En seglats för livet – de seglade jorden runt i tre år

Det är grönt. Så grönt att det bränner i ögonen. Lisa Lindeberg och Oskar Olausson har inte sett land sedan de lämnade Panamakanalen för 29 dagar sedan. Men nu reser sig de mäktiga, frodiga bergen som branta väggar rakt upp ur havet framför dem. Marquesasöarna i Franska Polynesien ligger framför dem, med tropisk regnskog och alla fruktträd man kan tänka sig. Det blir inte mer “wow” än så här. 

– Öarna i Stilla havet var helt klart en höjdpunkt. Jag saknar ord för att beskriva hur fint det var, säger Oskar, och Lisa håller med:

– Ja, det var som att komma fram till King Kong-filmen ungefär. Grönskande dalar och vattenfall, som en filmscen.

På ön Fatu Hiva, där de blev kvar ett tag, finns varken hotell eller flygplats. För att ta sig hit krävs nästan att man kommer med egen segelbåt. Det gjorde Lisa och Oskar, som under drygt tre år genomförde drömmen om att segla jorden runt. Lisa Lindeberg är uppväxt i Lysekil, med närheten till havet och med hummerfisket i familjen. Som liten provade hon på att segla jolle, men som vuxen hade hon inte ägnat sig åt segling – förrän hon träffade Oskar Olausson. 

– Jag har haft den här drömmen om att segla jorden runt ända sedan jag var fem år och fick min första segelbåt. Och jag började väl prata om den där drömmen redan på vår första dejt, säger Oskar Olausson och skrattar. 

Lisa Lindeberg var snabbt med på idén. Redan efter någon månad började de titta på båtar, och ungefär ett år senare hade de skaffat S/Y Hilma. Året var 2015 och det var mycket som skulle börja förberedas för att drömresan skulle bli möjlig. 

– Jag skulle säga att resan började då, faktiskt. Med allt som behövde göras, säger Oskar. 

Båten behövde repareras och utrustas, Lisa behövde ta skepparexamen, medan Oskar hade tidigare erfarenheter av långsegling, längs Sydamerikas kust och över Atlanten. Men de behövde träna på att segla ihop. Och pengarna skulle sparas ihop. När de fått ihop en budget sa de upp sig från sina jobb, gjorde sig av med boendekostnaderna och sålde det mesta av möblerna. Den 6 augusti 2017 gav de sig av.

Rutten gick ner längs Europas västkust, med flera stopp längs vägen. De varvade segling med att ligga i hamn, både för att få se så mycket som möjligt och för att de ibland var tvungna på grund av vind och väder. Från kontinenten gick färden vidare via Madeira, Kanarieöarna och Kap Verde, innan det var dags att korsa Atlanten. Under två veckor var de på öppet hav på väg till Saint Vincent i Västindien. 

– När man ser tv-program om att korsa Atlanten kan man få känslan av att det händer saker hela tiden. I verkligheten händer det inte mycket alls. Visst, saker går sönder och måste lagas, och ibland blir det något oväder. Man ser någon flygfisk. Man lagar mat. Men annars får man tiden att gå med poddar och böcker, konstaterar Oskar.

I Västindien stannade de från december till april, och hann se många öar – Grenada, St Lucia, Martinique, Dominica, Guadeloupe och Saint Barth, för att nämna några. Rutten de hade planerat följdes till viss del, men ändrades gång på gång både på grund av väder och genom tips från folk de träffade längs vägen. 

– Det är ju tjusningen också, att det går att ändra sig. Men man ska inte undervärdera att planera noga när man seglar. Man följer säsongerna noga och undviker såklart orkan­säsongen i Västindien och södra USA mellan juli och november, och cyklonsäsongen i västra Stilla havet från november till april, säger Oskar.  

Han hade sett fram emot Västindien, men när S/Y Hilma nådde öarna i Stilla havet blev han överrumplad. Det här var något annat. De största upplevelserna av orörd natur och kontakt med lokalbefolkning fick Lisa och Oskar på och kring öarna i Polynesien och Mikronesien. Från Fatu Hiva, som ingår i Marquesasöarna och tillhör Franska Polynesien, fortsatte de till ön Tuamotus, i samma land. Där finns 200 öar som alla är atoller, det vill säga slocknade vulkaner som sjunkit ner i havet, klätts av koraller och blivit ringformade öar där den tidigare kratern utgör en lagun. 

– Det finns alltid en öppning som är djup nog att komma in genom, och sen är man som i en gigantisk pool, skyddad mot allt väder, säger Oskar. 

Varje atoll har också flera småöar. De här öarna blir som oaser i havet, där djuren samlas vid korallreven. 

– Snorklingen är otroligt häftig. På utsidan av öarna ser man valar, och inuti lagunerna är det hajar, sköldpaddor, fiskar … mängder av arter, säger Lisa.

Orörd och öde natur stod högt upp på listan över det de båda längtade efter att uppleva under resan. Men samtidigt kan Lisa och Oskar se tillbaka på minnesvärda möten som kommer att följa dem genom livet. Den där gången på en av öarna i örepubliken Kiribati, till exempel. 

– När vi klev iland började barnen gråta. Vi förstod inte vad vi hade gjort, men de blev helt enkelt rädda när det kom två vita och blonda människor från havet, säger Lisa. 

Men rädslan förbyttes i nyfikenhet, och nästa gång Lisa och Oskar kom iland från sin båt hade barnen klätt upp sig för att ta emot dem. 

En annan svårtillgänglig ö som de besökte var Woleai i Mikronesien, där både Oskar och Lisa blev inbjudna till en “talking circle” där männen på ön brukade samlas efter fisket på kvällen, sittande runt en brasa.

– Hövdingen frågade om vi hade böcker ombord på båten. Jag sa ja, men mest på svenska. Han sa att han gärna tog alla böcker vi kunde avvara, säger Oskar. 

Nästa dag tog han med sig böcker som present. Hövdingen tittade på en av böckerna, kände på sidorna och sprack upp i ett leende som blev bredare och bredare. 

– Så drog han ur en sida, strödde tobak över den och gjorde en cigarett. Han var otroligt nöjd med att svenska boksidor var lättrullade. Mycket bättre än en del böcker han fått från andra länder, säger Oskar och skrattar.

Det finns många historier som får dem att längta tillbaka till livet till havs. Men en sak är Lisa och Oskar glada att slippa nu när de är hemma igen. Nämligen byråkratin. Att ta sig in i ett land med segelbåt är nämligen betydligt krångligare än att landa med ett flygplan. Och avsevärt dyrare. 

– Det finns en idé om att alla som seglar är superrika, och att man ska ha råd att betala tusentals kronor för att få stanna på ett ställe i några dagar. Vi var beredda på det, men vi var inte beredda på att det skulle bli så bökigt, säger Oskar. 

Myndighetsbyråkratin kan vara rejält tålamodsprövande för den som seglar. Ibland finns en enda plats där man kan betala sina avgifter och stämpla sina papper. 

– När vi kommit dit kanske vi vill segla norrut i fyra dagar, för att se mer av landet. Därefter måste vi vända tillbaka till samma plats för att stämpla papper och kunna åka vidare. Men vi kan inte segla mot vinden, så det kan ta en hel vecka i omvägssegling bara för en liten stämpel, säger Oskar. 

På ett sätt kan Oskar och Lisa skratta åt de där märkliga, omständliga turerna med byråkratin, men det finns också en tråkig utveckling som hotar långseglatsernas framtid, menar de. 

– Det är fantastiskt att kunna resa med segelbåt, ha allting med sig och komma till platser man inte kan komma till annars. Men processerna blir bara mer och mer besvärliga – och dyrare. När de tror att alla som seglar är stenrika blir det till slut bara de som verkligen är det som kan göra det här, säger Lisa.

Efter öarna i Stilla havet gick rutten via Filippinerna, Borneo, Malaysia och Sumatra, vidare i sydvästlig riktning mot Sydafrikas spets. Innan båten nådde Sydafrika passerades en annan favorit. Obebodda Cargados Carajos, som tillhör Mauritius, är ett undervattensrev som sträcker sig cirka tio landmil och har flera små­öar. Revet är otroligt rikt på undervattensdjur, fiskar och hajar. Men risken för hajattacker gör att snorkling är i det närmaste omöjligt. Oskar ville ändå göra ett försök och tog gummibåten ut på revet. 

– Jag simmade ner några meter och såg en haj komma. Vanligtvis när man snorklar med haj så kommer de emot en och viker av, men här kom en relativt stor haj som öppnade käften och simmade efter mig. Jag har nog aldrig varit så snabb upp i båten.

Just mötet med de havslevande djuren har varit en stor del av resan. Runt Sydafrika såg de mycket sydkapare – som är runt 18 meter långa och 80 ton tunga. Delfiner och pilotvalar som följde båten blev till slut så vanligt att det inte var något att ens reagera över. 

– Men de kunde vara ett bra sällskap när man seglade natt. Vi tog ju skift så att en seglade när den andra sov, och då var det fint att prata lite med delfinerna. Ju mer man jublar, visslar och klappar händer åt dem, desto högre hoppar de, säger Oskar och ler åt minnet. 

När nyheten om hur covid-19 spred sig i världen tog fart var S/Y Hilma ute till havs. Till en början hade de ingen aning om vad som pågick. 

– Vi hade lämnat Sydafrika i januari och åkt till ön Sankta Helena i östra Atlanten. Det var fantastiskt fint, men vi hade ingen riktig koll på omvärlden då. När vi kom fram till Brasilien i slutet av februari fick vi någon kommentar på Instagram om att vi inte skulle dricka för mycket Corona-öl. Vi tänkte att nu har de väl tagit lite fel. Corona kommer ju från Mexiko, säger Lisa och skrattar. 

Väl framme i Västindien gick det inte att komma in. Det var för tidigt på säsongen för att kunna segla hem över Atlanten, men eftersom Lisa och Oskar redan hade visum till USA fick de komma till Amerikanska Jungfruöarna. Där stannade de i två månader och såg till att bunkra upp rejält med mat, diesel och annat de behövde.

– Länderna stängde, och vår seglingsplan blev förstörd. Men efter ett tag började vi se det positiva i situationen. Det gick att få transittillstånd till de olika nationerna, och det passade oss perfekt. Vi kunde åka till Bahamas, ankra utanför och slippa gå iland och ordna med alla papper. Så kunde vi bara vara där och snorkla på reven, säger Oskar. 

När Oskar och Lisa fortsatte sin färd norrut längs den amerikanska östkusten kom de att få några väldigt annorlunda upplevelser. När i princip allt resande plötsligt upphörde var de ensamma som turister. Samma vecka som Washington DC började öppna upp passade de på att göra ett stopp där. 

– Vi var helt ensamma vid Lincolnmuseet. Såg inte en enda människa. Och när vi kom upp till New York ankrade vi helt ensamma bakom Frihetsgudinnan. 

I Kanada hade de ett transittillstånd som gjorde att de fick stanna till och beställa matpåfyllning till bryggan. Sedan bar det av till resans sista stopp – ett av de mest efterlängtade. Efter att ha testat negativt för covid-19 fick Lisa, Oskar och hunden Bertil gå iland på Grönland.  De seglade längs sydvästkusten, genom fjordarna till sydostkusten. Såg isberg, späckhuggare och glaciärer som fick de redan högt ställa för­vänt­ningarna att överträffas.

Så här i efterhand är reflektionerna många. En sorglig syn var nedskräpningen av havet, inte minst i Asien. 

– Det flyter omkring hur mycket skit som helst, även långt från land, säger Oskar. 

Men det finns många positiva lärdomar med i bagaget. En insikt som de båda fått är att de klarar väldigt mycket på egen hand. Det ger en trygghet som sträcker sig ut till andra situationer i livet. 

– Och när man lever dygnet runt med ­­var­andra så blir man väldigt samspelt. Åtminstone blev det så för oss. Vi har blivit ett bra team.

---

Text: Karin Wallén • 2021-01-23
Restips • Aktiv semester • Båtresor • Intervju