Jag vet en som alltid börjar läsa alla skyltar högt när hon är utomlands. Det gör hon inte hemma. Men när hon är på resa vill hon liksom lyssna på hur allt låter. Det tar inte lång tid innan hon försöker lägga an accenten också, ”krojtsberrrg-sshhtraassee”, och man ser att hon börjar trivas.
En annan kompis kommer alltid hem med kameran full av bilder på fruktstånd. Hon har albumvis av dem. De ser likadana ut i hela världen. Likadana som i hennes svenska hemstad faktiskt, men där ser hon dem inte ens.
Själv brukar jag leka upptäcktsresande genom att tvinga mig själv att dricka den lokala ölsorten, även om den smakar kattpiss. Det gör jag aldrig hemma.
När jag i somras paddlade iland på en ö i Ålands skärgård belönade jag mig traditionsenligt med en medhavd och välförtjänt burk av lokalt märke som legat på kylning i havet en stund. Jag trodde vi hittat ett avskilt ställe, jag och min paddelkompis.
Men snart hördes ljudet av ett bakhåll. Klick. Klick. Och igen: klick-klick-klick. Jag vände mig om och upptäckte ett koncentrerat gäng som var i full färd att fotografera mig. Detta hade jag naturligtvis full förståelse för. Kajaker, klippor och hav. Jag och min Stetsonhatt. Öl i eftermiddagsljus. Det måste ha sett väldigt pittoreskt ut.
Det visade sig att det inte var några vanliga turister som anlänt i vår ”hemliga” vik, utan ett gäng internationella resejournalister på pressresa. De var kort sagt, i branschen av att ta in intryck. Jag drog mig för att erkänna att jag var i samma bransch (rädd att göra dem besvikna för att infödingen var oäkta), men när sanningen kom fram fick vi hänga med på guidning runt ön.
Det var en fascinerande tur. Inte för att det egentligen bjöd på några häpnadsväckande naturupplevelser för en svensk, utan för att jag inte kunde ta ögonen ifrån de utländska besökarna, och hur de kastade sig över den lilla vindbitna holmen som om det var det sista de fick se i livet. Här fanns inga skyltar att läsa, inga fruktstånd att föreviga och absolut inga ölförsäljare så långt ögat nådde.
Här fanns klippor, buskar och två pustande kajakpaddlare. De sög in allt med aldrig sviktande entusiasm.
Italienaren och ryskan föll handlöst för de stormplågade enbärssnåren. De låg på knä och kände, luktade och fotograferade. Spanjoren lyfte upp en aprikosfärgad granit¬sten och vägde den eftertänksamt i handen medan engelsmannen stampade lite prövande på en spång och klappade på ett stenröse. Det var som att han ville känna hur ön kändes.

En kvinna, det kan ha varit ukrainskan, gav sig inte där utan ville stoppa in ön i munnen också. Sedan blev hon lite tveksam.
– I just ate a blue berry. Was that a blueberry?
Guiden rynkade pannan, gjorde en kort tankepaus.
– Hmm. It might have been odon.
Bärsmakaren såg ut att vilja spotta, men det var för sent. Hon hade svalt en bit av Åland, och nu var det dags att dra vidare.
Efter att ha vinkat av våra internationella kolleger, som fräste iväg med motorbåten till ett hotell på en annan ö, satte vi upp tältet och tände gasolköket.
Jag tog en klunk av det lokala ölet, och det smakade helt okej. Faktiskt bättre än hemma.

3 lokala ölsorter att testa enligt Karin

Bia Hoi

Det ska sägas direkt – färskölen bia hoi är inte det godaste man kan dricka i Vietnam. Men det är något speciellt med att slå sig ner på en plastpall i ett av gatuhörnen i Hanois gamla kvarter och sakta släcka törsten med den traditionella drycken. Priset, en krona per glas, är ju heller ingen nackdel.

Naugthy Nellie

The Pike Brewing Company är ett mikrobryggeri vid Pike Place Market i Seattle. I puben kan du smaka av deras egenpro­ducerade ölsorter, av vilka Naughty Nellie
är höjdaren enligt mina smaklökar. En gyllene, smakrik, men ändå fräsch pale ale.

Stallhagen

Åländsk, handgjord ”slow beer” som smakar särskilt bra på en klippa i havet. Olika smaker för olika preferenser, från ljust till mörkt. Bryggeriet tar emot besök och har både pub och gårdsförsäljning (http://www.stallhagen.com).