Handlar intresset för att ta tåget ut i Europa bara om oron för klimatet? Om att minska sin personliga koldioxidbudget så att man kan somna med gott samvete?

Nej, jag tror inte det. För de allra flesta är visserligen känslan av rättfärdighet – och det skrytkapital – man som tågresenär får på köpet en trevlig och inte oviktig bieffekt, men definitivt inte drivkraften.

Det handlar istället om upptäckten (om man är något yngre) och återupptäckten (om man är lite äldre) av resan där man långsamt länkar den ena platsen till den andra, istället för att förvirrad dimpa ner från himlen och inte fullt ut förstå vad det är man anlänt till. Det är därför nyfrälsta tågsemestrare gärna säger att det de ägnar sig åt är att resa på riktigt.

Det handlar om insikten att en lång tågresa erbjuder något som blir allt svårare att få i vardagen där hemma: en längre sammanhängande tid utan avbrott då det inte finns några krav på att göra något annat än att sitta, betrakta omgivningen och låta resan ha sin gång. Tid att läsa boken som länge legat på vänt på nattduksbordet. Tid att spela bordsspel med barnen, det som ständigt skjutits upp, eftersom annat kom emellan.

På tåget riktas uppmärksamheten mot nuet snarare än mot nästa uppgift. Man ser sina medresenärer och hör sina egna tankar. Man ser sädesfälten, byarna, bergskedjorna och floderna svepa förbi och försvinna i fjärran och försätts i ett lugnare tillstånd av närvaro.

Kontakt med omgivningen

Flygplanet står för effektivitet (snabbhet), tåget för samhörighet (med jorden). På flyget blir man fångad i ett händelselöst utrymme ovanför molnen utan kontakt med jorden. På tåget behåller man hela tiden kontakten med omgivningen.

Som flygresenär förlorar man kontrollen när man rättar in sig i ledet, gör som man blir tillsagd och drömmer om framkomsten. Som tågresenär blir man betrodd att hantera en stor dos frihet, vilket ger en känsla av att det är man själv som bestämmer. Man promenerar fritt mellan vagnarna, slår sig ner i en restaurangvagn och dricker en kopp kaffe, går långsamt tillbaka till sin plats och packar upp den medhavda matsäcken och häller upp ett glas rödvin.

Att flyga innebär otaliga uppbrott. Man står i kön till incheckning där resehandlingarna ska kontrolleras. Man hastar sedan till kön till säkerhetskontrollen där bagaget ska kontrolleras. Man hastar därefter till kön till gaten där resehandlingarna – och ibland också bagaget – ännu en gång ska kontrolleras. Att åka tåg betyder att man gör lite som man vill. Med is i magen kan man gå på tåget 30 sekunder före avgångstiden, eftersom det saknas regler för när man ska kliva ombord. Du bestämmer.

Även innan du kom till perrongen gör du precis vad vill. Du behöver inte ens tillbringa väntan på stationen. Det går lika bra på kaféet på andra sidan gatan. Och du behöver inte stå i en enda kö och få ditt bagage kollat en enda gång.

Jo, jag vet att på bland annat spanska och franska snabbtåg har man börjat apa efter flygets procedur; men det är undantagen som bekräftar den stora friheten som råder på världens alla andra järnvägsstationer, men aldrig någonsin på en flygplats.

Friheten på ett tåg

Att inte bara åka från A till B, utan halvt planerat, halvt planlöst tågluffa ökar känslan av frihet. Insikten om att man kan gå på ett tåg, ändra sig när man satt sig ner på en plats, gå tillbaka till kaféet man just lämnade och beställa ännu en espresso och tänka ”Hm, jag kanske ska med tåget som går om en timme istället … eller varför åka till Prag, som var min plan, varför inte till Wien? Eller till Kraków?

När vi flyger känner vi ofta osäkerhet om hur långt före flygets avgångstid man ska vara på flygplatsen. Var det en timme som sist? Men det stod ju på flygbolagets sajt att man ska komma till flygplatsen två och helst tre timmar i förväg. Oj, jag måste kanske checka in i mobilen för att slippa betala extra? Och är handbagaget för stort, väskan som ska checkas in för tung och, oj (igen), tänk om de snor nagelsaxen och tandkrämen som ligger i handbagaget.

All denna oro slipper tågresenären.

Personlighet styr våra val

Men alla resenärer tänker och känner inte på samma sätt. Den psykologiska forskning kring femfaktorteorin – big five personality traits – tyder på att de som gillar långa tågresor har en matchande personlighet som skiljer sig från de som inte lockas av tågsemesterresor.

Big five handlar om att mäta 1. öppenhet, 2. målmedvetenhet, 3. extraversion (hur utåtriktad och pratsam man är), 4. vänlighet samt 5. neuroticism (känslomässig stabilitet, benägenhet för oro).

Den personlighetstyp som hyllar, romantiserar och framförallt genomför den planlösa tågsemestern skattar med största sannolikhet högt när det gäller målmedvetenhet (ger inte upp inför lite tågbokningskrångel), öppenhet (är inte främmande för hastigt ändrade planer) och extraversion (ser fram emot samtal med främlingar i kupén).

Tågresenären kanske också bär på resegenen. Finns det en sådan? På sätt och vis. Den amerikanska evolutionsbiologen Justin Garcia menar att vissa personer är födda till resenärer, eftersom de bär på en gen som gör att de tenderar att ta större risker och och vara mer äventyrliga. Genen, som fått namnet DRD4-7r, finns enligt Garcia hos 20 procent av mänskligheten.

Att det uppstår strul på vägen – tåget till Hamburg går sönder, nattåget till Stockholm är tio timmar försenat – kan visserligen få även den mest känslosamt stabila resenär att känna oro.

Men vi extroverta som förmodligen bär på DRD4-7r-genen tycker att det strulet är ett okej pris att betala för den euforiska känslan av att ha kontroll, känna frihet och få länka den ena platsen till andra – att få se hur landskap långsamt ändrar karaktär och förstå hur allt hänger ihop här nere på jorden.

Läs också: Krönika av Per J Andersson om vikten att resa planlöst.