Réunion: Vandring bland palmer och vulkaner

Madame Folio reser sig ur vilostolen på bakgården och vinkar åt oss att följa med. Inne i vardagsrummet ligger en stråhatt på ett bord. Hon lyfter den och drar med pekfingret utmed brättet. 

– Den här är gjord av stjälkarna. När de är färska kan man äta dem, ungefär som haricots verts. Men när de blivit gamla och mjuka så strimlar och torkar man dem. Sedan kan man fläta hattar och korgar. Är det inte fint? 

När hon talar om chouchou är det som att hon lyser upp. Visst såg vi den slingrande klängväxten ligga som en grön matta över träd och buskar när vi körde från kusten till Salaziedalen. Visst åt vi chouchougratäng till lunch här i byn Hell-Bourg.
Men det är inte förrän Madame Folios ögon tänds på det här viset som jag börjar ana hur viktig en växt kan vara när man lever i öns bergiga inre, bland vattenfall och raviner. Här har generationer överlevt med små medel, och då kan en växt som chouchou inte anses vara något mindre än Guds gåva till mänsklig­heten. Frukten, stjälkarna, rötterna, bladen – allt kan användas, som föda eller som slitstarkt hantverksmaterial. 

– Det är en annan värld här uppe i bergen jämfört med kusten. Det var därför vi flyttade hit. För att få friskare luft och ett lugnare tempo. Ett enklare liv på sätt och vis, säger Madame Folio, som idag är 80 år och har öppnat det k-märkta huset med den klassiska kreolarkitekturen och den vackra trädgården för allmÙ?nheten. Hon och hennes son berättar mer än gärna om växters och örters betydelse, för besökare som kommer förbi. Det är en angelägenhet inte bara för turister, utan också en kunskap som riskerar att förloras om inte nästa generation på ön Réunion tar den till sig. 

Många pratar om det – hur “ungdomen” i kuststäderna inte lär sig hur man använder sig av naturen längre, när antalet köpcentrum ökar, och intresset för traditionerna minskar.

Men nu är vi i bergen, traditionernas fäste. När vi samma kväll äter middag hos Patrick, på vandrarhemmet Gîte la Mondoze, serveras det sedvanlig cari, med indiskinfluerade fisk- och köttgrytor och ris, tillsammans med anekdoter om hur det var förr. Allt spetsat med lokal rom.
Flaskan på bordet ser ut att ha en hel trädgård innanför glaset: blad, rötter, blommor och frukter som sätter smak på spriten. Det bränner innanför bröstet när den åker ner, och sedan börjar musiken. Maloya är en musikstil som härstammar från slavarnas tid på ön. Slaveriet upphörde 1848, men sångerna och berättelserna lever kvar.

Patrick leder sången med sin gitarr, och våra nya vänner från staden Cilaos, som vandrat hit under dagen, sjunger med i de kända kreolska texterna. Ömsom vemodigt, ömsom hett. Till slut dansar vi alla vid kortändan av bordet, tills det är dags att säga godnatt. Här lägger man sig tidigt, och stiger upp innan solen nått över bergstopparna. 

Réunion må vara en geografiskt sett isolerad vulkanö, utslängd i Indiska oceanen öster om Madagaskar. Men på papperet är vi fortfarande i Europa.
Ön tillhör Frankrike, och har precis samma system som moderlandet. Här och där vittnar skyltar om att EU-bidrag gjort både vägar och sysselsättningsprojekt möjliga. Många åker till Frankrike för att söka sig bättre arbetsmöjligheter, men många söker sig också från Frankrike till Réunion – för klimatet, naturen och livsstilen.

Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Här möts Europa, Afrika och Asien. Influenserna från sjöfarare som flutit förbi har satt sina avtryck. De första bofasta människorna på ön var en grupp européer och slavar som kom över från Madagaskar för drygt 350 år sedan.

Under de följande århundradena kom allt fler bosättare, både från Europa och Afrika, men också från bland annat Indien och Kina. De invånare som idag kan blicka bakåt på generationer av öbor bär drag av folk från olika världsdelar. Men de ser sig alla som människor med en egen identitet, oavsett om de på papperet är fransmän. De är réuniononnais. Med stolthet.

I mitten av ön finns tre djupa dalsänkor som skapades när vulkankratrarna kollapsade för tusentals år sedan. Formationen kallas kaldera, eller cirque. På kartan ser det ut som tre blomblad som sticker ut från en och samma punkt – berget Piton des Neiges. Var vi än är tycks den trona ovanför oss, känd som högsta toppen i Indiska oceanen, med en höjd av 3 069 meter över havet.

Den sticker upp till vänster om oss när vi följande förmiddag lämnar parkeringen vid Col des Boeufs och börjar vandra ner i nästa kaldera, Mafate, där tvärbranta lummiga bergsvÙ?ggar reser sig som skarpa veck i en grön heltäckningsmatta.

De första invånarna i dalen var förrymda slavar som kunde gömma sig i den otillgängliga terrängen. Än idag finns inga bilvägar som leder hit. Stigen vi följer har varit transportväg för oxar och åsnor i många år, men idag används framförallt helikopter för att förse byarna med förnödenheter, även om många också vandrar några timmar till närmaste parkering, för att ta sig ner till städerna på kusten.

För oss är förstås vandringen ett mål i sig. Det är skönt att komma igång, med pigga steg in i den lummiga nationalparken. Vår guide Matéo Strehaiano tvärstannar varje gång han ser en endemisk växt eller fågel – och det gör han ganska ofta. Kärleksfullt fingrar han på en buske med örten zambavil, som sägs rena blodet från gifter om man kokar te på den.

Sedan börjar det regna. Ordentligt. Det är mars månad och slutet av cyklonsäsongen och visst har vi varit beredda på att det kan bli vått. Men inga funktionsplagg i världen hjälper mot ett fem timmar långt tropiskt ösregn. Stigen blir en bäck, och vi går plaskvåta genom en förtrollande vacker tamarindskog, där skäggiga träd ligger vindpinat lutade längs med marken. Ett ljusgrönt dis ångar i luften och det går inte att förneka att det är vackert, även om vi efter ett par timmar börjar längta efter uppehåll. 

Väl framme vid vårt vandrarhem i byn förstår vi att vi skulle ha en makalös utsikt från vårt rum och från terrassen med de färgsprakande blommorna, om regnmolnen bara ville lätta. 

Skriandet från en hes åsna får mig att vakna nästa morgon, och upptäcka att solen skiner. Himlen är blå! Bara några puffar av vita moln svävar ovanför bergknallen som Matéo kallar Pluto, för att den ser ut som Disneyhundens huvud i profil. Medan vi äter frukost hinner två helikoptrar fladdra förbi.

Den ena ska lämna varor någonstans, till en leveranskostnad av 1 500 kronor, och den andra ska hiva upp byns sopor och dumpa dem i en container vid parkeringen vi vandrade från igår. Vår värdinna Yolande berättar att hon beställer varor till köket två eller tre gånger i månaden. Det är inte billigt att leva isolerat.

Reportaget fortsätter på nästa sida.

Vi tar farväl och vandrar upp mot bergspasset vi ska passera för att ta oss ner i den tredje kalderan, Cilaos. Solen värmer, och det är inte dumt när man nyss tagit på sig shorts som fortfarande är blöta sedan gårdagens oväder. Ett intensivt grönt Mafate ligger nedanför oss med stupbranta bergsveck som här och där skjuter upp ur den djupa sänkan.

På toppen blir det kyligare, och sedan går det tvärt utför. Stigen går på skrå utmed en häftig brant och lavtyngda träd spär på sagostämningen när vi vandrar ner i en allt tätare och fuktigare dimma. Det doftar eukalyptus från tjocka stammar med rödaktig bark. Lianer dinglar omkring oss och det växer vild passionsfrukt framför näsan på oss.

När det känns som att vi är mitt i molnen träder så plötsligt en bar fram i dimman. En bar mitt i skogen? Ja, med tisane förstås. Te gjort på örter som växer i den omgivande terrängen. Vi har kommit till Nathalies ställe i byn Trois Salazes. Hon bjuder in oss på cari som hon lagat över öppen eld, och vi njuter av den i det enkla köket som också fungerar som vardagsrum för Nathalie, hennes sju barn, hennes man och deras vänner. Höns och kycklingar kommer in och pickar lite på det stampade jordgolvet medan vi äter oss mätta. Det är som att förflyttas till en annan tid.

– Jag har ett hus nere i stan också, i Cilaos. Med tvättmaskin och närhet till skolan för barnen, avslöjar Nathalie.

Men det är här hon trivs, säger hon, och jag förstår henne. En känsla av lugn och harmoni ligger över platsen, och över människorna som rör sig i Nathalies hus. Vi går en promenad i trädgården, där fruktträd och medicinska örter växer vilt. Jag får några blad chandelle som ska kokas av och läggas på min onda hälsena, och så får vi såklart med oss Matéos favorit, zambavil. Nu har vi magiska örter som ska ta oss vidare genom nästa vandring, på östra sidan av ön. 

Sandplatån ligger som ett månlandskap fram­för oss när vi börjar gå, med vår guide Matéo i spetsen. Han är i sitt rätta element här. I vulkanens närhet blir han en dansande ciceron som snurrar runt på vulkangruset och pratar sig överhettad om magma, basalt och små, små suckulenter som på något sätt överlever i det näringsfattiga området.  

– Men i jorden här finns alla mineraler som behövs i ett batteri. Ön är full av energi! Och magnetism. Kompasser blir som galna här!

Kanske ligger det något i det han sÙ�ger, att vissa män­niskor blir upptrissade på Réunion. Fotografen Emma har inte kunnat sova ordentligt och Matéo, ja, han blir alldeles till sig av vulkanen. 

När vi når den konformade huvudkratern är skymningen rosa och nedanför oss ligger molnen som ett skummande hav. Där tronar den, Piton de la Fournaise. En av världens mest aktiva sköldvulkaner, av samma sort som de som finns på Hawaii. Utbrotten är inte av den explosiva sorten, utan mer som ett pålitligt flödande från småkratrar, utan risk för att hus och människor ska skadas. De senaste utbrotten skedde för bara ett halvår sedan och vi kan se spåren av nyliga lavaflöden, som svarta tårar utmed sluttningen. 

Den natten sover vi gott, trots allt. Och nästa dag bjuder på strålande sol och tryckande hetta. Vandringsskorna är på igen, och vi är inte ensamma på väg uppför den 2 631 meter höga vulkantoppen, som är en riktig besöksmagnet. ­På 1700-talet kom kolonialisterna hit burna av slavar, men tiderna har tack och lov förändrats. Nu passeras vi istället av hurtiga människor i neonfärgad lycra. Det är stiglöpartävling och det här gänget har redan hållit igång ett tag.

De ska springa 6,5 mil i hettan – bara en bråkdel av det mest kända loppet på Réunion. Grand Raid, eller “La Diagonale des Fous” (galningarnas diagonal), som den också kallas, går upp och ner över den bergiga ön och mäter totalt cirka 17 mil och 10 000 höjdmeter.

Själva tar vi bara några kilometer i maklig takt, men det är ändå kännbart i vaderna. Vi traskar över krasande gasfyllda stenar och över trög magma som tycks ha stelnat i ett ögonblick. På toppen av vulkanen är det blåsigt. Gnistrande nyanser av järnoxid och basalt glimmar i solen, och längst ner i den stora kratern ryker det av sulfat. 

I horisonten glittrar havet. Stort, turkost och lockande, med vissa förhinder. Sedan 2008 har Réunion drabbats av en rad dödliga attacker från tjurhajar, som gärna rör sig på grunda vatten. Det har lett till badförbud längs kusten, förutom innanför uppsatta hajnät och i naturliga laguner. 

– Men det är inget att oroa sig för nu, säger Matéo, och undersöker nyfiken en grottöppning som leder in under lavatäcket. 

Hettan är intensiv nu, och vi behöver verkligen svalka av oss. Några timmar senare står vi inför lagunen i Saint-Gilles-les-Bains och kisar mot solglittret. Vågorna tar stopp vid korallrevet där ute, och det gör hajarna också. Lagunen är som en stilla famn att lägga sig i. Där flyter vi en stund i det varma vattnet med blicken mot bergen. Vandringen sitter kvar i den guppande kroppen som en svagt molande värk i vaderna. Solen bränner axlarna, och minnet av människorna vi mött längs vägen värmer hjärtat. 

Extra: Res med Vagabond och vandra i reportrarnas fotspår

I november har du chans att göra samma resa som du just läst om. Läs mer om resan och boka här. 

Missa inte att gilla Vagabond på Facebook för fler spännande artiklar, inspiration och gratis reseguider i ditt flöde!

---

Text: Karin Wallén • 2016-08-24
Restips • Réunion • Aktiv semester • Reportage • Vandring