ögonlocken. 

– Don’t be sad. Sadness takes energy, säger guiden Steve Moichi Gadiel rationellt.

Berget letar sig in under skinnet och sätter saker i ett nytt ljus. Det måste vara utsattheten och ovissheten som gör en sårbar men samtidigt stark. Tankarna far när vi, likt sengångare, tar oss genom en stenöken, längs branter, över gröna oaser och slutligen anländer till sista lägret före toppattacken. 

Kilimanjaro: Vägen upp till Afrikas tak
Deltagaren Patricia Telford sicksackar ner genom en surrealistisk värld av jättekorsörter i Barrancodalen.

Barafu Camp, 4 600 m ö h. Nervositeten hänger i luften och mattältet är fyllt av otålig förväntan. Vi hinkar i oss vitaminer, vätskeersättning och njuter av pommes frites som kockarna överraskat oss med samtidigt som grupper passerar förbi på väg ner från berget. Tänk, om ett dygn är det där vi. 

Ackompanjerade av guidernas sånger på swahili och det starka skenet från fullmånen går vandringen i sicksack upp mot toppen vid midnatt. Pannlampornas snäva sken, prasslande energigodis och kontrollerade andningstekniker fyller natten. 

– Det är tungt och tufft men jag mår faktiskt bra. Det är mycket tankar som snurrar i huvudet. Vill så gärna dela erfarenheten med mina nyvunna vänner. Vi har peppat varandra hela vägen och det betyder mycket att så många som möjligt tar sig upp, säger Patricia. 

Kilimanjaro: Vägen upp till Afrikas tak
Mårten Jacobsson håller god min på väg uppför Barrancoväggen.

Guiderna Jonas och Linnéa omringar ledet med sin omtänksamhet och peppande ord. Varje steg och andetag är en fokuserad handling. Det är ovanligt tyst i ledet, 1 300 höjdmeter ska avverkas, och de flesta känner av den snabba stigningen. 

– Det är någonting med mig och berg. Jag kan inte låta bli dem, säger Tess och fortsätter beslutsamt uppåt trots att hon kämpar mot ett kraftigt illamående.

Framåt tre på morgonen kommer kylan krypande. Vattnet fryser i flaskorna, godiset stelnar och fingrarna domnar. Tröttheten ger frossa inifrån, vilket dunjackorna inte råder på. Det är en lång natt men i samma stund som solen tar sig över grannvulkanen Mawenzis kam nås delmålet Stella Point, 140 höjdmeter från toppen. Ögonblicket fylls av ödmjukhet inför bedriften och de förtrollande omgivningarna. 

– Det här är så jäkla magiskt! utbrister Cecilia Bergqvist med spontana tårar rullande nerför kinderna. 

Kilimanjaro: Vägen upp till Afrikas tak
Delmålet Stella Point. Fullmåne och 140 höjdmeter kvar till toppen.

Uhuru Peak brinner röd i morgonljuset och alldeles ovanför bleknar fullmånen, vår trogna följeslagare genom natten. Kraterns botten avtecknas tydligt och den mäktiga glaciären ligger som en vit skiljevägg mellan oss och det rosaskimrande molntäcket nedanför. 

– Jag hade egentligen bara siktat mot toppskylten och inte reflekterat över hur vackert det skulle vara. Som ett sagolandskap, jag har aldrig sett något liknande, säger Patricia. 

Luften är klar men att den är tunn märks mer när man börjat slappna av. Sinnet är förvirrat de sista tunga grusade stegen men när vi slutligen når toppen bubblar euforin i hjärtat. Vi klarade det! 

Kilimanjaro: Vägen upp till Afrikas tak
En öm stund. Ulf och Cecilia Bergqvist efter en lång dags vandring från Machame Camp upp till Shiraplatån. Runtomkring står tälten resta och middagen lagas till

Sista kvällen på berget blir kort, sovsäckarna lockar extra efter den långa dagen som förutom en stigning på 1 800 höjdmeter också innebar att man måste gå ner samma väg.

En sista djungelklädd stig ner till busslägret och sedan väntar ett välförtjänt och nästan overkligt dopp i poolen, dusch, bubbel och en god middag. 

– Det här kommer att ta tid att smälta – att jag faktiskt bestigit Afrikas högsta berg. Det jobbigaste och häftigaste jag någonsin gjort. 

På väg till flygplatsen är sikten klar och Kilimanjaros toppglaciär fångar dagens sista ljus. Mäktig och overklig. Alla sitter tagna av sin egen prestation. 

Guide: Bestiga Kilimanjaro

Lesotho – ridtur ovan molnen


Text: Pernilla Sjöholm • 2016-08-31
RestipsTanzaniaAktiv semesterReportageVandring

Scroll to Top