Krönika: Hur vet jag att hotellet är hållbart?

Hur vet jag att hotellet jag bokat har schysta arbetsvillkor för personalen och att pengarna inte försvinner iväg till aktieägare långt borta?

Tur att det finns märkningar, som Travel Life, Svanen och Eco Label, tänker du, men blir genast brydd. Kan man lita på dem?

Nja, svarade Maria Sjödin från nätverket Schyst resande när hon för några år sedan blev intervjuad i P1-programmet Plånboken. Travel Life, som Apollo, TUI och Ving använder sig av, kollar på både ekonomiska, sociala och miljömässiga kriterier. Det är bra. Men Travel Life är branschens egen märkning – är alltså inte oberoende – och då kan man alltid misstänka att resultaten förskönas.

Men Svanen och Eco Label då? De är ju helt fristående från branschen! Ja, men de tittar bara på miljön, inte på arbetsförhållanden och ekonomisk hållbarhet, alltså att pengarna stannar på plats och bidrar till en sund lokal ekonomi. Dessutom är det bara hotell i Norden som kan använda sig av Svanen och hotell i EU som kan använda sig av Eco Label.

Men hur gör man då om man förutom miljön bryr sig om de sociala och ekonomiska villkoren och dessutom reser utanför EU?

Faktum att det inte är så svårt som man kan tro att lista ut vilka hotell där personalen förmodligen behandlas bra och där det blir klirr i kassan lokalt istället för hos aktieägare långt bort. Du behöver inte vara grävande reporter och wallraffa på plats eller expert på ekonomi och detaljgranska deras bokföring.

Det finns några enklare knep som kanske inte funkar i alla fall, men de flesta. Välj familjepensionat, homestays och små hotell som inte tillhör någon stor internationell hotellkedja!

För mig har den enkla principen inneburit att jag hamnat hos en familj på Sri Lanka som hyr ut en handfull rum, där mamman i familjen lagar frukosten och middagen och där jag fått sitta tillsammans med farmor i köket och titta på kvällsnyheterna på tv. Pengarna gick bland annat till döttrarnas skolböcker och skoluniformer och extra kvällslektioner i engelska.

Jag har hamnat hos en familj i italienska Val Gardena med ett pensionat med tolv rum där arbetskraften bestod av mormor, pappa, mamma och en anställd städerska (om hennes lön och arbetsvillkor var rimlig vet jag dock inte, men städerskan satt gärna ner och pratade med resten av familjen – de verkade vara bra vänner). Vinsten? Den stannade i dalen.

Jag har hamnat hos en annan familj i Kerala som också hyrde ut en handfull rum och där farmor lagade middagen och pappan i familjen satt med och åt med oss. Pengarna från gästerna investerade han i att bygga fler gästrum och anställda folk lokalt som skulle hjälpa till.

Och i samma Kerala hittade jag Heritage Marari. Jag valde det på känsla: det var vackert, byggt i traditionell lokal stil och litet. Det borde bli rätt tänkte jag. Det blev det. Två kompisar, varav den ena av dem var från trakten, drev stället med höga ambitioner att göra allt rätt. Lära ut lokal kultur, bjuda på lokal mat, bjuda på sig själva och berätta det de visste om den del av Malabarkusten där vi befann oss. De fixade också kanotpaddling med en äldre farbror från byn som därmed kunde tjäna lite extra pengar vid sidan av det lilla risfält han ägde. Husen, visade det sig, hade de byggt med timmer från andra traditionella hus, lite som folk i Sverige förr flyttade härbren och gjorde om de till sommarstugor.

Att laga mat och berätta om lokala seder var de mästare på. Och ingen annan ägde dem. Allt jag betalade stannade i deras fickor (en del betalades lagenligt in i skatt, hoppas jag, men det kollade jag förstås inte).

Ett annat sätt är att hyra hus, lägenhet eller rum via en semesterbostadsförmedling. Jag vet, på Airbnb finns det vinstmaximerade uthyrare som köper upp och hyr bostäder på löpande band och förvärrar bostadssituationen för lokalbefolkningen som får det svårare att hitta en åretruntlägenhet till rimligt pris. Känns inte så schyst.

Men bortsett från på några riktiga hotspots som Barcelona och Paris är många av alla som hyr ut på de här sajterna familjer som i liten skala upplåter sin lägenhet, en del av sitt hus eller hela sitt sommarhus för att tjäna några extra slantar vid sidan om sina ordinarie jobb.

Det är klart att litenheten inte är en hundraprocentig garanti för att allt går schyst till. Det förkommer säkert något familjeägt pensionat någonstans med underbetalda och hårt utnyttjade migrantarbetare, på samma sätt som det finns en och annan skrupellös Airbnb-uthyrare. Men chansen ökar flera gånger om bara man ställer tre enkla frågor till sig själv.

Ser det litet ut? Är det relativt få rum? Verkar det familjeägt?

Blir svaret ja på de tre frågorna är chansen överhängande att pengarna du betalar stannar hos de som driver hotellet istället för att flyga iväg till huvudstaden eller något finansiellt centrum någon annanstans i världen för att göra någon som redan är rik ännu rikare.

Mer att läsa:

Här har Vagabond samlat artiklar, granskningar och krönikor om ansvarsfull turism.

Krönika: ”Jag förstår dem som protesterar mot turismen”

---

Text: Per J Andersson • 2019-12-10
Krönika • Ansvarsfull turism • Hotell • Pensionat