Tanzanias mäktiga natur och djurliv – ur ett barns perspektiv

Scenen är som hämtad ur en saga. Lejonhonan låter sin väldiga kropp sjunka ner på toppen av en termitstack, och likt en drottning på sin tron spanar hon ut över Serengetis ändlösa savann. Vi är så nära att vi kan höra hennes andetag. Mellan mig och det vilda djuret står min åttaåriga dotter Miranda med kikaren i handen, i skydd av safarijeepen.

När hon andlöst vänder sig om och möter min blick ser jag något tändas i hennes ögon. Stunden fångar på många sätt det fina med att ta med sina barn på safari.

För Miranda är det förstås den oförställda lyckan att uppleva sitt unga livs första nära intima möte med ett vilt lejon. För mig som förälder är det lika mycket att se min dotters reaktion, att uppleva hennes upplevelse. Genom hennes ögon speglas dessutom den afrikanska naturen och de vilda djuren i ett nytt, jungfruligt sken även för mig. Det blir nästan som om jag själv ser och återupplever allt för första gången – och det ska under den kommande veckan fördjupa min relation och min kärlek till den här kontinenten. Redan första dagen bjuder på oanad förälskelse. I en babian.

Vi träffas i nationalparken Lake Manyara, ett par timmar från Arusha. Frodig undervattensskog och tillgång till vatten lockar till sig en stor mängd djur på liten yta. Inte minst talrika flockar av babianer som frossar på bär och frukt i träden. Babianer är lite av apornas huliganer, aggressiva och tjuvaktiga. Men Miranda gillar deras busighet, tycker de är roliga och söta med sina rosa stjärtar och långa näsor – och när en av dem blir kliad på magen av en annan babian intill safarijeepen och förnöjt bränner av sitt bredaste leende, då bländas även jag.

Här möter vi också markattor, zebror, giraffer, vårtsvin, buffel, ett rikt fågelliv – och snart också en hel flock elefanter alldeles inpå oss. Kvällen avrundas med efterlängtat bad i poolen uppe på lodgen och afrikansk dans och trummor, där Miranda bjuds in att vara med i showen. När vi en stund senare landar på huvudkudden, och Miranda lyckligt viskar något om den bästa kvällen i sitt liv, tänker jag att även om Lake Manyara var tänkt som en mjukstart så blev det en rivstart.

Ändå är det bara en försmak av vad som väntar. För när vi nu – efter en lång dags skumpig jeepfärd över dimhöljda kraterberg och dammiga grusvägar – äntligen når Serengeti skvallrar redan mottagande om något extra: lejoninnan som tar emot på sin tron, för att hälsa oss välkomna till sitt rike. Det är i alla fall så vi väljer att tolka det när hon majestätiskt lägger sig tillrätta framför våra ögon, som en sfinx på savannen.

På väg till lodgen en stund senare passerar vi några klippformationer som känns bekanta. Vår svenska guide Tanja Selberg berättar att de kallas kopjes och är över 500 miljoner år gamla restberg – och att just dessa klippor var inspiration till scenen i den tecknade filmen Lejonkungen, där mandrill-apan Rafiki står på en klippa och lyfter Simba mot skyn för att visa djurriket dess nyfödde lejonkung.

Ännu coolare blir det när det visar sig att vår lodge Seronera är införlivad i liknande kopjes och Miranda inser att hon ska bo “lite som Simba” och i ett nafs förvandlas till “Lejonungen”. 

Sådana här granitöar är fantastiska livsmiljöer för vilda djur, dit många arter letar sig för att söka skydd, svalka och speja, inte minst de stora kattdjuren. Numera är det mest klippgrävlingar och ödlor som huserar här. Men på nätterna hör vi hyenor utanför fönstren, och för tiotalet år sedan letade sig faktiskt ett lejon ända in i baren.

 

– Jag stod och höll föreläsning precis här när alla gäster plötsligt reste sig ur sofforna och försvann in bakom bardisken, berättar Tanja. När jag vände mig om hade en lejonhona stuckit huvudet innanför de öppna skjutdörrarna, men hon blev nog bländad av ljuset och försvann direkt.

Serengeti är en av jordens mest ikoniska nationalparker och närmast legendarisk safarimark. Här väntar Afrikas viltrikaste savann med skådespel som ständigt ändrar scen och innehåll.

Vi får på nära håll fÙ?lja en lejonjakt i gryning­en, när två unga hanar jagar ett vårtsvin som till allas förvåning hinner undan. Vi spanar länge på en gepardmamma som med sina relativt nyfödda ungar stressat spejar efter potentiella hot. Och får se en leopard som sover i ett träd. Vi får också syn på den sällsynta servalkatten, ett par strutsar som dansar, en stor flock zebror, och ännu fler lejon. Allt detta – bara före lunch.

Men även lodgens miljö bjuder på spännande och oväntade upptäckter. Det visar sig när vi får lite egentid efter lunch och spenderar ett par timmar vid poolen. Ett poolhäng med utsikt. Och insikt.

Inbäddad mellan klippor på toppen av vÙ�r egen granitö bjuder poolen på svalkande bad med den häftigaste bakgrund man kan tänka sig. Omgivna av ändlös savann njuter vi länge av vyer, vattenlek och vila. Plötsligt får Miranda syn på en ödla på en av klipporna. Jaha, tänker jag, en ödla. Men Miranda blir helt betagen i dess rödrosalilablå nyanser och mönster, lika exalterad som när vi såg lejonhonan igår. Och när jag gör henne sällskap och tittar närmare ser jag också hur vacker och speciell den är. Och nu inser jag; min dotters oskuldsfulla ögon ger även mig nya perspektiv. Med ett barns öppna sinne kan Miranda se miraklet och magin i allt liv. Det smittar av sig. Genom min dotter får jag upp ögonen för det storslagna i de små fynden.

Tanja nickar igenkännande när jag luftar insikten i safarijeepen en stund senare. Tanja arbetar ibland också som guide för safarier anpassade speciellt för barn, och hon ser ofta hur barnens friare sinne berikar inte bara föräldrar, utan också hela gruppen. 

’� Vuxna kan stirra sig blinda på att se “The Big 5” och inget annat. Men barn kan uppskatta alla möjliga saker. De har inga förutfattade meningar eller förvÙ?ntningar som ska infrias. I deras ögon är allt stort, det blir snarare “The Big 100”, vilket gör att vi vuxna också ser och får ut mer av vår safari, säger hon.

Den här eftermiddagen är vi egentligen på väg till ett vattenhål med flodhästar. Men vi kommer aldrig så långt. För plötsligt är vi omringade av elefanter. De nästan väller ur savannen från alla håll; ur varje buske och träd, ur det höga gräset, ur flodbankens vass. De är så många att vi knappt vet vart vi ska titta eller rikta kameran och så nära att det känns som om de minglar med oss. Det enda som hörs är ljudet när de tuggar i sig av grönskan. 

Jag tänker att här skulle jag kunna sitta resten av kvällen och bara ta in heligheten. Men då trycker vår chaufför Chinga på gaspedalen och i ett moln av damm sätter han högsta fart över savannen. Miranda och jag tittar på varandra. Hur kan vi åka härifrån nu? Hur kan vi lämna det här? 

Snart får vi svaret. Synen som möter oss är makaber. Några lejon har dödat och ätit en zebra till middag, och medan de smälter maten ligger den halvt uppätna zebran där intill med uppfläkt mage, huvudet halvt avslitet och en massa blod. I buskarna lurar hyenorna och i träden sitter gamarna, alla väntar på sin tur att ta del av kalaset. Hela den afrikanska näringskedjan i en enda scen, live på några meters avstånd. 

Jag sneglar på Miranda. Ska hon tycka att detta är obehagligt, rent av skrämmande? Men hon tycks ta det hur naturligt som helst. Jag märker hur hon växer, mognar – att även hon får nya perspektiv. På livet och på döden. Att jaga och jagas, Ù�ta och ätas. Alla har en plats, allting har en mening, i en värld full av liv, i livets stora cirkel.Aaahhh! Sevenja! 

En stund senare är scenen en annan. Sju giraffer går rofyllt och betar under ett jättelikt akaciaträd, medan solnedgången färgar himlen och savannen i mangofärgade nyanser. Sinnebilden av frid och harmoni. En känsla av att vi blivit nedsläppta mitt i de vilda djurens Shangri-la, att besöka jorden innan människorna kom hit, där livet pågår som det gjort sedan tidernas begynnelse. I full frihet och samklang med naturen. Andlöst och andligt.

Som om Miranda kunde läsa mina tankar säger hon: 

– Pappa, det känns inte som om det här är på riktigt. Det känns som en dröm. Jag vill bara stanna här.

Hjärtat tar ett litet glädjeskutt i bröstet. Det känns fint att få dela det här, att få visa min egen dotter vilken magisk plats jorden också kan vara – långt bortom vardag, skola och skärmtid.

Nästa anhalt beskrivs som vilddjurens eget Eden. Ngorongoro-kratern är en kaldera, en instörtad vulkan som kollapsade för två–tre miljoner år sedan. Kratern mäter knappt två mil i diameter och är som mest 600 meter djup. Ett sagolikt landskap som kryllar av vilda djur och bjuder på en mäktig syn från kraterkanten. Om vi hade sett något, vill säga.

Men den här morgonen är hela berget täckt i dimma. Först på väg ner i kratern lättar det lite, och då skapas istället häftiga ljusfenomen i landskapet. Vädret skiftar karaktär som en kameleont med beslutsångest. Ena stunden leker solljuset i regnet när en handfull gnuer vandrar rakt förbi två sovande lejon. I nästa stund böjer sig en regnbåge bakom vattenhålet med flodhästar.

Vart vi än riktar blicken tornar kraterkanten upp sig i fonden och bildar en spektakulär inramning. Och det finns en del att rikta ögonen mot. Redan före frukost ser vi en ökenlo med ungar, schakaler, hjordar med zebror, gnuer och buffel, elefanter som sandbadar – och en kort men intensiv lejonparning.

Men mest drama blir det faktiskt under själva frukosten, när vi stannar på en rastplats och får lämna jeepen för en picknick i det fria. Då blir vi attackerade av vävarfåglar som försöker norpa bröd och pannkakor rätt ur händerna på oss. Jag och Miranda skrattar gott åt paradoxen att små söta gula fåglar är de mest agressiva djur vi möter på hela safariveckan.

Epilogen väcker ändå lite fasa. Tarangire Ù?r resans sista safaripark, känd för sin stora mängd elefanter och sina baobabträd. Vi får rikligt av båda. Men inte där vi trodde. Vår lodge är ett tältcamp beläget ovanför en flodbädd, där man normalt kan sitta vid sitt tält och se när elefanterna kommer ner till vattnet för att dricka under eftermiddagarna. Men nu har Tarangire precis begåvats med ett dygns regn, vilket innebär att vatten finns överallt och flodbädden ligger ensam och öde.

Istället stöter vi på en stor elefanthjord under morgonens safaritur, alldeles intill vägen. Än en gång så nära att vi kan höra varje tugga de tar av vegetationen. När de korsar vägen med sikte på nya buskar, rakt emellan våra jeepar, slänger de oss en liten blick i ögonvrån – som för att kolla att vi lämnar företräde.

Men den mest säregna attraktionen i Tarangire är faktiskt inte fauna, utan flora. Baobabträdet är världens största suckulent (torktålig växt). Det innehåller flera tusen liter vatten. En källa för liv under torrperioden då elefanterna repar hål på stammen för att få i sig vatten. Enligt lokal sägen så var baobabträdet olydigt när Gud skapade det, så han planterade det uppochned, med rötterna i luften. 

De mycket speciella träden bjuder på en nästan utomjordisk syn, inte minst vid solnedgång när dagens sista strålar leker i dammet och grenverket spretar mot den brinnande himlen som tentakler från aliens. 

Men det är inte fantasier som väcker den där fasan, utan en grön ringlande realitet. När vi efter middagen ledsagas av en vakt genom månskenet tillbaka till tältet får vi syn på en grön orm all­deles utanför.

– Giftig?

– Ja, väldigt.

När vi dessutom upptäcker ett litet hål vid drag­­kedjan till tältets ingång blir Miranda för första gången på den här resan lite rädd. Men till slut somnar vi ändå, ackompanjerade av grodornas mäktiga nattsymfoni. Någon gång mitt i natten vaknar jag av att tältet rör sig, och det låter som om något gnider sig mot tältduken. Vid frukost får vi höra att chaufförerna haft lejon utanför sina tält. Lite tyst frågar jag Tanja om faran, hur stor den är egentligen. Hon svarar att man ska ha respekt för att det är vilda och farliga djur, men också inse att det går bra. Sedan ler hon och lägger till:

– Fast den största faran med att ta med sina barn på safari till Afrika är att de troligen utvecklar ett beroende, att de kommer att vilja fortsätta att resa hit.

Jag tänker att Tanja talar av erfarenhet av sina 24 år som safariguide i Afrika, men att det nog mest var ett friserat, lite strategiskt svar. När jeepen en stund senare rullar mot Arusha och flyget vidare mot Zanzibar lutar sig Miranda fram mot mig och viskar i mitt öra:

– Pappa, när kan vi åka tillbaka?

---

Text: Roger Borgelid • 2019-11-08
Restips • Tanzania • Djur & natur • Reportage