Annons
Annons
Kajak, paddling, Stockholms skärgård.

Paddla inifrån stan, ända ut till skärgården och öppet hav? Går det ens?

Restips

Stockholm–Sandhamn med kajak

Stan är förvisso full av vatten, men skärgården lockar och drar. På tre dagar paddlar vi till Sandhamn från Hammarby Sjöstad i södra Stockholm. Via sjöar, kanaler och vidunderliga hus – mot öppet hav.

Text: Karin Wallén Foto: Sara Arnald • 2023-07-25 Uppdaterad 2023-07-25

Hammarbybacken dåsar i solgasset. Skidliften har välförtjänt semester, den som vill nyttja Stockholms actiontopp så här års får gå, springa eller cykla. Och där kommer vi med våra kajaker, fullastade för tre dagars expedition.

– Vart ska ni?

Ropet kommer från en nyfiken åskådare som stannar till på gångbron intill och iakttar oss när vi klämmer ner oss i sittbrunnarna.

– Sandhamn!

Mannen höjer på ögonbrynen.

– Ska ni paddla till Sandhamn?

Hans reaktion liknar den jag redan fått när jag nämnt målet för vår färd till andra.

Paddla inifrån stan, ända ut till skärgården och öppet hav? Går det ens?

Klart det går. Men det finns några faktorer som underlättar genomförandet. Bra turplanering, till exempel. Att spika en smart rutt och skaffa lite koll på lämpliga övernattningsplatser där kajaken kan dras upp. Sedan vore det ju perfekt om man bara behövde paddla enkel väg, och slippa ta sig hela vägen tillbaka till stan. Även det visar sig vara fullt möjligt. Kajakuthyrningen hämtar upp kajakerna på Sandhamn och låter oss avrunda turen med skärgårdsbåt.

– Många kan nog lägga en weekend på en paddeltur, men kanske inte mer. Då är det ju hjälpsamt att kunna göra på det här viset, och få uppleva hela vägen från stan till ytterskärgården, säger John Sjöberg, som driver uthyrningen och kursverksamheten vid Sjöstaden Kajak.

John har döpt kajakleden till Littorinaleden efter Littorinahavet, det hav som fram till för 3 000 år sedan täckte allt vi nu ser omkring oss, innan landhöjningen fick öarna och Stockholm att växa fram.

Paddla inifrån stan, ända ut till skärgården och öppet hav? Går det ens? Foto: Sara Arnald

– Men så sent som i slutet av 1800-talet gick det faktiskt ångbåtar på Järla- och Sicklasjön och ända in till Södermalm precis den här vägen, säger han. Själv har John Sjöberg skärgården i blodet. Hans gammelfarfar Axel var en känd konstnär som levde i ytterskärgården och skildrade livet där. Efter att ha haft sin ateljé på Långviksskär utanför Nämdö köpte han en bit mark på Sandhamn, dit han flyttade 1917. Sedan dess har släkten haft sitt hjärta där, på en gård intill Fläskbergets badstrand. Om tre dagar är det meningen att vi ska lämna kajakerna just där, och på papperet ser upplägget helt rimligt ut. Hur det ska gå i verkligheten får vi snart veta.

Glider ut i kanalen

Omgivna av näckrosblad glider vi ut på Sickla kanal. Lummiga träd lutar sig ut över vattenkanten, och vid Sicklaslussen får vi ducka för att komma under bron. Båtfolk kan ringa slussvaktaren för att få hjälp att komma igenom, men kajaker tar sig alltid förbi. Vi passerar lägenhetshus och en badstrand. Gångvägar med motionärer och barnvagnsflanörer. Det är hisnande att tänka att allt det här, ja faktiskt hela Stockholm, låg under vatten för några tusen år sedan. På 700-talet efter Kristus var vikingarnas Birka i Mälaren en knutpunkt i skärgården. Det var innan den successiva landhöjningen täppte igen många av vattenvägarna. Vi paddlar över Sicklasjön och Järlasjön, med skog söder om oss och tät bebyggelse i norr. Det är sjöar och täta passager, ännu mera näckrosor, och en tunnel.

I Saltsjö-Duvnäs är det dags för turens enda lyft. Vi drar upp kajakerna och lastar dem en i taget på den lilla kärran som vi fått med oss. Jag leder min kajak över järnvägen och förbi pampiga grosshandlarvillor, till Duvnäsviken som tar emot oss med solglitter i vattnet.

– Här börjar Östersjön, konstaterar Esther Larsson, som hänger med oss på turen.

Till vardags, när hon inte pluggar till fysioterapeut, är hon en i gänget som jobbar med guidning och uthyrning på Sjöstaden Kajak. Men så långt ut som till Sandhamn har hon aldrig paddlat. Tillsammans med fotografen Sara Arnald utgör vi en liten trupp på tre peppade paddlare som tar oss an denna första dag med ständigt spejande ögon och – åtminstone för egen del – en hel del förundran. För att ha utsikt från vattnet är ibland att se rakt in i människors hem. Och det är inte vilka hem som helst. Det är flådiga hus med trädgårdar som liknar små parker. Vi passerar den ena mastodontvillan efter den andra, med strandtomt och lusthus. Och plötsligt, ett helt kluster av höghus tätt, tätt ihop.

När Esther Larsson inte pluggar till fysioterapeut, är hon en i gänget som jobbar med guidning och uthyrning på Sjöstaden Kajak. Foto: Sara Arnald

Tollare kaj i Nacka, med nybyggda bostadsrätter och fullt av inglasade balkonger, ser ut som något från en annan värld där det dyker upp ur grönskan. På andra sidan vattnet, någonstans i höjd med Fisksätra, rasslar ett tåg förbi på Saltsjöbanan. Och ytterligare några stenkast bort ligger tv-kända Solsidan, som för många blivit sinnebilden av lyxigt förortsliv. Vid The Old Smokehouse i Saltsjö-Boo drar vi upp kajakerna och äter en utsökt lunch vid vattnet, som man kan göra på en tur som denna.

Gråhägrarna lyfter

Några timmar senare reser vi tälten vid turens första övernattningsplats, på Södra Lagnös östra udde. Vi har tagit oss över Baggensfjärden och sett en skymt av galleriet Artipelag där uppe bland träden. Vi har sett Saltsjöbaden försvinna på andra sidan vattnet, och styrt in på farleden förbi Ingarö.Vi har haft vackert väder och vinden i ryggen nästan hela tiden. Vi har sett gråhägrar lyfta och vi har sett farledens sidor sluta sig kring oss, i en hög vägg av vass. Det har varit minst sagt varierande. Och när vi nu hittat den perfekta lägerplatsen så dignar den av kobajs. Men inte vilket kobajs som helst. På Södra Lagnö betar fjällkor. På något vis känns det lite extra fint.

Läs också: guide till kajakturen Stockholm–Sandhamn.

Paus i paddlingen på en av öarna mellan Stockholm och Sandhamn. Foto: Sara Arnald

Nästa dag startar med ett morgondopp. Inte ens den mest ovilliga badaren i sällskapet kan motstå att näcka och ta en simtur. Har man morgonsol på klippan och en yta lika blank och klar som en spegel så blir det där doppet en självklarhet. Frukosten njuter vi av länge, men snart känner vi blickar i nacken. Det är inte fjällkorna som är på besök, däremot en liten flock med får som gärna låter sig klappas en stund innan de vankar vidare.

Snart sitter vi i kajakerna igen och klyver ytan med våra paddlar. Höga klippor kantar vattnet och efter en stund möter vi några andra paddlare som passar på att ta en tur denna vindstilla dag. Vi hejar kollegialt på varandra. När vi närmar oss Strömma håller jag än en gång på att tappa hakan över husen som tornar upp sig på sluttningarna. Ibland liknar de herrgårdar, med långa trappor som leder ner till brygga, båt och uppblåsta flamingor. Det är onekligen ett slags bostadssafari. Eller miljardärssafari, kanske. Själva navet för vattenvägen genom Strömma känns i alla fall helt vanligt. En bensinmack för båtar, en motorfirma och ett kafé. Och en blinkande röd lampa som vi tror signalerar ”stopp”. Men den bara fortsätter och fortsätter att blinka, så till slut börjar vi paddla genom kanalen ändå.

– Väntade ni på grönt? Då hade ni kunnat vänta en vecka, skrockar en av fiskargubbarna på andra sidan bron.

Det blinkande ljuset gäller tydligen bara höga båtar, och slår om till grönt vid broöppning.

Det är fortsatt ömsom höga, stupande klippor och ömsom badvänliga vikar. Ömsom drömmiga hus med lika drömmiga trädgårdar, och ömsom ett och annat stråk av orörd natur. Och så dyker den upp framför oss: Den väldiga, välvda Djuröbron som förbinder Stavsnäs med Djurönäset. Här stannar vi till för ännu en finlunch, denna gång på Djurönäset Konferens & Hotell. Vi hasar in i fuktiga kajakkläder, som en liten udda trio bland vita spa-badrockar och mer uppklädda konferensgäster. Men det är helt okej, säger receptionisten. Vi är välkomna precis som vi är. Så vi lägger en stund på att ladda både oss själva och mobilerna, och fyller på vatten för resten av turen.

Här börjar skärgården

Tillbaka i kajakerna passerar vi under bron. Det blir tydligt att det är här som skärgården börjar. Öar och fyrar ploppar upp framför oss, fler och fler. Framför allt är det öppnare vatten och allt svårare att bedöma avstånden på långt håll. Men med kartans hjälp hittar vi fram till kvällens mål: Långholmen. En av flera Långholmen i området, ska tilläggas. Just vårt Långholmen ligger nordväst om Runmarö och har en bra uppdragningsplats på nordsidan, en ännu bättre tältplats i skydd av skogen – och en alldeles magnifik klippa att avnjuta både solnedgång och soluppgång på.

Havet breder ut sig i 180 grader mot norr, och kvällens stormköksmiddag – pasta med pesto, serranoskinka och soltorkade tomater – smakar underbart. Himlen har mulnat på under kvällen, men just när solen går ner börjar det lätta. Molnen i väst lyfter så smått och blottar en flammande solnedgång i horisonten. Vi måste resa på oss, nästan som en stående ovation till det varmröda skådespelet. Havet har börjat gunga av den tilltagande vinden, och till och med vågorna glöder.

På morgonen har nordanvinden tilltagit. Jag har hört den när jag vaknat i tältet på natten, hört vågorna slå mot klippor och hur det rister i trädgrenar. Det är lite stökig sjö när vi ska ut med kajakerna och det hinner komma in vatten i sittbrunnen innan kapellet sluter tätt. För första gången på vår tur får vi kämpa lite med vågor och vind. Men vad är en kajakexpedition utan det? Vi passerar Gökskäret och sätter kurs mot södra sidan av Skarp-Runmarn.Väl där får vi skydd mot vinden, skillnaden är enorm. Från att ha tagit varje paddeltag med koncentration kan vi nu slappna av lite, ta en näve nötter och stretcha en arm eller nacke.

– Det var lite kul med vågorna ändå, konstaterar Sara, och vi andra håller med.

Variation och kontraster gör turen rikare, på något sätt. Kanaler och stockholmska parkmiljöer har övergått i stökig sjö och en nästan obruten horisont, och kustlinjen här ute för tankarna till Gotland. Det är något med den karga, vindpinade naturen.

De solblekta, matta färgerna. På Skarp-Runmarns sydöstra udde ligger Vånsholmens naturreservat som nästan omärkligt för ögat går över i nästa ö, Vindalsö, med ännu ett naturreservat. Vi ser några rådjur sätta fart uppför hällmarken och försvinna mellan tallarna.

Och därefter ser vi faktiskt vårt mål. Efter en liten stunds rådgörande med kartan är vi överens. Det går snabbt att paddla när inte vinden ligger på och – jodå, det är redan Sandhamn som ligger där framför oss. Så här västerifrån ser ön annorlunda ut än jag förväntat mig. Knappt någon bebyggelse. Ingen stor hamn med höga segelmaster och fräsiga motorbåtar. Vi vänder norrut.

Pittoreska Sandhamn

När vi rundar hörnet möter det Sandhamn som jag sett på bild. Kluster av pittoreska trähus står tätt, tätt, som för att skydda varandra mot piskande vindar. Vi tar en fikapaus på Fläskbergets badstrand, men än finns det tid att utforska öarna och skären häromkring innan det är dags att återvända till stan.

Slutmålet: skärgårdsbyn där såväl överklass som kungligheter roat sig i minst 100 år. Foto: Sara Arnald

Hamnen i norr ligger skyddad av Telegrafholmen och Lökholmen som bildar ett stilla sund. Just nu, i slutet av säsongen, är det ganska glest mellan båtarna, men det är lätt att förstå hur det kan se ut en solig högsommardag, när trafiken är livligare. Det stora, rödmålade seglarhotellet reser sig som ett landmärke på kajen och försvinner bakom oss när vi fortsätter österut en bit, innan vi vänder nordost mellan Kroksö och Korsö.

När vi glider in till Alskäret går det bara inte att sluta le. Den vita sanden får vattnet att gnistra i turkost. Jag är snabbare än någonsin ur kajaken och när jag sätter fötterna i den mjuka, fina sanden är det med känslan av att vara i ett land någonstans långt borta. Solvärmen har alstrats i sanden, och den sitter kvar även i klipporna en bit upp. Och där, mellan blommande ljung och vindpinade enbuskar, hittar vi vår perfekta lunchplats.

Än en gång åker stormköket fram. Det blir kryddad couscous med rökt tofu, ölkorv och tomater. Pressokaffe och chokladbit till efterrätt. Alskäret blir den perfekta höjdpunkten på en variationsrik finaldag. När vi åter sitter i kajakerna på väg tillbaka till Sandhamn har molnen börjat hopa sig i horisonten i norr. Mörkgrå men än så länge på avstånd. Vi kommer att hinna precis i tid för att låsa fast kajakerna på angivet ställe och ta oss till båten. Precis i tid för att gå ombord, innan den första regndroppen landar på bryggan.

Bara några få mil från Stockholms innerstad. Och tänk, hit ut har vi … paddlat! Foto: Sara Arnald

Guide till kajakpaddlingen

Här får du praktiska tips inför kajakturen till Sandhamn.

Läs också

Lurö skärgård i Vänern – kajakpaddling bland hemliga öar

Testa pladdling – låna en kajak och plocka skräp

På cykel längs med Kattegattleden – genom Skåne och Halland


Text: Karin Wallén Foto: Sara Arnald • 2023-07-25
RestipsSverigeÄventyrKajak

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top