De liftade genom mellanöstern: ”Alla ville köra oss!”

För drygt ett år sedan reste David Kutti och Nima Pourmand runt i Sydamerika. Först på motorcykel och därefter med lokalbussar. En äventyrlig resa som gav mersmak. 

– Den resan skapade en hunger efter att göra något mer. Vi hade läst och hört så mycket om Mellanöstern. Vi ville se efter med egna ögon, bilda oss en egen uppfattning, berättar David som jag träffar på ett kafé i centrala Stockholm några dagar efter hemkomsten.

Läs mer: Det riktiga Nepal – Guidens bästa tips bortom turiststråken

En lärdom från Sydamerikaresan var att man inte träffar så många människor när man kör motorcykel. Ett eget fordon avskärmar en från människorna längs vägen. När de skulle ge sig av österut valde de därför att satsa på en reseform som innebär maximal interaktion med människor. De bestämde att de skulle lifta och bo hemma hos folk.

När vårterminen var slut på Stockholms universitet där Nima läser statskunskap och på Handelshögskolan där David pluggar business and economics gav de sig av.

– Vår idé var att ta oss fram utan att betala för transport och logi. Först när vi mellanlandade i Istanbul på väg till Beirut skrev vi till några hostels och frågade om vi kunde få bo gratis mot att vi nämner dem i sociala medier. 

Svaret kom snabbt: Javisst! Välkomna! 

Läs mer: Hur jag lärde mig att älska de indiska tågen

Förutom att fråga efter gratis hotellnätter var planen att bo hemma hos folk och – när det inte gick – campa. Därför hade de med sig både tält och luftmadrasser.

– Men i och med att vi ständigt la ut uppdateringar på våra konton i sociala medier började folk längs vägen framför oss att skriva saker som ”Kom och bo hos oss – eller bo hos våra vänner i den här staden eller våra kusiner i den där staden”. 

Efter Beirut liftade de till Damaskus och sedan till den syriska hamnstaden Latakia. Där blev de snabbt vänner med ett gäng killar. 

Läs mer: 5 upplevelser som ger inblick i japansk kultur

– Vi hittade människor som var precis som vi, fulla av optimism och tillit, fast i en annan kultur, säger Nima. Det kändes häftigt. Ibrahim, en av killarna, gav sin lägenhetsnyckel till oss. ”Behåll den”, sa han bestämt. ”Och knacka inte på, utan lås upp med nyckeln och kliv oanmälda in i lägenheten, när ni vill.”

– Helt otroligt vilket förtroende! utbrister David och tillägger:

– Jag har fortfarande kvar nyckeln. Jag funderar på att återvända till Latakia och hälsa på honom. Göra som han uppmanade oss, bara låsa upp dörren och stå där i hallen och säga ”Hej, nu är jag här igen”.

Resan fortsatte i den andan. 

– Vi bjöd ofta dem som gav oss logi på mat och dricka. Vi ville ju inte framstå som om vi utnyttjade dem. Vi tyckte helt enkelt att det var bättre att bo hemma hos folk för att se saker ur deras perspektiv.

Hur gick det att lifta i en del av världen som är präglad av krig och konflikter? Vågade folk plocka upp er?

– Om de vågade! Vi behövde i princip aldrig vänta längre än fem minuter innan vi fick lift. Hela tiden hände saker som visade vilken enorm gästfrihet som råder i Mellanöstern, säger David och tillägger att bilar ofta stannade och erbjöd skjuts innan de hade skrivit klart pappskylten med namnet på dagens slutmål med arabiska bokstäver (med hjälp av Google Translate).

– När vi liftade från Damaskus till Homs poängterade vi för chauffören att vi skulle tälta när vi kom fram. Men han stod på sig och menade att vi absolut skulle bo hemma hos hans kusin. Och så blev det. 

Sådana erbjudanden kom att dugga tätt under hela resan. Folk öppnade dörrarna till sina hem vart de än kom. Men det betyder inte att de inte också utsattes för tuffa prövningar. Även om det var lätt att få lift hände det att de inte lyckades hitta gratis logi. Det fanns kvällar när de inte hittat någonstans att sova. Det kunde sluta med att de fick tälta intill en bensinstation eller sova på det hårda golvet i en moské.

Efter Libanon och Syrien liftade de söderut till Jordanien innan de fortsatte österut mot Irak.

Att lifta nästan hundra mil genom öknen till Bagdad låter äventyrligt. Hur gick det?

– Det var enkelt de första trettio milen till gränsen mot Irak. Det var som om alla ville köra oss. När vi blev avsläppta vid en bensinmack för att köpa frukost behövde vi inte ens fråga om lift. Bilister kom istället fram till oss och frågade om vi skulle med.

Till gränsen mellan Jordanien och Irak kom de fram en och en halv timme innan den skulle stänga för natten. I passkontrollen upptäckte de att deras visum till Irak, som de skaffat på landets ambassad hemma i Stockholm, hade gått ut. Men även det löste sig. De fick helt enkelt köpa nya av gränspolisen. Mannen som gett dem lift väntade tålmodigt och utan att klaga i flera timmar tills tullbyråkratin var klar.

När de nästa morgon var framme i Bagdad erbjöd de chauffören som kört dem hela natten 100 dollar i bensinpengar. Men han vägrade ta emot dem. Han blev nästan arg och sa bestämt: ”Stoppa tillbaka pengarna i era fickor! Det man gör gott mot en medmänniska, det får man igen i form av goda handlingar från andra!”

I Bagdad hade de boende fixat på förhand. En irakisk familj som är vänner till Davids svenska familj hemma i Örebro hade lovat att inhysa dem.

– Mamman i familjen förklarade att deras hem också var vårt. Vi fick inte bara stanna en natt, som vi tänkt. Hon insi­sterade på att skulle vara kvar längre så hon fick rå om oss ordentligt och så vi skulle hinna besöka basaren och stadens fina äventyrsbad. Det kändes som om vi blev en del av familjen. 

Planen var att sedan att lifta till Iran och därifrån till Afghanistan. Men USA hade några dagar tidigare bombat Irans misstänkta kärnvapenanläggningar under det så kallade 12-dagarskriget. Situationen var spänd. Så de bestämde sig för att istället flyga till Pakistan och fortsätta därifrån till Kabul.

Att ha någonstans att bo när de landat i huvudstaden Islamabad var inga problem. 

– En kille som följde oss på Insta skrev till oss och förklarade att vi kunde bo hemma hos hans kusin.

Sagt och gjort, kusinen hämtade dem på flygplatsen i sin bil. Sedan bjöd han hem flera av sina vänner för att träffa de svenska världsresenärerna. Och de generösa erbjudandena från de nyvunna vännerna haglade: ”Låna vår bil och låna våra motorcyklar. Allt vårt är ert.”

Efter några dagar var visumen till Afghanistan klara och de begav sig mot gränsen. Hittills på resan hade allt känts modernare och mer välfungerande än vad de föreställt sig. Men Afghanistan bjöd på en tuffare resa. Vägarna var sämre, husen skruttigare och atmosfären annorlunda. Till att börja med upplevde de stämningen som hotfull. De skäggiga talibanmännen bar vapen, och tittade man dem i ögonen log de inte tillbaka.

Men det första intrycket skulle snart omkullkastas. För i Kabul var det precis som i Bagdad några veckor tidigare folk som väntade på deras ankomst.

– När jag var 13 år tog min familj i Örebro emot en ensamkommande afghansk flyktingkille. Han blev kvar i två år hemma hos oss. Vi kom varandra så nära. Jag kallade honom min halvbror och bestämde mig för att en dag resa till hans hemland. 

Hadi, som Davids ”adopterade” bror heter, hörde av sig till alla han känner i sitt gamla hemland. När David och Nima anlände fanns det ständigt någon vän till Hadi – eller en avlägsen släkting – som öppnade dörren till sitt hem för de två svenska ryggsäcksresenärerna.

Till skillnad från Beirut, Damaskus, Amman, Bagdad och Islamabad kändes Kabul som en stad från en svunnen tid. Stampad jord på gatorna i centrum och öppna, stinkande avloppsdiken. I en av byarna de besökte levde byborna i samma hus som fåren, saknade rinnande vatten och hade varken mobiltäckning eller internet.

– Det var som om vi hade rest hundra år tillbaka i tiden. 

Den fientliga stämning de mött strax efter gränsövergången förbyttes snart i en gästfrihet som de kände igen från de andra länderna.

– Alla vi mötte var extremt trevliga och vänliga. Restaurangerna vägrade till och med att ta betalt av oss. De ville bjuda på maten.

Att kvinnornas frihet är starkt begränsad i talibanernas Afghanistan visste David och Nima förstås redan innan, men de fick en ännu dystrare bild i hemmen där de bodde. 

– Husen var uppdelade i en del för männen och en del för kvinnorna. Kvinnorna lagade maten, men männen gick och hämtade den så att vi inte skulle få så mycket som en skymt av dem. Vi fick inte ens tacka dem för den goda maten.

– Kvinnorna får inte göra någonting, de är hemma hela dagarna och får inte gå ut utan tillstånd. Och de får inte studera efter sjätte klass eller jobba.

I en av familjerna de bodde hos fick de till slut en chans att prata med döttrarna eftersom de var de enda i familjen som behärskade engelska. 

– Vad gör ni hela dagarna? frågade vi. ”Det är inte så mycket vi kan göra”, svarade de och förklarade att de var uttråkade … de såg på film, läste böcker och lagade mat. Deras högsta önskan, sa de, var att flytta till ett annat land.

– Det var sorgligt att se instängdheten och ofriheten. Tjejerna hade framtidsdrömmar, de ville bli läkare och journalister, men samtidigt visste de att det var totalt omöjligt. 

Hemvägen gick landvägen norrut genom Tadjikistan till Uzbekistan. Därifrån flög de hem till Sverige.

Hur var det att komma hem efter flera månader på luffen?

– Det var en chock, säger David. Dagen efter att vi landat började höstterminen på Handelshögskolan. Det kändes overkligt, som om det vi hade varit med om de senaste månaderna bara varit en dröm. Och jag slogs av hur tyst och lugnt allt var i Stockholm och att det är så få som är nyfikna på andra människor.

– I länderna vi reste är folk mer utåtriktade. Man pratar med varandra, även med främlingar. Den tilliten och öppenheten saknar jag här.

Samtidigt har han fått upp ögonen för hur extremt lyckligt lottad man är när man är född i ett land med individuell frihet och där det mesta fungerar som det är tänkt. 

– Jag inser nu att det de drömmer om, det får vi svenskar automatiskt när vi föds. Som varmvatten, toaletter med wc, gratis skola och universitet.

Det känns som om ni kommer att göra om det här?

– Ja, i vår ska jag först gå en utbytestermin på ett universitet i Mexico City. Och Nima drar till studier i Argentina, om det inte blir praktik i Colombia eller Bolivia. 

Blir det också fler äventyrliga luffarresor?

– Ja, självklart, säger David. Planen är att köpa hästar i Centralasien och rida till Mongoliet.