Dyka i Kroatien – plånboksvänligt och sagolikt vackert

Allt fler upptäcker Kroatien som dykdestination. Priserna är plånboksvänliga, sikten klar och nere i djupet döljer sig fascinerande vrak och grottor. Att landet sedan är lika trevligt ovanför ytan är förstås inget minus.

Dyka i Kroatien – plånboksvänligt och sagolikt vackert
Rovinj på den kroatiska kusten. Foto: Alexander Dawson.

Jag och fotografen Alexander har satt upp ett ambitiöst mål som består i att testa ett större antal dykcenter och platser runt Istrien. Många skandinaver har börjat inse möjligheterna med Kroatien även vad gäller dykning. Dels ur kostnadshänsyn men även ur kvalitetssynvinkel håller dykningen hög klass. Även mer avancerad dykning som grottdykning är på väg att bli en möjlighet i Kroatien. Ännu är den typen av dykning i sin linda men Kroatien är genomborrat av vattenfyllda grottsystem. Det vi ska fokusera på är dock vrak- och sportdykningen. Vi är båda erfarna dykare och har dykt på många platser över hela världen.

Detta är inte min första resa till Kroatien. Mina far­hågor är att de år som gått sedan jag var här sist ska ha varit till det sämre. Att massturismen ska ha hittat hit och på sitt sedvanliga sätt ätit upp landet. När vi sätter oss i hyrbilen för att ta oss till Pula och landskapet sveper förbi försvinner min oro. Det ser ut som det ska. Byar sveper förbi orörda av allt annat än vardagen. Det blekgula ljuset får mig att le och trots min frånvaro under flera år känns det som hemma. 

Det finns massor med spännande strandgrottor längs Kroatiens kust. De erbjuder en värld i halvdunkel som är spännande för alla dykare.

Vi börjar med att besöka en gammal vän i Krnica, Maurizio Grbac, som äger dykcentret Krnica Dive. Ett tekniskt dykcenter och ett av de nav runt Medelhavet som den tekniska­ dykningen och dess instruktörer ofta passerar. Här är det lätt att genomföra tekniska dykkurser då infra­strukturen med rätt typ av flaskor och utrustning finns på plats, gaspriserna är rimliga och klimatet behagligt. 

Vid vårt besök är även Kyrill Egorov, Mario Arena, Richard­ Walker och Ola Nielsen där. Alla välkända instruk­törer inom organisationen GUE, Global Under­water Explorers. Alla kör de en eller flera kurser, så aktiviteten är hög. Här kan du dyka på vrak ner till 80 meters djup under förutsättning att du har rätt certifikat. Allt i varmt och kristallklart vatten. Vraken är, för att vara i saltvatten, väldigt hela och fina. Här finns krigsskepp och lastfartyg från första och andra världskriget, så för eleverna som gör sina kursdyk här är det en vinstlott att ha åkt hit.

Maurizio själv är som Enzo i filmen Det stora blå. Han springer omkring och håller koll på det mesta i sina randiga pyjamasbrallor. Att han sedan är en fantastisk kock gör inte saken sämre. Här stannar vi några dagar och dyker med Maurizios båtar. Det är bekväm dykning med mycket plats på båten och bra dykstegar.

Skorpionfisken ligger med sitt kamouflage oftast dold på revet, svår att se och giftig i sina taggar. Håll händer och fingrar från revet och simma med god avvägning.

En av fördelarna med Kroatien är att det går att dyka både naturdyk och vrak. Fauna och rev mår väldigt bra för att vara i Medelhavet. Allra bäst är det i södra Kroatien, ute på öarna, men även här i norra Kroatien lever Medelhavet fortfarande.

Vårt första dyk gör vi på en gorgonieträdgård, hela den sluttande botten är fylld av stora ståtliga exemplar av anthogorgia (eller gorgonier i dagligt tal). Det är en hornkorall som finns i en massa olika former över hela världen.

I lampans sken lyser de i en starkt lila färg och i dess grenar gömmer sig nakensnäckor och små fiskar. Vi be­finner oss på lite drygt 40 meters djup så vi bestämmer oss snart för att långsamt glida grundare. Vi kommer efter ett tag upp på de stora grässlätterna, Posidonia täcker botten, undervattensängar som vajar i vågornas takt. Om man letar är det lätt att hitta fiskar och bläckfiskar som gömmer sig bland växtmattorna, i håligheter och under stenar. Själv ligger jag mest och mediterar i takt med vågrörelsen och njuter av stillheten under ytan. Vattnet är klart och till skillnad från den skandinaviska, mer kylslagna dykningen, är detta  som ett kurbad. Min själ får ro. Ovanför mig, kanske tio meter upp, ser jag vatten­ytan glittra i solen. Lite längre bort anar jag dyk­båtens botten.

Anemonens armar sveper fram och tillbaka i strömmen och erbjuder skydd för vissa och är ett hot för andra.

Kvällen ägnas åt ännu ett besök hos en vän, vi besöker Alexander Gasparini som har hus en bit från kusten, han odlar vin, han gör sin egen olivolja, han torkar skinka. Medan ljuset långsamt sänker sig tänder vi den stora traditionella grillen där rosmarindoften hänger tung. I Alexanders källare hänger skinkan på tork, vi skär några skivor och äter den med lite vitlöksbröd doppat i olivolja. Mörkret djupnar, tystnaden tilltar och medan vi väntar på det grillade köttet sprakar, sprätter och fräser det från grillen. Det enda som hörs i mörkret är vår konversation om skinkan, havet, dykningen och fisket.

Alexander är en hängiven fridykare och harpunerar en och annan fisk för eget bruk, men tar aldrig mer än han kan äta. Kärleken till havet har vi gemensamt och därför finns mycket att prata om.

Pianomusiken inne i Baron Gautsch är oväntad. Förklaringen är en högtalare som sänkts
ner i vattnet från dykbåten. Det visste vi inget om när vi började vår nerstigning mot vraket.

Alla dagar är njutbara och dykningen visar sig hela tiden från den bästa sidan. Vi undersöker många av de strandgrottor som kusten är genomborrad av. De är ju ingenting mot de grottor som finns inne i landet men är nog så vackra och spännande att dyka igenom. Här kan man spendera många timmar, leta upp sina egna grottor eller låta dykguiderna visa sina favoriter. Ett exempel är Otok Banjole, dessa dykplatser är äventyrliga men lämpar sig ändå för de lite mer oerfarna dykarna då djupen inte är så stora och den fria uppstigningen aldrig är mer än några meter bort. 

Andra bra dykplatser för de lite mindre erfarna dykarna är Brijuni nationalpark som ger möjlighet till ett långt dyk med många håligheter och spännande platser. Fraskeric caverns, Bumbiste revet utanför Pula, Galiola revet, Stupova Gorgonije revet utanför Plomin, Barbacan revet i närheten av Rabac och Crna Punta-grottan utanför Krnica, en hemlig liten plats där man genom en spricka i revet dyker in i en grotta som öppnar sig mot en liten stenstrand inne i klippan, där ljuset faller ner genom hål i taket. En plats som tagen ur en James Bond-film. 

Här finns möjligheter för det mesta.

Lina är ett av Kroatiens bildskönaste vrak där hon ligger i en sluttning ner i djupet. Här kan nya tekniska dykare pröva sin dekodykning och samtidigt följa vraket upp och ner till det djup man vill befinna sig på. Gula spongier växer överallt, en vacker plats är insidan av skorstenen som ligger midskepps som en tunnel, då det mesta av däckets trä försvunnit över åren ser man ner i vraket, på under­sidan av stålbjälkarna finner vi klasar av bläckfiskägg som vajar i strömmen och i fören finner man en minnessten. Till vraket åker vi med en snabb ribbåt som studsar över vågorna denna något blåsiga dag, Lina ligger dock relativt väderskyddat så det är lätt att komma i och ur. 

Ett annat vrak som vi får möjlighet att besöka under resan är Baron Gautsch, ett ångfartyg för passagerartrafik. Hon står skrovrätt på botten och man når vraket på 35 meters djup som grundast. Baron Gautsch sjönk när hon gick på en mina men är överraskande hel trots att hon legat på botten sedan 13 augusti 1914. Tänk dig bilden av Titanic, fast i något mindre storlek, och du får en känsla för vraket. Detta är en gravplats, 177 människor miste livet, främst kvinnor och barn. Man lyckades rädda 159. Vi landar på vraket i aktern och simmar in i salongen någon våning ner under däck. Fotografen Alex väljer att simma i korridoren utanför och jag simmar ensam där tidigare passagerare åt mat, innan katastrofen slog till. Plötsligt hör jag pianoklink.

En del strandgrottor börjar under vattnet och slutar i en liten strand inne i berget. Små gömda stenstränder som denna där Hanna Tonek Bonnett är på väg ner i vattnet igen.

Då vi inte dyker på den mest optimala gasen för djupet börjar jag genast analysera symtomen. Är det möjligen utandningsgasens bubblor som låter som musik? Ligger jag för djupt eller har jag drabbats av något annat? Jag känner mig inte konstig i övrigt så jag simmar över till en manhålslucka och etablerar kontakt med Alex. Han tittar konstigt på mig och pekar på örat.

Jag nickar och konfirmerar att vi båda hör samma sak. Orsaken är alltså annan än fel gas. Det är en kuslig känsla att nu lyssna på den ödesmättade pianomusiken när vi simmar genom vraket. 

Lina är som vrak en skönhet. Hennes spetsiga för är ett arv från tidigare segelfartyg. De tidiga ångfartygen kunde fortfarande i nödfall seglas.

Vraket är vackert och välbevarat och har många detaljer kvar. Fiskar fyller många utrymmen, det är konstigt och underbart. 

Var musiken kom ifrån? Lite senare får vi veta att det var dykbåtföraren som sänkte ner en undervattenshögtalare och spelade pianomusiken när vi dök. Ljud transporteras fyra gånger snabbare i vatten än i luft …